←  XIII.
Gamla brev
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)
XV.  →


[ 89 ]

XIV.


Kanske tycker du, det är besynnerligt, att ingenting fängslade mig så starkt vid denna flicka, som just hennes tystlåtenhet. Jag kallar henne »flicka», ty hon var en sådan, även sedan vi blivit gifta, och hon hann ingen annan period. Denna tystlåtenhet var så att säga hennes väsen, bildade hela hennes yttre jag, bakom vilket jag trodde mig kunna skymta det verkliga. Kanske bedårade det mig i så hög grad, just därför att det gav mig möjlighet att där bakom lägga in allt, vad jag själv önskade. Och det är säkert, att hennes tystnad gav vingar åt min anings fantasi.

I de två år, vi efter vårt giftermål tillbragte i Uppsala, var det denna hennes tystnad, vilken drog mig till henne, fängslade mig vid henne, utgjorde rent av kvintessensen i min lycka. Jag menar naturligtvis ej, att hon egentligen var tystlåten. Tvärtom. Hon kvittrade [ 90 ]som en fågel, pratade och sjöng dagarna i ända. Hennes tystnad gällde endast hennes innersta känslor — framför allt deltagandet i mitt arbete och vad som ivrigast sysselsatte mig. Talade jag om detta, eller sutto ett par vänner i vårt hem, och samtalet lämnade det vardagliga, flygande ut på de ofödda tankarnas lockande fält, då teg Gertrud och lät oss andra tala. Men jag kände det hela tiden, som hade hennes ögon sagt mig detsamma, vilket låg gömt i våra uttalade ord. Och så viss var jag i denna min mening, att det ej gick en dag, då jag ej tackade henne för detta tysta förstående.

Nu efteråt är det denna egenskap eller egenhet i hennes väsen, som allra mest försätter mig i uppror. Det är denna egenskap, som gör, att jag skulle vilja se henne igen, möta henne öga mot öga för att få mitt tvivel stillat, veta, vad denna tystnad innerst gömde.

Kan du säga mig, hur det går till, när en illusion upphör att öva sitt betagande inflytande över oss arma människor? Du kan det icke, jag vet det. Kan jag det väl själv? Kan någon människa det? Och dock borde ju jag kunna det. Ty jag har själv känt det, själv [ 91 ]erfarit vad det vill säga att vakna upp ur en pinsam lyckodröm, vilken blev pinsammare ännu, när jag äntligen märkte, att det var min egen lyckotörst, vilken lät mig ana så mycket bakom denna ljuva oåtkomlighet, som bedårade mig. Men jag vet icke huru det tillgick. Jag vet blott, att jag småningom vaknade upp, småningom fick upp ögonen, och när detta skedde, slog en förlamande iskyla dödens stelhet i mina leder och tvang mig att veta, huru maktlös jag själv var, huru tom min tillvaro, huru intigt mitt liv.

Jag vet ej, huru länge jag skulle hava undgått att se allt detta, om vårt liv fått glida fram i samma spår som under de första åren av vårt äktenskap. Men så kom plötsligt den dag, då vårt liv bytte färg. Det var, när jag fick veta, att mitt docentstipendium skulle överflyttas på en annan. Du såg det kanske i tidningarna. Och jag kan säga dig motivet. Det var, emedan jag »ingenting hade skrivit», som det heter. Emedan jag ingenting hade skrivit! Nej, jag hade ingenting skrivit, därför att jag dag efter dag ej gjorde annat än samlade på material till det verk, som börjat hägra [ 92 ]för mig redan under min studenttid. Det var därför, jag icke hunnit med att skriva tidskriftsartiklar, små avhandlingar, populära föredrag, med ett ord, hela det meningslösa plockarbete, vilket är nödvändigt för att göra en person bemärkt.

I början träffade mig detta slag så våldsamt, att jag nästan icke kunde göra mig min egen tankegång klar. Men så djupt och fast låg inom mig tanken på det verk, vilket jag en gång ville utföra, att jag tyckte ingenting skulle kunna ske, som hindrade mig i att utföra det. Jag visste, att jag kunde vänta. Men för ögonblicket sysselsatte mig blott den tanken, att min hustru och jag måste leva. Jag tog skeden i vackra hand, som man säger, och begagnande mig av, att jag »gått provår» i god tid, sökte jag ett lektorat i historia, och du vet, att jag fick det.

Det var då, som vårt elände började. Eller rättare — det var då, jag först lärde mig förstå, att vad jag levde i var ett elände, så djupt, att jag aldrig anat något dylikt, fastän jag nog begriper att vad jag led, hava tusentals män lidit före mig.

[ 93 ]Det var, kan jag säga, egentligen när jag första gången fick klart för mig allt vad jag offrat, som mitt lidande började. Tänk dig, att aldrig, aldrig ens i mina hemligaste tankar, hade det förut fallit mig in, att, om denna lilla flicka ej kommit i min väg, skulle hela mitt liv hava varit ett annat. Aldrig ens i mina drömmar hade jag gjort det enkla räkneexperiment, som låg uti att tänka efter, vad hon vunnit, och vad jag förlorat genom vårt äktenskap. Det hade aldrig fallit mig in, förrän den dag kom, då vi stodo som främmande för varandra och min syn blev klar. Du kan inte tro, hur klar den blev.

