Sjöbilder
| ← Fårgå |
|
Wid ett barns död → |
Sjöbilder.
Nattliga stjernor glimmade klart på den höstliga himlen,
Månen ur molnenas fanm ljuft strålade ned öfwer hafwet,
Allt war så tyst och ljuft — ljuft sofwo mina kamrater
Alla, — i stäfwen ensam jag satt och skötte om rodret,
Timmarne gledo för mig, snabbfotade flygtiga stunder,
Tankarne irrade ock, knappt tänkta swunno de redan,
Allt i ett drömmande ljus kringswäfwade mig — mina segel
Fylldes så jemnt af flägtarne än, knappt sorlade bogen,
Båten gick fram sin stråt tyst öfwer glänsande watten,
Ensam jag tänkte på dig, wid rodret ensam i natten.
Då stod för blickarne fram ditt åldriga fäste, o Wiborg;
Dyster du höjdes ur wågornas famn, de lekande klara,
Wallarne såg jag och tornenas mängd och ljusenas skimmer
Såg jag, de bjödo mig lockande in — jag rörde på rodret,
Nästan otålig att windarne dött, att seglena lågo,
Nästan otålig att slippa dit in i det trefliga rummet,
Slippa från roder och båt, från måne och stjernor och hafwet.
Kanske ock du tänkte på mig, blåögda, rosiga flicka,
Kanske du wäntade mig, jag lofwat att komma i morgon,
Kanske så strålig och ljuf, att nu du mindes de orden:
Flicka, jag älskar dig högst af allt det kära på jorden,
Kanske ditt hjerta klappade ömt, — kanhända du kysste
Mig uti tankarne ren, — nu wäckte jag alla
Wännerna skyndsamt upp, och manade alla till åran.
Skrämda de reste sig upp, har slupen törnat? de sporde,
Eller tagit en läcka, kanhända wi kantrat, kanhända?
Tyst, jag ropade leende, då, — kanhända wi hinna
Staden i qwäll ännu, om raskt I årorna fören.
Sagdt, och till årorna grepo de straxt — friskt kilade båten,
Wågorna delade sig och ljusena närmades redan. —
Wet du, så talte min bror, den femtonåriga gossen,
Broder, jag drömde en dröm: din tärna stod wid din sida,
Just som i båten här, hon kysste dig wackert på munden;
Då föll en stjerna från himmelen ned, den sade i fallet:
Flicka! en Judas-kyss du tryckte på älskande läppar,
Flicka! ett hjerta du swek, ett älskande, troende hjerta,
Lemnade tanklös det åt lifwets bittraste smärta!
Sade, och slocknade tyst; du wäckte mig hastigt ur sömnen.
Drönmen är osann bror! — min flicka mig wäntar i morgon,
Tänker i afton kanhända på mig — ja, bäst wi här tala
Sänder en längtande tanke hon hit, — nu raske godwänner
Non blott en qwart ännu och lyckliga äro wi framme.
Sträckande årorna långt, wi rodde oss swettiga alla.
Qwarten gick fort och snart wi landstego, fästade båten,
Ställde hwar en till sin, den efterlängtade, stråten.
Fönstrena skimrade klart, — hon war wisst hemma i afton.
Qwällen war se’n alltren, — mitt hjerta klappade häftigt,
In jag trädde likwäl, — steg in och bockade artigt.
Hejsa! god afton, ni kommer för sent, sad’ wärden i huset,
Tag dock ett glas Champagne ännu — och drick för min dotter
Och den Herrn en skål — det war förlofning i afton.
Långsamt jag wände mig om, såg skarpt på den nigande bruden.
Flygtigt på fästmannen blott, tog afsked och gick utur salen.
Ensam och tyst jag ställde min stråt till båten wid hammen,
Satte wid rodret mig ned och tänkte ånyo de tankar,
Som jag i afton tänkt — det woro förrädiska minnen.
Linan jag kastade loss och skotade seglen och bortfor,
Lemnande wänner och mö, Champagne, förlofning och allting;
Allt war så tomt för mig – hwad ägde jag än för att lefwa,
Tänkte jag sorgsen i håg; – då föll en stjerna frân himlen,
Drömmen som bror min drömt, stod klar för själen, jag ryste,
Bergade seglena in och satt mig att sörja i natten.
Helig war sorgen likwäl, jag skakade dyster och tankfull
Kärlekens rosiga dröm ur mitt nittonåriga hjerta!
