Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad/1879/Kronologiska anteckningar om våra runstenar 2

←  Ingeniör Fribergs berättelse om grafundersökningar i Södermanland

Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitetsakademiens månadsblad (1879) Kronologiska anteckningar om våra runstenar 2

Sveriges klockinskrifter 1  →

Åttonde årgången av Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad

Kronologiska anteckningar om våra runstenar.
2.

Det finnes en mycket sen isländsk saga om en svensk Ingvar, som företog färder i österväg. Sagan^[1] är i historiskt afseende utan det ringaste värde; allenast en tidsuppgift är riktig — under förutsättning, att de förut citerade isländska annalerna äro tillförlitliga — nämligen den, att Ingvar dog år 1041. Resten af sagan synes vara sammanväfd af dunkla hogkomster af verkliga tilldragelser samt godtyckliga kombinationstilltag. Att sagans hjelte är runstenarnes Ingvar torde vi kunna med fullkomlig trygghet antaga — eller rättare en Ingvar af de flere, som å runstenarne nämnas. Den omständigheten, att mer än en funnits, som burit detta namn, gör det i vissa fall svårt att säga, huruvida det är den rätta Ingvar som det är fråga om.

Färdas man sjöledes från Stockholm till Uppsala har man under en del af vägen på venster hand en landmassa, hvars södra del hör till Bro härad (fordom en del af Attundaland), den drygare norra delen åter till Håbo härad (Tiundaland). Fordom var denna land- massa i norr och söder genomskuren af ett temligen smalt sund, hvars sydligaste del (vid den nu varande ångbåtsstationen Kalmarsand) nu är fast mark. Vid den södra mynningsviken ligger Kalmar kyrka; längre i norr, vid det f. d. sundet (den nu varande långdragna från norr inskjutande viken) ligga Ytter- och Öfver-Grans kyrkor — vid denna farled hafva således legat hufvudorterna för tre bygder och vi kunna deraf sluta till farledens forna betydelse. På två ställen är sundet mycket smalt, och på de der utskjutande uddarne, vid Ekala och Varpsundet, hafva fem bröder, Gisle, Kår, Blese, Djerf och ännu en, hvars namn icke är fullt tydligt,^[2] rest runristade stenar till minne af sin fader Gunlef, ”som for i öster med Ingvar” (såsom det heter å den ena stenen), ”som vard i öster med Ingvar dräpen” (såsom det heter å den andra). Att det senare uttrycket får anses innebära, att äfven Ingvar stupade i östern, torde kunna slutas deraf, att omedelbart derefter tillägges: ”Gud hjelpe deras ande”. Den döde fadren gifva sönerna vitsordet, att ”han kunde väl knarren (skeppet) styra”. Å den ena stenen namngifver sig runristaren; han hette Aþken.

På andra sidan sundet, ungefär midt i Håtunabygden bland Råbyns hedniska grafflock, står en runsten, som Gervi och Kulla rest till minne af sin fader Anund, ”som var i öster död med Ingvar”. Bönen att Gud måtte hjelpa Anunds ande visar, att döttrarna voro kristna, stenens plats bland grafhögarne visar, att de likväl ännu stodo den förgångna hedna tiden nära; bland de hedna fädernas grifter reste de fadrens minnesvård.^[3] Gunlef och Anund voro helt visst grannar och hade anslutit sig till Ingvars följe; hem vände de aldrig ur österväg.

Alla tre stenarne hafva ᚮ såsom tecken för a, imperfektformen vas o. s. v. De kunna mycket väl vara uppresta omedelbart efter dödsbudens ankomst till hembygden.

Den fjerde stenen fanns fordom vid Steninge i Odensala (Odinshargs) socken — således i närheten af den stora farleden i söder om Sigtuna — och var rest af två barn åt en fader (namnet ej fullt tydligt), som styrde ett skepp med Ingvar.^[4]

En femte sten fanns på Tierps kyrkogård i norra Uppland, rest åt minnet af Gunvid, som ”for bort med Ingvar”, af två hans söner. Här användes ᚬ = a och u der man i senare runskrifter hade haft skäl att vänta o (trutin). På grund deraf torde man ock böra läsa runristarens namn icke som Thure trone, såsom Säve gjort, utan som Thore trane.^[5]

I Svingarns kyrkas vapenhus (i Enköpingstrakten) är insatt en stor runsten, hvilken jämte andra stenar fordom blifvit å ort, som nu ej är känd, men helt visst legat i närheten, upprest af Tjälfve och Holmlög åt deras son Banke, som med eget skepp styrde i Ingvars här. Vi kunna således vara vissa om, att Ingvar lemnade Sverige med åtminstone tre skepp, sitt eget, ett som tillhörde en man i Steninge-trakten och ett som egdes af Banke från Enköpingstrakten.

