Alices äventyr i underlandet/Kapitel 08

←  En galen tebjudning

Alices äventyr i underlandet av Lewis Carroll Översättare: Nino Runeberg Drottningens krocketspel

Den falska sköldpaddskalvens historia  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Drottningens krocketspel.

Ett stort rosenträd stod nära trädgårdens ingång; dess rosor var vita, men tre trädgårdsdrängar arbetade ivrigt på att måla dem röda. Det tyckte Alice var besynnerligt, och därför gick hon närmare för att se på dem; och just då hon kom fram till dem, hörde hon den ena av dem säga: »Se upp bättre, Femma! stänk inte ner mig med färg så där!»

»Det var inte mitt fel», sade Femman i butter ton, »Sjuan knuffade till mig med armbågen.»

Varpå Sjuan tittade upp och sade: »Det var rätt det, Femma! skjut alltid skulden på andra!»

»Var du tyst, du!» sade Femman. »Hörde jag inte kanske härom da’n hur drottningen dömde dig att halshuggas?»

»För vad?» sade den som först hade talat.

»Det är inte din sak, Tvåa», sade Sjuan.

»Jo det är just hans sak», sade Femman. »Och det skall han också få höra av mig, — det var för att någon hade hämtat upp tulpanlökar i stället för vitlök i det kungliga köket.»

Sjuan kastade penseln ifrån sig och hade just börjat: »Nå det här är då det orättvisaste jag nånsin har hört —» då hans öga råkade falla på Alice, som stod och lyssnade på dem, och han hejdade sig plötsligt; de andra såg sig också om, och alla tre bugade djupt.

»Vill ni vara vänliga och säga mig», sade Alice helt blygt, »varför ni målar de där rosorna röda?»

Femman och Sjuan sade ingenting, utan tittade båda på Tvåan. Tvåan började med låg röst: »Jo, ser fröken, saken är den, att här borde stå ett rött rosenträd, och vi råkade sätta hit ett vitt av misstag, och om drottningen får reda på det, så låter hon halshugga oss alla förstås. Och därför, ser fröken, gör vi vårt bästa innan drottningen kommer, så att —» I samma ögonblick började Femman, som hela tiden hade tittat ängsligt ut över trädgården, att ropa: »Drottningen! drottningen!» och de tre trädgårdsdrängarna kastade sig ögonblickligen ner på sitt anlete. Nu hördes ljudet av många fotsteg, och Alice såg sig om, ivrig att upptäcka drottningen.

Först kom sju andra trädgårdsdrängar, alla med spadar, alla likadana som de tre första, avlångt fyrkantiga och platta, och alla med händer och fötter i hörnen; sedan tio krigare med ruter i, och de marscherade två och två. Så kom den kungliga familjen, tio stycken, med hjärtan på rätta stället, glada och muntra, indansande par om par. Så kom gästerna från Klöverlandet, och bland dem den vita kaninen, som pratade ivrigt och nervöst, småleende åt allt som sades, och som gick förbi utan att märka henne. Så kom Hjärter Knekt, som bar kungens krona på en röd scharlakans dyna; och sist i hela denna ståtliga procession kom Hjärter Kung och Drottningen, hans Dam.

Alice undrade om hon inte borde kasta sig på sitt anlete, liksom de tre trädgårdsdrängarna; men hon kunde inte påminna sig att hon någonsin hade hört om en sådan regel vid processioner; »och för resten», tänkte hon, »vad skulle processioner tjäna till, om alla skulle ligga på sitt anlete och ingen kunde se på dem?» Och därför stod hon stilla där hon var, och väntade.

När processionen kom fram dit, där Alice stod, stannade de alla och såg på henne; och drottningen sade strängt: »Vem är det där?» Hon sade det åt Hjärter Knekt, som endast bugade och smålog till svar.

»Idiot!» röt drottningen med en otålig knyck på nacken; sedan vände hon sig till Alice och sade: »Vad heter du, barn?»

»Mitt namn är Alice, om det behagar Ers Majestät», sade Alice mycket underdånigt; — men inom sig tänkte hon: »Äsch, det är ju bara en kortpacke! Inte är jag rädd för dem alls!»

»Nå vad är de där för ena?» sade drottningen och pekade på de tre trädgårdsdrängarna, som låg runt omkring rosenträdet; för ser du, de låg ju på sina anleten, och mönstret på deras ryggar var ju likadant som på alla de andras, och då kunde hon ju inte se om de var trädgårdsdrängar eller krigare eller främmande från Klöverlandet eller tre av hennes egna hjärtebarn.

»Hur skall jag veta det?» svarade Alice, helt förundrad över sin egen djärvhet. »Inte är det min sak.»

Hjärter Dam blev eldröd av ilska, stirrade vilddjurslikt på henne ett ögonblick och röt: »Nacken av på henne! nacken av!»

»Prat!» sade Alice mycket lugnt och högt.

Då teg drottningen.

Kungen lade sin hand på hennes arm och sade blygt: »Min vän, kom ihåg att hon är ett barn!»

