50 småhistorier/Rävesan
| ← Musikanterna, som skulle till Bremen |
|
Den fula handen och den vackra handen → |
| (Efter en norsk folksaga.) |
23. Rävesan.
Det var en gång en räv och en rävesa, som bodde långt inne i skogen i rävhuset. De levde så gott tillsammans, som äkta folk kan göra det. Men så hände en dag, att räven gick i bondens hönshus och åt upp hönsen, rubb och stubb. Det var väl mycket för honom. Så blev han sjuk och dog. Hur mycket rävesan än sörjde och grät, så hjälpte det icke. Han var död och förblev död.
Men efter någon tid började det komma friare till änkan. Lördagskvällen bultade det tre slag på rävhusets dörr. »Gå ut, Murra; och se vem det är», sade rävesan. Hon hade till tjänstflicka en kissa, som hette Murra. Då flickan kom ut, stod där en björn på tröskeln.
»God afton», hälsade björnen.
»God afton tillbaka», sade Murra.
»Är rävesan hemma i kväll?» frågade han.
»Ja, hon sitter inne», svarade flickan.
»Huru är det med humöret i kväll, låter det illa eller väl?» frågade björnen.
» Hon gråter näsan sjuk och röd och sörjer över husbonds död. Hon vet sig ingen råd, stackars hon», sade kissan.
»Bed henne komma ut, så skall hon få ett råd, som på sorgen gör slut», sade björnen.
Då kissan kom in, frågade matmodern:
»Vem är det, som tassar och bultar på, så att jag inte kan kvällsro få?»
»Det är dina friare», svarade kissan, »jag skulle bedja dig gå ut, så får du ett råd, som på sorgen gör slut.»
» Hurudan rock har han?» frågade rävesan.
»Fin, vacker, brun», sade Murra, »duktig karl och galant uppsyn.»
»Låt honom gå, låt honom gå! Jag behöver inte hans råd.»
Murra gick bort, gläntade på dörren och sade:
»Hon ber dig hemåt gå. Hon vill inte ha något råd.»
Ja, så återstod det inte annat för Nalle än att luffa i väg.
Nästa lördagskväll bultade det på igen. Den gången stod det en ulv utanför.
»God afton», sade ulven.
»God afton tillbaka, svarade Murra.
»Är rävesan hemma i kväll?» frågade han.
»Ja, hon sitter inne», svarade flickan.
»Hur är det med humöret i kväll, låter det illa eller väl?» frågade ulven.
»Hon gråter näsan sjuk och röd och sörjer över husbonds död. Hon vet sig ingen råd, stackars hon», sade kissan.
»Bed henne komma ut, så skall hon få ett råd, som på sorgen gör slut», sade ulven.
»Vem är det, som bullrar och bultar på, så jag inte kan min kvällsro få?»
»Det är dina friare», svarade kissan, »jag skulle bedja dig gå ut, så får du ett råd, som på sorgen gör slut.»
Nej, först ville rävesan veta vad slags rock han hade.
»Len, vacker, grå, lång kropp och litet på», svarade Murra.
»Låt honom gå, honom gå! Jag behöver inte hans råd», sade änkan, och då Gråtass fick det budet, måste han gå tillbaka med oförrättat ärende, han också. Tredje lördagskvällen gick det på samma sätt. Det bultade tre slag på dörren; kissan kilade ut. Där stod en hare.
»God aſton», sade han.
»God afton tillbaka», svarade hon. »Är det främmande, som är ute och färdas så sent på kvällen?»
Ja, det var så, och så frågade också han om rävänkan var hemma och hur det stod till med humöret.
»Hon gråter näsan sjuk och röd och sörjer över husbonds död. Hon vet sig ingen råd, stackars hon», sade Murra.
»Bed henne komma ut, så skall hon få ett råd, som på sorgen gör slut», sade haren.
»Vem är det, som trippar och bultar på, så jag inte kan min kvällsro få?» sade matmodern, då Murra kom in.
»Det är nog friare, det, mor!» svarade kissan.
»Hurudan rock har han?»
»Mjuk, vacker, vit – tät vadmal och utan slit», sade Murra. Men det blev inte bättre för det. »Låt honom gå, låt honom gå! Jag behöver inte hans råd», svarade rävesan.
Så var det den fjärde lördagskvällen. Bäst det var, hördes åter tre slag på dörren till rävhuset.
»Gå ut och se vad som är på färde, du», sade matmodern till tjänstflickan.
Då Murra kom ut, stod där en räv utanför tröskeln.
»God afton och tack för sist», sade räven.
»Tack själv för sist», svarade flickan.
»Är rävesan hemma i kväll? Huru är det med humöret i kväll, låter det illa eller väl?»
»Hon gråter näsan sjuk och röd och sörjer över husbonds död; hon vet sig ingen råd, stackars hon», sade flickan.
»Bed henne komma ut, så skall hon få ett råd, som på sorgen gör slut», sade räven.
»Vem är det, som svansar och bultar på, så jag inte kan min kvällsro få»? frågade rävesan.
»Å, det är friarna dina. Jag skulle bedja dig gå ut, så får du ett råd, som på sorgen gör slut.»
»Hurudan är rocken?» frågade rävfrun.
»Mjuk, vacker, röd, just sådan som hans, som är död», svarade Murra.
»Kära, med honom vill jag gå, han har nog goda råd», sade änkan. »Tag hit mina sockor grå och knäpp på mig mina skor så små, jag vill gärna med honom gå.»
Honom ville hon ha, och så blev där kalas och bröllop hos rävesan. Och om han inte varit i hönsgården, han också, så leva de i rävhuset den dag i dag är, både han och hon.