Åtta kusiner/Kapitel 19
| ← Fashion och fysiologi |
|
Skrämsel → |
XIX.
UNDER MISTELN.
Rose hade förmått Phebe att lova, att hon skulle taga sin strumpa med sig upp i »jungfruburen», såsom hon kallade sitt vackra rum, på juldagsmorgonen, därför att detta första härliga beskådande av julklapparna förlorar hälften av sitt behag, om icke minst två små nattmössor mötas över skatterna och två lyckliga röster utropa »O!» och »Ah!» tillsammans.
Så att när Rose slog upp ögonen denna morgon, föll hennes blick på den trofasta Phebe, som, insvept i en schal, satt på kudden framför den sprakande brasan med sin orörda julstrumpa bredvid sig.
— God jul! utbrast den lilla matmodern glatt.
— God jul! svarade den lilla tjänstflickan så hjärtligt, att det gjorde en gott att höra det.
— Tag genast hit strumporna, Phebe, så får vi se, vad det är i dem, sade Rose, i det hon satte sig upp bland kuddarna och såg ivrig ut som ett barn.
Ett par långa, knöliga strumpor lades på täcket och blevo undersökta med förtjusning, ehuru båda av dem kände till varenda välsignad sak, som fanns i den andras strumpa. Det hör inte hit, vad det var, men det var uppenbart, att det var fullt tillfredsställande, ty då Rose lutade sig tillbaka, sade hon med en suck av belåtenhet:
— Nu tror jag, att jag har allt, jag önskar mig här i världen, och Phebe svarade över ett helt fång skatter: Det här är den stiligaste jul, jag någonsin varit med om. Så tillade hon med viktig min: Men önska något mer, för jag känner händelsevis till ytterligare två julklappar, som väntar utanför dörren.
— O, en sådan rikedom! utbrast Rose, helt upprörd. Jag brukade önska mig ett par glastofflor liksom Askungen, men eftersom jag inte kan få dem, vet jag verkligen inte, vad jag skall önska mig.
Phebe klappade i händerna, då hon sprang fram till dörren och glatt utropade: Den ena av dem är för resten för era fötter. Jag vet inte, vad ni kommer att säga om den andra, men jag tycker, att den är stilig!
Och det gjorde även Rose, när hon fick se ett par blänkande skridskor och en vacker kälke.
— Dem har jag fått av farbror, det vet jag, och nu, när jag ser dem, kommer jag ihåg, att jag önskat åka kälke och skridsko. Är den inte stilig? Titta, så bra de passar! Och sittande på kälken, provade Rose den ena skridskon på sin bara fot, under det att Phebe stod bredvid och beundrade den vackra tavlan.
⁎
— Birnam skog har kommit till Dunsinane, Rose,
sade d:r Alec, i det han steg upp från frukostbordet för
att släppa in en procession av ek, gran och ceder, som
kom marscherande uppför trappan.
Snöbollar och »god jul» flögo omkring i flera minuter. Så grepo alla sig an med att pynta det gamla huset, ty den dagen brukade hela familjen alltid äta middag tillsammans.
— Jag red mil och milar, såsom Ben säger, för att skaffa den här vackra kvisten, och jag hänger den här, sade Charlie, i det han band fast en mattgrön liten gren vid kronan i stora salongen.
— Den är just inte vidare vacker, sade Rose.
— Det gör detsamma, för det är en mistelkvist och var och en som står under den, blir kysst, vare sig han eller hon tycker om det eller ej. Nu är ert tillfälle inne, mina damer, sade prinsen och tittade med sentimental min på flickorna, som hastigt retirerade från den farliga platsen.
— Mig får du inte fast, sade Rose med stor värdighet.
— Få se, om jag inte gör det!
— Jag har kastat mina blickar på Phebe, anmärkte Will i så nedlåtande ton, att de andra skrattade.
— Gud signe den lilla raringen! Det fäster jag mig inte alls vid, svarade Phebe i så moderlig ton, att Wills knoppande ridderlighet genast förfrös och dog.
Det blev gott tillfälle att prova de nya skridskorna före middagen, och Rose fick sin första lektion på den lilla viken, som frusit till liksom på beställning. Till en början fann hon det ganska ansträngande att ramla omkull och åter resa sig upp, men med sex gossar till lärare lyckades hon till sist hålla sig upprätt, och belåten med denna framgång förfriskade hon sig sedan med ett dussin turer nedför backen på Amasonen, såsom hon döpt sin kälke.