Drottningen vände honom förtretad ryggen och sade till Hjärter Knekt: »Omvänd dem!»

Hjärter Knekt gjorde det mycket förståelsefullt, med en spark.

»Stig opp!» sade damen i hög, gäll ton; och genast sprang de tre trädgårdsdrängarna upp och började bocka och bocka, för kungen och för damen och för knekten och för hela den kungliga familjen och för alla andra med.

»Sluta opp med det där!» röt drottningen. »Ni gör mig nervös!» Sedan vände hon sig till rosenträdet. »Vad är det här för ett sätt?»

»Nåd, Ers Majestät!» utropade Tvåan i bönfallande ton, och kastade sig på knä, »vi ha nog försökt —»

»Jaha!» sade damen, som under tiden hade undersökt rosorna. »Nacken av på dem! nacken av!» Och processionen tågade vidare, men tre av knektarna blev kvar för att halshugga de olyckliga trädgårdsdrängarna, som störtade fram till Alice för att få beskydd.

»Inte ska’ de få halshugga er!» sade Alice, och så gömde hon dem under en stor blomkruka i närheten. De tre knektarna gick omkring och sökte dem helt lugnt i ett par minuters tid; sedan anslöt de sig i tysthet till processionen.

»Är deras huvud av?» röt damen.

»De har förlorat huvudet, Ers Majestät», ropade knektarna.

»Skönt!» sade damen. »Spelar du krocket?»

Knektarna teg och såg på Alice; frågan var tydligen ställd till henne.

»Javisst!» sade Alice.

»Kom då genast hit!» röt damen; och Alice anslöt sig till processionen; hon undrade mycket vad som härnäst skulle hända.

»Det — det är mycket vackert väder i dag!» sade en försagd röst vid hennes sida. Det var den vita kaninen, som gick bredvid henne och ängsligt tittade henne i ansiktet.

»Mycket», sade Alice; — »var är hertiginnan?»

»Tyst, tyst!» sade kaninen sakta och brådskande. Han såg sig ängsligt omkring medan han talade, sedan höjde han sig på tå, lade munnen tätt intill hennes öra och viskade: »Hon är dömd att avrättas!»

»Så-å, — för vad?» sade Alice.

»Sade du ’så det var skada!’» frågade kaninen.

»Nej, det sade jag visst inte», svarade Alice; »för jag tycker inte alls att det är någon skada. Jag sade: ’så-å — för vad?’»

»Hon hade gett drottningen en örfil —» började kaninen. Alice skrattade till, »Åh tyst för all del!» viskade kaninen förfärad. »Drottningen kan höra dig! Ser du, hon kom litet för sent och då sade drottningen —»

»Gå genast till era platser!» röt damen med dundrande röst, och alla började springa om varandra åt alla håll och snavade över varandra; — om några minuter hade de emellertid kommit i ordning och spelet kunde börja. Alice tyckte att hon aldrig hade sett en så fånig krocketplan förr: den var alldeles full av diken och plogfåror, och kloten var levande igelkottar, och klubborna var levande flamingoer; och krigarna skulle stå framstupa på alla fyra för att vara portar i spelet.

Den första stora svårigheten för Alice blev nu att få sin flamingo i ordning. Hon lyckades nog stoppa in dess kropp rätt bekvämt under sin arm, med benen hängande neråt; men just när hon hade fått dess hals vackert uträtad och ämnade slå till sin igelkott med dess huvud, stack flamingon nästan alltid upp sitt huvud igen med en så förbluffad uppsyn att hon måste skratta; och om hon lyckades få dess huvud ner igen till sist, hade hon den förargelsen att hennes igelkott hade krullat upp sig och kravlade bort allt vad den hann. Dessutom var nästan alltid ett dike eller en plogfåra i vägen när hon ville slå sin igelkott åt något håll; och då dessutom krigarna alltjämt steg upp och gick sin väg till andra delar av planen än den där de borde ha stått som portar, började Alice tycka att det verkligen var ett mycket svårt spel.

Alla spelade om varandra utan att vänta på sin tur, och grälade hela tiden om sina igelkottar, och snart var drottningen alldeles rasande, stampade och röt alltjämt: »Nacken av på honom! nacken av!»

Alice började känna sig riktigt kuslig till mods: hon hade visserligen inte ännu haft något otalt med drottningen, men hur snart hon skulle få det var inte så gott att säga, »och vad blir det då av mig?» tänkte hon. »De är fasligt begivna på att hugga nacken av folk här; det är besynnerligt att någon ännu är vid liv!»

Hon såg sig om efter något tillfälle till flykt och undrade om hon kunde smyga sig undan utan att det märktes; — då såg hon någonting så besynnerligt i luften. Hon undrade först vad det var; men snart märkte hon att det var ett skratt; och då tänkte hon: »Det där är Kattegattkatten, — så roligt! Nu får jag någon som jag kan tala med!»

»Hur står det till?» frågade katten, så snart det fanns tillräckligt mycket av hans mun, så att han kunde prata.