I mellersta delen af Roslagen (Rimbo och Husby-Skederids socknar) finnas två runstenar, reste af syskon (Anund, Erik, Håkan, Ingvar, Ragnhild), den ene åt en broder, den andre åt en person, hvars namn ej längre finnes å stenen, men som dött i Grekland. Att denna Ingvar icke är densamme som Greklandsfararen kunna vi taga för gifvet, till en del på grund af slingans form.^[6]

I hjertat af Attundaland omtalas å flere runstenar två med hvarandra beslägtade män, som bära namnet Ingvar. Vi skola en annan gång egna dem uppmärksamhet. Ingen af dessa stenar omtala Greklands- eller Östervägsfärder.

Jag nämnde nyss runslingans form. Det lider intet tvifvel, att ju man har vid försöken att utröna tidsförhållandet mellan runstenarne att fästa sig vid slingan lika väl som vid inskriftens runbokstäfver. De undersökningar jag i detta syfte gjort hafva öfvertygat mig, att äfven mångfalden af varierande slingor låter fördela sig på bestämda grupper.

Den enklaste anordningen af runskriften visar raka eller bugtade linier utan försök att åt dem gifva djurskepelse. Denna grupp, som bör vara den tidigaste och som jag derföre tills vidare betecknar med A — ehuru visserligen samma enkla anordning har fortlefvat samtidigt med de följande grupperna — lemnar jag här å sidan, för att begynna med de grupper, till hvilka Ingvarsstenarne höra, alldenstund för dessa en ungefärlig datering är möjlig. Som ingen af Ingvarsstenarne synes vara rest före Ingvars död eller rättare förr än underrättelsen derom kom till Sverige, kunna vi således hänföra dem till tiden omkring 1050 d. v. s. ungefär till slutet af k. Anund Jakobs regering.

Ingvarsstenarne i Uppland hafva alla inskriften anbragt på två ormar, antingen sins emellan fria, men lagda öfver hvarandra i motvänd riktning eller (två gånger, Råby- och Tierp-stenarne) med hvarandra sammanbundna upptill och nedtill. Kroppen har fullständig ormgestalt, den saknar fötter och ben, och visar en inrullad stjertända. Hufvudet är i allmänhet triangulärt med två runda (ibland fyrkantiga) ögon placerade i hufvudets utsidor baktill samt med munnen synlig å hufvudets öfversida. Tierpstenen har ensam en hufvudform, som påminner om den rikt utbildade typ, som är å de uppländska runstenarna vanligast.

Med dessa två former hafva vi att sammanställa en annan, som i enkel teckning och rundragens karakter visar sig stå i närmaste sammanhang med de nyss nämnda två grupperna; det är en grupp med mera oregelbundet, behornadt hufvud — en form, som visar stor benägenhet för att öfvergå i den nyss nämnda vanliga, rikt utbildade hufvudtypen.

Som en beskrifning ensam icke lemnar någon tillräcklig klarhet, bifogar jag här några figurer. Fig. 4 och 5^[7] visa de två hufvudformerna af Ingvarstenarne med triangulärt hufvud — dem hänför jag till gruppen B. Fig. 6 visar formen med oregelbundet, behornadt hufvud, hvilken jag kallar C. Fig. 7 visar formen med det vanliga ormslingehufvudet, hvilket förekommer å Tierp-stenen — grupp D.

Men hvar och en af dessa grupper, bestämda efter hufvudets form, sönderfaller i två underafdelningar — den ena (nr 1) visar tvenne ormar, den andra (nr 2) allenast en orm. Vi kunna således tala om grupperna B¹, B², C¹, C², D¹ och D². En slinga hörande till den sist nämnda gruppen är här nedan afbildad fig. 8.

En granskning af de i Bautil intagna runstensafbildningarna har ledt till följande resultat.

