Winter-stycken
| ← Min kärlek |
|
Kom till mig → |
Winter-stycken.
I.
En kylig wintermåne
Den sprider ut sin dag,
I skenet står en fåne,
Den fånen det är jag.
Jag står der tyst och stirrar
I wida werlden ut,
Och mitt förstånd förwirrar
Sig mer och mer till slut.
Sist talar jag de orden
Helt högt allen för mig:
”O, hwad den gamla jorden
Dock är bedröfvelig.”
”Trots sekelgammal smärta,
Hwi härdas ej dess son,
Hwi är hwart menskohierta
Ej genomträngt af hån?”
”Hwi står jag här och gapar,
Förtwiflad, utan hopp, —
Detsamma werlden skapar
I ewigt cirkellopp.”
”Och före mig millioner
Stått utan hopp och stöd,
Och efter mig millioner
Än lida samma nöd.”
”Bäst wore om för jorden
Dess dödsstund hastigt slog.
Den ren är tråkig worden,
Och lefwat länge nog.”
II.
Den gamla solen talte
Till jorden engång så:
Nog mig du curtiserat,
Du kunde engång gå.
Då swarte jorden tafatt,
Och dum såsom den är;
Jag har dig, wackra solbrud,
Jag har dig ju så kär.
Jag kunde ewigt rulla
Mig rundt om dig, min brud! —
Då hördes solen sucka
Och bedja hjelp o Gud.
Den tråkiga planeten
Den gör mig blott beswär,
Uti mitt wackra rike
Den litet löjlig år.
III.
Jag klagar doft min smärta
Af ingen jag förstås,
Jag kan inunder bördan,
Den tunga, ju förgås.
Jag klagar, o jag dåre,
Kanhända tusen le,
Ja, kanske millioner
Med fröjd i lifwet se.
O, har jag rätt att klaga,
Min sorg blott känner jag,
Kanske i andra hjertan
Det finnes mera dag.
Om jag är klok så slutar
Jag snart att klaga så,
Ty ingen menska lyssnar
Ju mera deruppå.
Och Gudar, Gudar äro
Ur modet längesen;
Jag har då ingen utwäg,
Än blifwa glad igen.
Än att ånyo älska,
Att aldrig håna mer,
Berömma hwarje åsna,
Så mången än sig ter.