— Ah, denna ödesdigra färg! Det kommer mitt hjärta att brista, när jag ser den, kraxade tant Myra, när Rose litet senare kom ned till middagen med kinder lika röda som benvedshären på väggen.
— Det gläder mig att se, att Alec tillåter flickan att göra sig fin, fast han har sådana besynnerliga idéer, tillade tant Clara, som till sin ytterliga tillfredsställelse såg, att Rose hade tre volanger på sin blåa sidenklänning.
— Hon är ett mycket intelligent barn och har ett trevligt sätt, anmärkte tant Jane i ovanligt älskvärd ton, ty Rose hade just räckt Mac en skärm, för att han skulle skydda ögonen mot brasskenet.
— Om jag hade en sådan dotter att visa min Jem, när han kommer hem, skulle jag vara en stolt och lycklig kvinna, tänkte tant Jessie, och sedan gjorde hon sig förebråelser för att hon inte var fullkomligt nöjd med sina fyra präktiga gossar.
Tant Plenty var alltför upptagen av middagen för att kunna se något annat, om hon icke hade varit det, skulle hon ha sett, vilken verkan hennes nya mössa hade på gossarne. Den goda damen medgav själv, att hon »tyckte om en klädsam mössa», och vid detta tillfälle var hennes huvudbonad storslagen, och när hon travade omkring i rummet, fladdrade banden om henne så, att det blev absolut nödvändigt för Archie att till hälften kväva »pysarne» i en portiär, tills de skrattat ut ordentligt.
Farbror Mac hade tagit med sig Fun See, och det var en Guds lycka, att han gjort det, ty de äldre gossarne gåvo utlopp åt sin munterhet genom att skämta med den unge kinesen om hans förbättrade utseende. Han var iförd amerikanska kläder, hade håret kortklippt och talade ovanligt bra engelska efter endast sex månaders skolgång, men det oaktat stod hans gula ansikte med de sneda ögonen i sällsam kontrast till alla de blonda Campbellarna omkring honom. Will kallade honom »Tyfonen» — han menade »Tycoon» — och den lille kinesen fick till sin förtret behålla detta namn.
Tant Peace blev nerburen och placerad på hedersplatsen vid bordet, och hon satt där och smålog mot dem alla, »som den personifierade friden», såsom d:r Alec sade, när han intog sin plats bredvid henne, under det att farbror Mac satt bredvid tant Plenty vid andra bordsändan.
— Jag åt knappast någon frukost, och sedan har jag gjort allt, jag kunnat för att bli hungrig, men jag tror verkligen inte, att jag kan äta av allt det här, såvida jag inte vill spränga mina knappar, viskade Geordie till Will, i det han med en hopplös suck betraktade alla de uppdukade läckerheterna.
— Man vet aldrig, vad man kan, förrän man försöker, svarade Will och attackerade sin fullproppade tallrik i uppenbar avsikt att göra sin plikt som en hel karl.
Alla veta, hurudan en julmiddag är, så vi behöva icke beskriva denna särskilda, utan kunna med ens övergå till att berätta, vad som hände vid dess slut. Alla voro mycket muntra och glada, men Archie i all synnerhet tycktes vara i mycket lyftad stämning — i så hög grad, att Charlie anförtrodde Rose, att han var rädd för att hövdingen smakat på karaffernas innehåll.
Rose tillbakavisade med förtrytelse denna insinuation, ty när skålarna druckits enligt garamal god sedvänja, hade hon sett, att tant Jessies gossar fyllt sina glas med vatten, och detsamma hade hon själv gjort trots prinsens gnabb.
Men Archie var verkligen mycket uppspelt, och när någon påminde om att det var farbror Jems bröllopsdag och önskade att han vore där och kunde hålla ett tal, försatte hans äldste son hela familjen i häpnad genom att försöka göra det i hans ställe. Det var ganska osammanhängande, såsom jungfrutal bruka vara, men slutet betraktades såsom överdådigt, ty han vände sig till modern och sade med en liten skälvning på rösten, att hon »förtjänade att bli välsignad med Peace och Plenty (frid och ymnighet) och krönt med rosor och gossekärlek och att emottaga den last av lycka, som var på väg hem för att trots vind och tidvatten lägga ännu en Jem (gem betyder ädelsten) till familjejuvelerna.»