Gruppen B¹ (jfr fig. 4 och 5) tillhör uteslutande den tid då man ännu använde runan ᚭ eller ᚯ såsom tecken för a. Gruppen B² visar sig samtidigt, men varar längre; den användes icke sällan äfven efter det ᚯ fått betydelse af o.

Gruppen C¹ (fig. 6) förekommer mest inom den tidigare perioden — vi kunna för korthetens skull säga a-tiden — men användes äfven efter dennas upphörande. Detsamma gäller om gruppen C². Båda dessa grupper äro icke mycket talrikt representerade, B dock vida mera än C. Gruppen B² träffas synnerligen inom Upplands vestra delar.

D-stenarne (fig. 7 o. 8) äro ojämförligt mycket allmännare. D¹ förekommer talrikt under a-tiden, flere stenar finnas som kunna hänföras till en öfvergångsperiod, som visar större benägenhet för att använda u än o; några tillhöra afgjordt o-tiden. Af dessa sist nämnda är en ristad af den bekante runmästaren Bale.

Gruppen D² visar sig under a-tiden, men blir först derefter, under o-tiden, ymnig; en ofta förekommande varietet visas af fig. 8. Denna typ användes under a-tiden af den mycket anlitade runmästaren Åsmund.

Om Ingvarstenarne kunna hänföras till slutet af a-tiden, bör i allmänhet o-tiden anses ligga efter ungefär år 1050. Under sådant förhållande är det vigtigt att anmärka, att tre stenar af gruppen D² från o-tiden äro resta till minne af personer som dött ”i hvita våder” d. v. s. i dopkläder. Således var icke hela den vuxna uppländska befolkningen kristnad under den del af o-tiden, då gruppen D² existerade.

Det finnes en annan hufvudafdelning af de å runstenarne förekommande slingor, sådana nämligen som icke längre hafva fullständig ormform. Hufvudet är detsamma som inom gruppen D, men alla dessa slingor om hvilka jag nu talar hafva ett framben.

Inom denna hufvudafdelning kunna vi urskilja två grupper: den enas slinga (E) har bakändan ytterst inrullad eller en annan enkel, oorganisk afslutning; den andras (F) har baktill antingen ett bakben och en svans eller allenast ett bakben, som visserligen afslutas med en fot, men i öfrigt förlorat karakteren af ett ben — det be- handlas som en fortsättning af djurbålen, är lika böjlig som denna. Det är icke min mening, att behandla dessa två grupper nu. Jag vill blott tillägga, att gruppen E, som i sina enklaste exempel står i närmaste sammanhang med gruppen D — Åsmund använde såväl D- som E-typen, och äro de således otvifvelaktigt samtida — uppträder redan under a-tiden, men har sin bästa tid först senare. Gruppen F tillhör a-tidens allra sista del, men är under o-tiden ytterst ymnig. Alla Yppers stenar tillhöra F-gruppen och a-tiden.

Jag tror, att de resultat, till hvilka jag här kommit skola visa sig vara beståndande, ehuru jag till fylles inser, att inom detta fält stora vacklingar mellan gammalt och nytt icke blott kunnat ega rum, utan verkligen funnits: den ene var mera konservativ än den andra, den ene kunde hålla på det gamla, under det rundt omkring honom det nya redan herrskade. Men sannolikheten af misstag minskas tydligen, så snart man rör sig icke med ett eller annat enstaka fall, utan med en mängd. Just af den anledningen lämpa sig de Uppländska runstenarne vida bättre än alla andra till undersökningar af detta slag.

Om förhållandet mellan grupperna E och F har jag tidigare uttalat en annan åsigt;^[8] den var emellertid tydligen förhastad och må härmed anses vara för min del annullerad.

Det är gifvet, att den tid, under hvilken runan ᚫ — ᚭ — ᚯ öfvergick från att beteckna a till att beteckna o, kan hafva varit ganska långvarig; det är likaledes gifvet, att det kan hafva dröjt länge innan t. ex. D¹ började gifva vika för D² och för E. Men det är å den andra sidan fullkomligt visst, att er större tidsskilnad icke måste finnas mellan en sten från a-tiden och en från o-tiden, mellan stenar hörande till en äldre och en yngre grupp. I detta afseende förtjenar ett ganska upplysande exempel anföras.

På Åkerby gärde i Fundbo socken står en runsten, som af Haursi och Kettil blifvit rest öfver fadern Tegn, en god bonde å Funum (Funa gård eller by, Fundbo).^[9] Den nu varande prepositionen å, medeltidssvenskans a, återgifves å runstenen med ᚬ, annars användes ᛅ = a. Här finnes således minst sagdt en reminiscens från a-tiden.