I början, när vi hade kommit hit ned, märkte jag ingenting. Vi hade ett litet trevligt hem, och vi började så smått att umgås med mina kamrater. Jag trivdes med dem, och jag trivdes med mitt arbete i skolan. Det finns ingenting, vilket i början känns så välgörande, som ett ordnat arbete på klockslag känns för den, vilken hela sitt liv fört den överretade existens som ligger i att syssla med fritt andligt arbete. Jag antager, att du någon gång i ditt liv erfarit detsamma. För mig blev det klart, [ 94 ]att i samma nu, som jag fått en verksamhet, måste jag först och främst komma in i den, hävda min plats, där ödet nu en gång ställt mig. Först i andra hand fick jag tänka på att förverkliga de drömmar, vilka fyllt min ungdom.

Ja, det var mer än så. Ju längre jag levde i denna omgivning av läxläsning, småförhållanden, lärarekollegier och plugg, desto tydligare blev det mig, att jag hade gått över mitt livs Rubicon. Och här fanns ingen tillbakagång. Jag kunde icke tjäna två herrar. Ett måste jag offra för att ett annat vinna. Det var min ungdoms dröm, vilken måste vika för det fastslagna arbetet. Och med en underlig känsla av kyla märkte jag, huru mitt jag började undergå en långsam förvandling, hur vad som fyllt mig fordom gled bort, och ur askan av det flydda steg, som en stygg fågel Phœnix, en hårdnad arbetets man, vilken levde för sig själv och sin familj.

På ett obeskrivligt plågsamt sätt kände jag då, hur min hustru och jag småningom gledo från varandra, och jag märkte det först, när jag kände, hur långsamma våra aftnar blevo. Som en underlig beklämning fyllde tystnaden [ 95 ]våra rum, och medan vi sutto ensamma, föreföll det mig ibland, som om vi ingenting haft att säga varandra. Jag grubblade på detta, och jag försökte att tala vid Gertrud om det arbete, som sysselsatte mig i skolan.

Jag skall aldrig glömma den förvånade blick, som mötte min, när jag första gången öppnade detta samtalsämne. Och för första gången i mitt liv slog det mig: Hon förstår icke mig, liksom jag icke henne. Jag märkte tydligt, hur det var, och jag förstod det också. Med barnslig egensinnighet hade hon fäst sig vid den tanken, att jag skulle bli en stor vetenskapsman, och hon insåg icke, att med vår förflyttning allt hade blivit förändrat. Barnsligt och oreflekterat hade hon följt mig hit, därför att jag föreslog det. Men när det väl var skett, fattade hon icke, att vi båda måste bära konsekvenserna, och att konsekvensen förde dithän, att mitt liv blev ett annat.

Med en våldsam kraftansträngning hade jag ryckt mig lös från allt, som var mitt, och jag hade gjort detta, utan att reflektera över, varför jag gjorde det. Det hade skett, därför att jag var gift, därför att jag icke stod [ 96 ]ensam, och med den paradoxala motsägelse, vilken livet stundom roar sig med att framkalla, blev jag i själva verket ensam på ett vida kännbarare sätt, än om jag verkligen varit det.

Du kan säga, att jag bort tala vid henne, söka lära henne att förstå! Tror du då icke, att jag försökte? Det blev en formlig kamp oss emellan, en kamp, vilken naturligtvis icke ledde till något resultat.

När jag såg, att vad jag talade om, icke intresserade henne, bytte jag för tillfället om samtalsämne. Men jag återkom alltid till detsamma. Jag talade med henne om skolan, om mina elever, om hela den värld, som nu hade blivit min. Men jag uppnådde därmed ingenting annat, än att hon blev skygg och tillbakadragen. Och en dag minns jag, hur hon sade till mig:

»Varför skall du tala så mycket med mig om skolan? Det kan ju inte intressera mig.»

Jag kan ej fatta, lika litet som glömma, den underliga ton av antipati, med vilken hon uttalade dessa ord. Det låg i hennes röst ett slags avsky, som om hon satt sig till motvärn mot något ont. Hon undvek mina blickar, och slu[ 97 ]tande sig inom sig själv, satt hon tyst, liksom blickande in i ett obekant fjärran.

Hennes ord gingo som svärd igenom mig, och från den stunden lärde jag mig att se klart. Jag vet, att efter detta ögonblick hade min röst icke samma klang, min blick icke samma uttryck, mina läppar icke samma värme, när jag kysste, tilltalade eller såg på min hustru. Jag slöt mig inom mig själv lika hårt och obevekligt, som jag en gång stängde min dörr för dig.

Utan att ett ord av bitterhet fallit oss emellan, gingo vi från denna dag våra egna vägar, och jag gjorde ingenting för att kalla henne tillbaka till den väg, som var min, och som bort vara vår gemensamma.

