Wid ett barns död
| ← Sjöbilder |
|
Det friska hjertat → |
Wid ett barns död.
Jag gick på blomsterängen
Der mejarns lia gått,
Der hade rosor blomstrat,
Der hade blommor stått.
Jag tog en bruten blomma,
Som tyst på ängen låg.
Djupt i dess kalk med bäfwan,
Så frågande, jag såg:
Hwi war ditt lif ej längre,
Hwi war din tid få snar,
Såg om du fröjdat någon,
Såg om du lefwat har?
Då log hon mot mig sorgligt,
Hon log och sade så:
Wäl har min tid sig skyndat,
Jag fröjdat har ändå.
Min mor war säll då lifwet
I mig hon tände opp,
Det war den fröjd jag skapat,
Jag dör me wackert hopp.
Jag dör i frid, ty lifwet
Ej hunnit än min själ,
Som barn jag dör, jag säger
Ett glädtige faren wäl!
Jag sitter i Guds armar
Och på min moder ser,
Jag ser de sära dragen,
Och minnes dem och ler.
Det löjet sakta swäfwar
Till hennes hjerta ner,
Hon minnes mig och gråter,
Hon minnes mig och ler.