Denna anspelning på kaptenen, som nu var på väg hem, kom mrs Jessie att snyfta i sin servett och gossarne att hurra. Så rusade Archie helt plötsligt ut ur rummet, som om han förlorat förståndet.
— Alltför blyg att stanna och ta emot allt beröm, började Charlie.
— Jag såg, att Phebe vinkade på honom, utbrast Rose och stirrade på dörren.
— Kommer det flera julklappar? frågade Jamie i samma ögonblick som brodern kom tillbaka och såg ännu ivrigare ut.
— Ja, en julklapp till mor, och här är den! dundrade Archie och slängde upp dörren för att släppa in en högväxt man, som utropade: Var är min lilla gumma? Den första kyssen skall hon ha, sen får ni andra komma, så fort ni vill!
Innan han ännu talat till slut, låg mrs Jessie, till hälften gömd under hans stora överrock, och fyra pojkar dansade omkring honom och pockade på sin tur.
Det blev naturligtvis en glad och livlig uppståndelse, och under tiden smög Rose sig in i fönsternischen och åsåg alltsammans, som om det varit ett kapitel i en julberättelse. Det gjorde en gott att se, med vilken stolthet farbror Jem betraktade sin långe son och med vilken ömhet han omfamnade de mindre. Det var ännu vackrare att se honom skaka hand med bröderna, som om han aldrig velat sluta, och kyssa alla systrarna på ett sådant sätt, att till och med den högtidliga tant Myra såg riktigt glad ut för ett ögonblick. Men bäst av allt var att se, hur han slog sig ner i farfars stol med »lilla gumman» bredvid sig och de tre yngsta pojkarna i knät, under det att Archie stod lutad över honom som en av största sortens keruber.
— Alla krya och här, Gud vare tackad och lovad! sade kapten Jem och såg sig omkring med tacksam min.
— Alla utom Rose, svarade den trofaste lille Jamie, som kom ihåg den frånvarande.
— Ja visst! Jag glömde barnet! Var är Georgs lilla flicka? frågade kaptenen, som inte sett henne, sedan hon var ett litet pyre.
— Det är bäst, att du säger: »Alecs stora flicka», sade farbror Mac, som låtsades vara gruvligt svartsjuk på sin bror.
— Här är jag, farbror, sade Rose och trädde fram
— Saint George Germaine, så pyret har vuxit! utbrast kapten Jem, i det han lät gossarne ramla ner och reste sig upp för att hälsa på den stora flickan såsom den gentleman han var. Men när han skakade hennes hand, som såg så liten ut i hans stora labb, och betraktade hennes ansikte, som påminde så om hans käre broders, slöt han henne i sina armar och viskade med sin sträva kind mot hennes lena: Gud välsigne dig, barn! Förlåt mig, om jag glömde dig för ett ögonblick, och var förvissad om att ingen av dina anförvanter gläder sig mer än farbror Jem åt att se dig här.
Sedan slogo alla sig åter ned kring bordet och fingo höra allt om resan hem — hur kapten Jem föresatt sig att hinna hem till jul, hur allt tycktes ha sammansvurit sig för att hindra honom, men hur han ändå lyckats och avsänt ett telegram till Archie med anmodan att hålla saken hemlig men vara redo för faderns ankomst vilket ögonblick som helst.
Och sedan dansade man, och till och med Fun See utmärkte sig med tant Plenty, som han beundrade högeligen med anledning av att hon var den fetaste damen i sällskapet, ty korpulens betraktas som skönhet i hans fädernesland. Den glada gamla damen försäkrade, att hon kände sig ofantligt smickrad av hans beundran, och gossarne påstodo, att »hon slog sig ut för honom», ty i annat fall hade han aldrig vågat infånga henne under misteln, höjt sig på tåspetsarna och kysst henne på kinden.
Så de alla skrattade åt hennes överraskning, och så Funs svarta små ögon tindrade! Charlie hade bett honom göra det, och Charlie var så fast besluten att infånga Rose, att han satte ut alla möjliga fällor för henne och mutade de andra gossarne att hjälpa honom. Men Rose var klarvaken och undgick alla hans fällor samt lade i dagen det största förakt för dylika fåniga sedvänjor. Stackars Phebe hade inte samma tur, och det var Archie, som skändligen drog fördel av att hon stod helt oskyldigt och bjöd tant Myra te alldeles under den fatala misteln. Jamie inbjöd helt djärvt alla damerna att komma fram och kyssa honom, och vad farbror Jem beträffar, så uppförde han sig, som om hela rummet varit en mistellund. Farbror Alec lade i smyg en bit mistel på tant Peaces mössa och kysste henne sedan ömt — ett litet skämt som tycktes glädja henne mycket, ty Alec var hennes favoritnevö.