Jag lämnade henne åt hennes tankar, och jag hade rätt. Jag hade tusen gånger rätt. För hennes skull hade jag lämnat mina studier, min vetenskap, allt som skulle bära mig fram genom livet. Varför hade jag gjort detta? Och vad fick jag för lön?

Om en människa offrar allt för en annan, om hon så finner, att denna andra ej var offret värd, om man steg för steg märker, att allt, vad man trodde vara lycka, sällhet, finhet och för[ 98 ]stående, ingenting är, att det är tomhet och leda, då uppstår ett helvete, som gnager på vår innersta livstråd, och som lär oss att draga ut facit ur livets sammansatta regula de tri. Ty det är mycket sammansatt. Och ve oss, när vi upptäcka, att facit är = 0.

Jag såg detta, och medan jag såg, märkte jag, hur den människa, vilken dag efter dag förnötte livet vid min sida, förändrades. Med förvåning iakttog jag, hur allt i själva staden, i hela vår omgivning väckte Gertruds motvilja. Hon var plågad av vårt umgänge, plågad av att promenera, jag tror nästan, att hon led till och med av utsikten från våra fönster. Ständigt talade hon om Uppsala, som om det var den naturligaste sak, att vi snart skulle återvända dit. Det var, som om hon ej kunnat leva utanför dess luft och dess råmärken.

Och vad var det hon saknade? Ungdomslivet, konserterna, studentmössorna, första maj — vad vet jag? Alltnog — hon saknade det, hon grävde sig in i denna saknad med en intensitet, vilken på mig verkade som smitta. Jag, vilken under hela denna tid endast kämpade för att glömma, jag behövde, att hon [ 99 ]hade hjälpt mig, delat denna min strävan, tagit saken kallt som jag själv. Men hon kunde ingenting glömma, ingenting försaka. Hon kunde blott klaga, att hon fick sitta ensam de långa förmiddagarna, medan jag var i skolan.

Hon hatade denna skola, jag är fullt övertygad därom, och hennes egoism slog emot mig vid varje steg på min väg. Den var så stark, att jag i dess ljus blev seende. Jag såg, hur hon var lik alla andra, endast kanske en smula vackrare. Och jag minns, hur jag kunde sitta och betrakta henne i ljuset av denna meningslöshet, vilken vårt liv rymde, och som fjättrade mig på den plats, där jag till ingen nytta för mig själv skulle göra nytta för andra.

Det ligger icke för mig att av motgångar låta mig tryckas till jorden. På liv och död vill jag kämpa med livets svårigheter. Skall jag döda en dröm, måste det ske utan skoning och fullständigt. Och utan grubbel vill jag leva det liv, som ödet beskär mig. Bredvid mig såg jag denna veka, svaga kvinna, vars ögon fylldes av tårar som under grubbel, en tyst, sluten, lidande kvinna, vilken böjdes ned av att icke leva i den sfär, dit hon längtade. Hennes svag[ 100 ]het smittade mig. Den angrep min spänstighet som en smitta. Och jag fruktade hennes blotta närhet, därför att bredvid henne tappade jag väldet över mig själv och lusten att verka.

Jag minns dessa vinteraftnar. Å, hur väl jag minns dem! Jag satt vid mitt skrivbord, sysselsatt med att förbereda mig till morgondagens lektioner, och från min plats såg jag i skenet från förmakslampan skuggan av hennes gestalt som föll över mattan. Jag hade förmått henne — icke utan strid — att avstå från att sitta i mitt rum, när jag arbetade. Men jag kände hennes närhet. Och du kan ej göra dig en föreställning om, hur den irriterade mig. Jag satt inne hos mig, så länge det var mig möjligt, för att undgå den tortyr, som låg uti att tvinga ett samtal oss emellan till stånd. Och när jag äntligen kom ut till henne, tog jag en bok eller en tidning och läste högt för att slippa tala.

En gång såg hon upp emot mig, när jag kom ut, och sade till mig:

»Varför skriver du icke mera som förr?»

Varför jag icke skrev som förr! Hon menade på dessa anteckningar, vilka förberedde [ 101 ]mitt verk, och som hon plägat hjälpa mig att ordna. Och hon tillade:

»Jag tyckte, det var så roligt att veta, hur ditt arbete växte.»

Det var hon, som sade mig detta, hon, för vilkens skull jag kastat alltsammans över bord. Det föreföll mig, som om jag hoppat i sjön för att rädda en drunknande, och denna främmande människa grep mig till tack i strupen och pressade mitt huvud under vattnet för att tvinga mig att dö.

Jag minns ej vad jag svarade. Men jag minns, att dessa ord förföljde mig i den grad, att jag nästan tyckte mig se dem lysa som med fosforsken från väggarna i skolsalen. Hade hon förstått, vad jag måste göra och vad detta kostade mig, hade hon åtminstone tegat. Nu förstod hon blott, vad som varit, men intet av det som var. Och därför uttalade hon dessa ord, vilka revo i mig som vassa sylar. De värkte inom mig som en hemlig böld, och fri som jag kände mig, grubblade jag under deras inverkan på möjligheten att trotsa allt och rymma bort till någon liten tysk småstad, där jag fritt kunde börja mitt ensamma liv på nytt.