Alices äventyr i underlandet/Kapitel 09
| ← Drottningens krocketspel |
|
Hummerkadriljen → |
NIONDE KAPITLET.
Den falska sköldpaddskalvens historia.
»Du kära gamla vän, vad jag är glad att se dig igen!» sade hertiginnan, och stack sin arm vänskapligt i Alices då de gick bort tillsammans.
Alice var mycket glad att se henne vid så gott humör, och tänkte att det kanske bara var pepparn, som gjorde henne så otrevlig där i köket.
»När jag blir hertiginna», sade Alice, (men inte i någon mycket hoppfull ton), »så skall jag inte ha någon peppar alls i mitt kök. Soppa går mycket bra an utan peppar. Tänk om det är peppar, som gör folk peppriga,» fortsatte hon mycket förtjust över att ha upptäckt en ny naturlag, — »och ättika som gör dem sura, — och kinin som gör dem bittra, — och — och bröstsocker och karameller som gör barn söta! Jag önskar bara att stort folk skulle förstå det där, då skulle de inte knussla så fasligt med det, förstås —»
Hon hade alldeles glömt hertiginnan, och därför spratt hon till då hon hörde hennes röst tätt invid sitt öra. »Du tänker på någonting, du kära vän, och därför glömmer du att tala. Jag kan inte riktigt säga dig moralen av det där just nu; men jag kommer nog ihåg den, bara jag hinner.»
»Kanske det inte har någon särskild moral», vågade Alice anmärka.
»Jovisst, kära barn!» sade hertiginnan. »Allting har moral, bara man kommer under fund med den.» Och hon trängde sig närmare upp intill Alice medan hon talade.
Alice tyckte inte just det var så trevligt att ha henne så tätt inpå sig; för det första såg hertiginnan mycket otäck ut, och för det andra var hon precis lagom lång för att stödja sin haka på Alices axel, och det var en obehagligt vass och spetsig haka. Men hon ville inte vara oartig, och därför fördrog hon det så gott hon kunde, — »Spelet tycks gå bättre nu», sade hon.
»Ja visst», sade hertiginnan, »och moralen härutav är: ’Ack, det är kärlek, kärlek, som driver världens rund!’»
»Det var ändå någon som påstod», sade Alice, »att världen går framåt därigenom att var och en sköter sitt.»
»Ja för all del», sade hertiginnan,» det är samma tanke uttryckt i andra ord»; och så borrade hon ner sin vassa lilla haka i Alices axel och tillade: — »och moralen härutav är: ’se till att du har någonting att säga, så ger orden sig av sig själva.’»
»Så förtjust hon är i att finna moral i allting», tänkte Alice.
»Nu undrar du bestämt, varför jag inte lägger armen om ditt liv», sade hertiginnan om en stund; »skälet är att jag undrar, hur din flamingo skulle tycka om den saken. Skall jag våga försöket?»
»Det kan nog hända att han bits», sade Alice, som inte alls var angelägen om att försöket skulle vågas.
»Du har rätt», sade hertiginnan; »en flamingo liknar senap däruti, att båda är bitande. Och moralen härutav är: ’kaka söker maka’.»
»Inte är senap någon kaka!» invände Alice.
»Du har rätt igen, som alltid», sade hertiginnan. »Vad du är ovanligt klartänkt!»
»Senap hör visst till mineralriket?» undrade Alice.
»Ja för all del», sade hertiginnan, som tycktes färdig att gå in på vad som helst, som Alice råkade säga; »här finns en stor senapsgruva i närheten. Och moralen härutav är: ’Min-är-all den heder jag tar av annat folk’.»
»Nej nu vet jag!» utropade Alice, som inte hade hört på de sista orden. »Den hör till växtriket. Den ser ju inte ut som en växt, men den hör till växtriket.»