Alice väntade tills han hade fått ögon också, och då nickade hon. »Det tjänar till ingenting att tala till honom», tänkte hon, »förrän hans öron har kommit, — åtminstone det ena.» I nästa minut var hela huvudet där, och då lade Alice undan sin flamingo och började berätta om spelet, för hon var glad och tacksam att någon hörde på henne. Katten tycktes anse att han nu hade visat tillräckligt av sitt väsen, för han uppenbarade ingenting vidare därav.

»Jag tycker inte alls att det är rätt, allt som de gör», sade Alice i en ganska missnöjd ton, »och de grälar så fasligt att man inte kan höra sig själv tala, och det tycks inte finnas några regler i det här spelet, — åtminstone bryr ingen sig om dem, — och du vet inte hur fasligt det är när alla sakerna lever, — se nu, där är den där porten som jag borde gå igenom; den har spatserat bort till andra ändan av planen; — och jag skulle just krockera drottningens igelkott, men då sprang den bort, när den såg mig komma!»

»Vad tycker du om drottningen?» frågade katten med låg röst.

»Inte alls!» sade Alice; »hon är så fasligt —» Just nu märkte Alice att drottningen stod tätt bakom henne och lyssnade, och därför fortsatte hon »— nära att vinna, att det knappast lönar sig att spela alls.»

Drottningen smålog belåtet och gick vidare.

»Vem är det du talar med?» frågade kungen, som nu kom fram till Alice och såg på katten med stor nyfikenhet.

»Det är en vän till mig, en herr Kissekatt von Kattegatt», sade Alice; »får jag lov att presentera honom?»

»Jag tycker han ser hemsk ut», sade kungen; »emellertid må han kyssa min hand, om han önskar det.»

»Naj, naj», sade katten.

»Var inte fräck!» sade kungen, »och låt bli att se på mig så där!» Han gömde sig bakom Alice medan han talade.

»En katt får se på en kung, det står i en bok!» sade Alice. »Jag minns inte i vilken bok det är, men nog är det ändå sant!»

»Då måste han avlägsnas!» sade kungen mycket bestämt; och så ropade han till sin dam, som just gick förbi: »Hör du, min älskling, — jag önskar du ville avlägsna den här katten härifrån!»

Drottningen hade ett enda mycket enkelt sätt att göra slut på alla svårigheter, stora eller små. »Nacken av på honom! nacken av!» sade hon utan att ens se sig om.

»Jag skall själv gå efter mästermannen», sade kungen ivrigt och skyndade bort.

Alice tyckte att hon under tiden kunde titta efter hur det gick med spelet; för hon hörde drottningens stämma ryta och gorma ett stycke därifrån. Hon hade redan hört drottningen döma tre av spelarna att avrättas för att de hade försummat sin tur; och det var otrevligt nog, för spelet var i en sådan oordning att hon aldrig visste om det var hennes tur eller inte. Därför sökte hon nu genast upp sin igelkott.

Hennes igelkott var just inbegripen i ett trevligt litet slagsmål med en annan igelkott; och då tyckte Alice det passade vådligt bra att krockera dem med varandra. Det enda var att hennes flamingo just hade råkat spatsera ut i trädgården, där hon kunde se den flaxa hjälplöst omkring för att försöka komma upp i träden.

Då hon hade fått fatt flamingon och kommit tillbaka, var slagsmålet över och båda igelkottarna borta; »men det gör inte mycket till saken», tyckte Alice, »alla portarna har ju ändå gått bort från den här sidan av planen.» Så stack hon flamingon stadigt under armen för att han inte skulle rymma igen, och kom tillbaka för att prata med sin vän Kattegattkatten.

När hon fann honom, såg hon till sin överraskning en hel folkskockning omkring honom: där var en dispyt mellan mästermannen, kungen och damen, som alla talade på en gång, medan de andra teg och såg mycket oroliga ut.

Så snart Alice kom inom hörhåll, ropade alla tre på henne och bad henne avdöma tvisten, och de upprepade alla sina åsikter för henne; men som de alla talade på samma gång, var det mycket svårt för henne att riktigt få reda på, vad de sade.

Mästermannens åsikt var, att man inte kan hugga nacken av ett nacklöst huvud; han hade aldrig gjort det förr och ämnade inte på gamla dar börja med sådana nya konster.

Kungens åsikt var, att man kunde hugga huvudet av var och en som hade ett huvud, och därför skulle du inte prata strunt utan börja på nu bara!

Drottningens åsikt var, att det var bäst att raska på litet, för annars skulle hon låta hugga nacken av allesammans. (Därför var det de såg så bekymrade ut.)

Alice visste intet bättre att säga än: »Det är hertiginnans katt, fråga henne!»

»Hon är häktad», sade damen till mästermannen; »för henne hit!» Och mästermannen skyndade av som en pil.

Kattegattkatten började försvinna så snart han hade gått; och när han kom tillbaka med hertiginnan, var inte en katt där längre. Kungen och mästermannen sprang vilt omkring och sökte honom överallt, och de andra hade alla gått tillbaka till krocketspelet.