På den närliggande Brobyns egor stå invid hvarandra tvenne runstenar. Å den ene,^[10] i en slinga hörande till gruppen B¹ — således en grupp från a-tiden — läses att bröderna Vad, Tegn och Gunnar rest stenen åt sin fader Haursi, hvars ande gud bevare. Fader och ande skrifves ᚠᚯᚦᚢᚱ och ᚯᛏ — alltså äfven i detta fall a-tiden. På stenen derbredvid^[11], i en slinga hörande till gruppen D² — således en grupp, som finnes under a-tiden, men öfvervägande tillhör o-tiden — står, att den är rest af bröderna Tegn och Gunnar efter den tredje brodern Vad. Alltså hade Vad dött sedan stenen L. 305 och innan stenen L. 304 restes. L. 304 är således yngre än L. 305, hvilket väl öfverensstämmer med det resultat hvartill jag ofvan kommit, nämligen att gruppen D² har en afgjordt yngre tycke än gruppen B¹. Men då de båda stenarne äro resta af samma personer kan skilnaden i tid icke hafva varit så synnerligen stor, låt vara att en broder kan dö ett och annat decennium före sina syskon.

Det är icke omöjligt, att den fader Haursi, som stenen L. 305 omtalar, är densamme som sonen Haursi, som reste stenen L. 303, hvarigenom vi få slägttaflan

	Tegn Haursi Kettil
Vad Tegn Gunnar

och ligger således mellan uppresandet af stenarne L. 303 och 305 ungefär en mansålder. Slingan å stenen L. 303 är också mycket enklare, men man skulle, derest man icke fäste sig vid slingans utseende och slägtskapsförhållandena, hafva kunnat känna sig benägen att flytta den yngre stenen L. 305 längre tillbaka i a-tiden än den sannolikt äldre stenen L. 303. Deri ligger onekligen en ny maning till försigtighet, och vi få helt visst deraf sluta oss till, att den a-period, som vi för dessa runstenar urskilt, i grunden icke är en fullt bestämd a-period, utan snarare en period af vackling. Vi böra således karakterisera denna a-period som den tid, då a ibland uttryckes med ᚬ, hvilket ännu aldrig har värde af o. Derefter kommer en tid då ᚬ icke längre användes = a, men allenast med en viss försigtighet användes som o. Slutligen kommer o-tiden, då ᚬ aldrig betecknar a, utan regelbundet o.
Hans Hildebrand.

---

1. Sagan om Ingvar Widtfarne, utg. af N. R. Brocman (1762).
2. Stenarne återfinnas: Bautil 334, 343; Liljegren 47, 38; Dybeck, Uppsala Län 46, 37. Om det otydliga namnet se C. Säves anmärkning i Upplands Fornminnes Förenings Tidskrift I s. 30. Då han der synes fästa någon vigt vid att Liljegren (L. 47) läser det första namnet som Anvitr, må anmärkas, att de runskriftsläsningar, som Liljegren ibland föreslår i sina Runurkunder i de flesta fall icke bero på granskning af stenarne och deras inskrifter, hvadan hans förslag i allmänhet icke äro af något stort värde.
3. B. 305; L. 2; Dyb. UL. 16.
4. Curio 35; L. 551.
5. B. 565; L. 259.
6. Den ena tillhör gruppen D², den andra gruppen E.
7. Som teckningen af Råbystenen hvarken i Bautil eller hos Dybeck synes fullt riktig, har jag i de två förenande banden förslagsvis tillagt två linier, en i hvartdera; utan dessa linier kunna nämligen banden icke uppfylla sin bestämmelse att sammanhålla, äro de icke band. Tiden har icke medgifvit att nu företaga en utflygt till Håtuna. Så snart jag fått tillfälle dertill, skall jag redogöra för resultatet.
8. Tidskrift för bildande konst 2.
9. B. 549; L. 303; D. UL. 251. Dybeck är ej säker, om fadrens namn skall läsas ᛒᚽᚱᚾ eller ᚦᚽᚴᚾ. Bautil har det senare, hvilket synes sannolikare.
10. B. 544; L. 305; D. UL. 248.
11. B. 546; L. 304; D. UL. 249.