»Alldeles ense med dig!» sade hertiginnan; »och moralen härutav är: ’Var vad du vill synas vara!’ — det vill säga, enklare uttryckt: ’se till att du aldrig inbillar dig att du bör tro dig vara annorlunda beskaffad än vad det kunde tyckas att det skulle synas för andra att du vore eller kunde hava varit därigenom att du ej vore så beskaffad som du kunde ha förefallit andra att vara om du hade velat synas annorlunda beskaffad för dem än du skulle ha tyckts!’»
»Det där skulle jag kanske förstå bättre om jag finge det skriftligt», sade Alice mycket hövligt; »när jag hörde Er säga det så här muntligt, kunde jag inte riktigt följa med.»
»Det är alls ingenting mot vad jag kunde ha sagt om jag bara hade velat», sade hertiginnan mycket belåten.
»Besvära Er för all del inte med att säga någonting ännu längre än det där», sade Alice.
»Åh jag ber! tala inte om mitt besvär!» sade hertiginnan. »Du må gärna betrakta som ditt eget allt vad jag hittills har sagt; — jag skänker dig det av hela mitt hjärta!»
»Det var mig en billig present!» tänkte Alice. »Jag är glad att inte få sådant skräp till min födelsedag!» Men hon vågade inte säga det högt.
»Tänker du nu igen?» sade hertiginnan och borrade åter ner sin spetsiga lilla haka i Alices axel.
»Tankar är tullfria», sade Alice skarpt, för hon började bli smått förargad.
»Alldeles liksom grisar», sade hertiginnan; »och mor — —»
Men till Alices stora förundran dog hertiginnans röst bort mitt i hennes älsklingsord »moral», och den arm hon hade stuckit in i hennes började darra. Alice såg upp, och där stod den förtörnade drottningen med korslagda armar och mulen som ett åskmoln.
»Det är vackert väder i dag, Ers Majestät», sade hertiginnan med bävande stämma.
»Hör nu», röt drottningen och stampade förbittrad, »antingen ger du eller ditt huvud sig av inom mindre än ett halvt ögonblick. Välj!»
Hertiginnan valde och lomade av.
»Spela vidare!» sade drottningen åt Alice, och Alice var alldeles för uppskakad för att svara; — hon följde henne tillbaka till krocketplanen.
De andra gästerna hade passat på medan drottningen var borta och vilat ut i skuggan av träden; men då hon återvände rusade de alla upp tillbaka till spelet; och drottningen anmärkte bara, att den som inte skyndade sig skulle halshuggas på ögonblicket.
Under hela spelet grälade damen vilt med alla de andra spelarne och röt ideligen: »Nacken av på honom! nacken av!» De dödsdömda bevakades av krigarne, som då naturligtvis måste sluta upp att vara portar, så att det omkring en halvtimme därefter inte alls fanns några portar mera; och då var alla spelarna utom kungen, damen och Alice under bevakning och väntade sin avrättning.
Då avslutade drottningen spelet och sade alldeles andlös till Alice: »Har du sett en falsk sköldpaddskalv?»
»Nej», svarade Alice, »Jag vet inte ens vad det är.»
»Det är av den man lagar falsk sköldpaddssoppa», sade drottningen.
»Jag har aldrig sett det djuret eller ens hört om det,» sade Alice.
»Följ mig då», sade drottningen, »så får det berätta dig sin historia.»
Medan de gick bort tillsammans, hörde Alice kungen säga till alla de närvarande: »Jag benådar er allihop!» — »Nå det var en hygglig kung», tänkte Alice, för hon hade känt sig helt olycklig över alla de avrättningar drottningen hade anbefallt.
De träffade snart på en grip, som låg och sov i solgasset. (Om du inte vet vad en grip är, så kan du se det på bilden.) »Opp med dig, latmask», sade
drottningen, »och visa fröken vägen till den Falska Sköldpaddskalven; hon skall höra dess historia. Jag måste gå och ombestyra några avrättningar, som jag har anbefallt.» Och så gav hon sig av, och lämnade Alice ensam med gripen. Han såg inte vidare betryggande ut, tyckte Alice, men på det hela taget inte farligare ändå än den där ilskna damen, och därför stannade hon kvar.