Endast Charlie misslyckades med att infånga sin skygga fågel, och ju oftare hon undkom honom, desto fastare besluten var han att fånga henne i sin snara. När alla andra knep misslyckats, lagade han, att Archie föreslog pantlekar.
— Jag förstår det där knepet, tänkte Rose och var så på sin vakt, att inte en enda pant tillhörde henne.
— Låt oss nu lösa in panterna och leka något annat, föreslog Will, som inte kände till något om komplotten.
— Bara en omgång till, så gör vi det, svarade prinsen, som just satt nytt bete i sin fälla.
Just då frågan kom till Rose, ropade Jamie i förtvivlad ton från hallen: O, kom fort hit! Fort! Rose spratt till, uppfattade inte frågan riktigt och blev hälsad med ett allmänt: »Pant! Pant!» i vilket den lille förrädaren instämde.
— Nu har jag henne fast! tänkte den unge skojaren förtjust.
— Nu är jag förlorad! tänkte Rose, i det hon lämnade fram sin nåldyna med så trotsig min, att vem som helst utom prinsen känt sig stukad. Den kom honom emellertid att tänka sig för och besluta »att låta Rose slippa undan billigt».
— Här är en mycket vacker pant. Hur skall den inlösas? frågade Steve och höll upp nåldynan över Charlies huvud.
— Hm! Hon skall föra gamla Mac med sig under misteln och kyssa honom riktigt vackert. O, vad han skall bli ursinnig! Och den otäcka pojken småskrattade förtjust vid tanken på det obehag, han beredde två harmlösa människor.
Det följde ett ögonblicks tystnad bland ungdomen, ty de visste alla, att Mac skulle »bli ursinnig», eftersom han avskydde allt nonsens i den vägen och, när leken börjat, gått fram till de äldre. Just nu stod han framför brasan och hörde på faderns samtal med farbröderna, lyckligt omedveten om komplotten mot honom.
Charlie väntade, att Rose skulle säga: Det vill jag inte! och följaktligen blev han helt förvånad, när hon efter en blick på offret plötsligt skrattade till, gick fram till gruppen av herrar, drog farbror Mac med sig under misteln och överraskade honom med att ge honom en hjärtlig kyss.
— Tack, min vän, sade den oskyldige herrn och såg mycket belåten ut över denna oväntade hedersbetygelse.
— Åh nej; det där är inte rättvist! började Charlie, men Rose neg och sade:
— Du sade »gamla Mac», och fastän det var mycket ohövligt, gjorde jag det. Det där var din sista möjlighet, och nu har du förspillt den.
Det hade han alldeles säkert, ty medan Rose talade, ryckte hon ned misteln och kastade den i brasan, under det att gossarne hånade den snopne prinsen och höjde den kvicktänkta Rose till skyarna.
— Vad har ni så roligt åt? frågade Mac, som väcktes upp ur sina funderingar av det allmänna skratt, vari även de äldre instämde.
Men de formligen tjöto, när Mac, efter det man omtalat saken för honom, fundersamt stirrade på Rose genom glasögonen och sedan sade i filosofisk ton:
— Ja, men jag tror inte, att jag hade fäst mig något vidare vid om hon hade gjort det!
Strax efteråt påträffades lilla Jamie djupt insomnad i en soffa, och allmänt uppbrott följde. Alla stodo i hallen och togo avsked, då ljudet av en röst, som dämpat sjöng »Hem, ljuva hem» kom dem alla att tystna och lyssna. Det var Phebe, stackars lilla Phebe, som aldrig hade haft något hem, som aldrig blivit omhuldad av far och mor, syster eller bror, som stod alldeles ensam i vida världen och som dock var varken sorgsen eller rädd, utan tacksamt tog emot sina smulor av lycka och sjöng över sitt arbete, utan en tanke på att vara missnöjd.
Jag inbillar mig, att den lyckliga familjen, som stod samlad där, kom ihåg det, ty när den ensamma rösten avslutat sången, återupptogo andra röster den och avslutade den så vackert, att det gamla huset tycktes återupprepa ordet »hem» i öronen på de två föräldralösa flickor, som just tillbragt sin första jul under dess gästfria tak.