Gripen satte sig upp och gnuggade sig i ögonen; sedan tittade han efter drottningen tills hon var borta; — då började han fnittra. »Så’nt skoj!» sade gripen, halvt för sig själv, halvt till Alice.
»Vad är det som är skojigt?» frågade Alice.
»Åh! hon där, begriper du!» sade gripen. »Det är bara dumheter, det där: inte avrättas de, de där som hon dömer, begriper du? Kom med nu!»
»Alla slags kräk skall nu kommendera en här!» tänkte Alice, medan hon långsamt följde honom. »Aldrig har jag blivit så här skickad omkring i hela mitt liv!»
De hade inte hunnit långt förrän de i fjärran såg den Falska Sköldpaddskalven sitta vid havets strand, ensam och allena på en liten klipphäll; och då de kom närmare, kunde de höra honom sucka och stöna som om hans hjärta ville brista. Hon tyckte det var riktigt ynkligt. »Vad sörjer han över?» frågade hon gripen, och gripen svarade med nästan samma ord som förut: »Åh det är bara dumheter, begriper du! inte har han några sorger, inte! Kom nu bara!»
Så kom de fram till den Falska Sköldpaddskalven, som såg på dem med stora tårfyllda ögon, men sade ingenting.
»Det häran — ää — eller — — det däran öö — öö — fröken här skulle höra din historia», sade gripen. »Börja på nu!»
»Jag skall förtälja henne den!» sade den Falska Sköldpaddskalven med en djup och ihålig röst; »— sitt ner båda två, och säg inte ett ord förrän jag har slutat.»
Och så satte de sig och ingen talade ett ord på en lång stund. Till slut tänkte Alice: »Hur skall han nånsin kunna sluta, om han aldrig börjar?» Men hon väntade tåligt.
»För mycket, mycket länge sedan», sade den Falska Sköldpaddskalven tillsist, med en djup suck, »var jag en Ärlig Sköldpaddskalv.»
Sedan var det tyst en lång stund igen, utom att gripen då och då, gripen av stundens allvar, utropade: »N-rrrrrråhh! N-rrrrrråhh!» — och att den Falska Sköldpaddskalven snyftade så hjärtat ville brista. Alice hade god lust att stiga upp och gå sin väg och säga: »Tackar ödmjukast, min herre, för Er högst intressanta historia» — men hon tänkte att det ändå måste komma någon fortsättning, och därför satt hon kvar och sade ingenting.
»När vi var små», sade den Falska Sköldpaddskalven äntligen, något lugnare, men allt ännu avbrytande sig själv med en snyftning då och då, »— så gick vi i skolan i havet. Vår lärare var en hederlig gammal själ — vi kallade honom magister.»
»Varför kallade ni honom magister, om han inte var magister?» frågade Alice.
»Vi kallade honom magister för att han var så fet»,
sade den Falska Sköldpaddskalven strängt. »Du är oförsvarligt tanklös!»
»Du borde skämmas att avbryta undervisningen med dumma frågor! begriper du då ingenting?» skrek gripen; och sedan satt de båda och stirrade under tystnad på Alice, tills hon var färdig att sjunka under jorden. — Till sist sade gripen: »Nå, min gubbe lilla! berätta vidare nu bara! annars blir du inte färdig i dag» — och den Falska Sköldpaddskalven fortsatte på följande sätt:
»Ja, vi gick i skolan i havet, — fast du väl inte vill tro det —»
»Jag vill nog —» sade Alice.
»Det vill du visst inte!» sade den Falska Sköldpaddskalven.
»Var nu tyst, hör du!» sade gripen innan Alice hade hunnit säga ett ord till. Den Falska Sköldpaddskalven fortsatte:
»Vi fick den allra finaste bildning, vi gick verkligen i skolan varenda dag!!»
»Så går vi också», sade Alice; »inte behöver du vara så viktig över det där!»
»Ja men har ni vägning också?» frågade den Falska Sköldpaddskalven.
»Javisst, varenda höst», svarade Alice.
»Får ni vitsord i det på betyget också?» frågade den Falska Sköldpaddskalven litet ängsligt.
»Nej visst inte!» sade Alice harmset.
»Äsch, då har ni inte någon riktigt bra skola!» sade den Falska Sköldpaddskalven i högst belåten ton. »På våra betyg stod alltid sist: VIKT, LÄNGD OCH BRÖSTMÅTT. Men jag var nog aldrig med i de ämnena. Jag följde bara med den vanliga kursen.»
»Vad var det för ämnen?» frågade Alice.
»De ämnena var matta[1] och kalla att börja med, förstås», svarade den Falska Sköldpaddskalven, »men sedan blev de rätta och täcka. Sedan lärde en gammal sjöbjörn oss både hissa och hala.»
»Vad är hala för ett ämne», frågade Alice förvånad. »De andra ämnena känner jag nog.»
»Tala då ett bildat språk, så att fröken begriper dig!» skrek gripen.
»Jo vi hade fräsning och rivning och smekning», sade den Falska Sköldpaddskalven, »det vill säga ambition och distraktion och struntifikation och demission.»
»Vad är struntifikation?» frågade Alice.
Gripen lyfte upp båda framtassarna av häpnad. »Vet du inte vad strunt är?» utropade han.
»Jo», svarade Alice, »det är det samma som — skräp.»
»Nå då borde du väl ändå begripa», skrek gripen, »att om man pratar skräp under timmarna, så sysslar man med struntifikation!»
Alice kände sig inte uppmuntrad att fråga mera om den saken, utan vände sig till den Falska Sköldpaddskalven och frågade: »Men hade ni valfria ämnen också?»
»Visst inte!» svarade den Falska Sköldpaddskalven förbittrad. »Det är bara den moderna ungdomens och den moderna pedagogikens funder! I vår ungdom hade vi en ordentlig gammal val, som enligt GRAMMATICA LATINA lärde gossarna grina och enligt GRAMMATICA GRÆCA lärde gossarna bräka på ett lätt och tydligt sätt, både för nybörjare och mera försigkomna; — men nu för tiden, sedan valfiskarna ha fördrivits från våra hav, är det vackert så om man lär sig slikt ens som valfria ämnen!»
Och både den Falska Sköldpaddskalven och gripen tjöt av blygsel över den nya tidens fördärv och gömde ansiktet i tassarna.[2]
»Och hur många timmar arbetade ni var dag?» frågade Alice, ivrig att ombyta samtalsämne.
»Tio timmar den första dagen», sade den Falska Sköldpaddskalven, »nio den följande, och så vidare.»
»Det var mig en besynnerlig lektionsplan!» utropade Alice.
»Därför kallas de ju lek-tionstimmar, för att man leker under dem, begriper du väl», skrek gripen.
Det hade Alice aldrig förstått. Hon tänkte litet över saken, och så sade hon: »Då ville ni väl ha lov den elvte dagen?»
»Det förstås!» sade den Falska Sköldpaddskalven.
»Men hur gick det på den tolvte?» frågade Alice.
»Det skall vi inte tala om, — det kan vara nog nu om våra lektionstimmar», sade gripen i mycket bestämd ton, »nu skall du berätta om hur vi brukade roa oss!»
- ↑ I finländskt skolspråk är matematik = matta; kalla = kalligrafi; rätta = rättskrivning; tecka = teckning; hissa = historia.
- ↑ Då den nutida ungdomen hunnit sjunka så djupt i okunnighet bör väl här till dess upplysning meddelas, att titelbladet i forna tiders latinska och grekiska grammatikböcker alltid med egarens handstil kompletterades sålunda:
GRAMMATICA LATINA GRAMMATICA GRÆCA Lär gossarna grina Lär gossarna bräka på ett lätt och tydigt sätt framställd både för nybegynnare och mera försigkomna