Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 11
| ← Annes ursäkt |
|
Ett högtidligt löfte → |
XI.
ANNES ERFARENHETER I SÖNDAGSSKOLAN.
— Nå, vad tycker du om dem? sade Marilla.
Anne stod uppe på gavelrummet och betraktade högtidligt tre nya klänningar, som lågo utbredda på sängen. Den ena var av snusfärgat linne med gula prickar; Marilla hade köpt tyget sommaren förut av en kringvandrande handelsman, därför att det såg ut att »stå emot». Den andra var av svart- och vitrutig satin, vilket hon kommit över som »stuv» under vinterns lopp, och den tredje var förfärdigad av ett stelt, tryckt bomullstyg av en ful blå nyans, som hon samma vecka inköpt på en realisation i Carmody.
Marilla hade själv sytt dem, och de voro alla gjorda efter samma modell — en rät och slät kjol, fastsydd vid en rät och slät blus, från vilken utgingo ett par ärmar, så snäva som ett par ärmar kunna vara.
— Jag ska låtsa, att jag tycker om dem, sade Anne mycket lugnt.
— Låtsa mig hit och låtsa mig dit! sade Marilla förargad. — Jag ser nog, att du inte tycker om klänningarna. Vad är det för fel med dem, om jag får fråga? Äro de inte snygga och nätta och spritt nya?
— Jo.
— Nå, varför tycker du inte om dem då?
— Di ä — di ä — inte vackra, sade Anne motvilligt.
— Vackra! — Marilla fnös föraktfullt. — Vet du vad, inte brydde jag min hjärna med att sätta ihop vackra klänningar åt dig … Utstyrda flickungar är det värsta jag vet. De här klänningarna äro nätta, förståndiga och praktiska, utan några volanger eller annat krimskrams, och de äro allt vad du får nu i sommar. Den bruna linneklänningen och den blå kattunsklänningen duga utmärkt bra i skolan, när du får börja med den. Satinklänningen får du ha i kyrkan och i söndagsskolan. Du måste vara aktsam och rädd om dem, och du får inte slita sönder dem. Jag tycker du borde vara tacksam för vad som helst i stället för det där korvskinnet du har gått med hittills.
— O, jag är så tacksam, försäkrade Anne, — Men jag hade varit ändå mycket tacksammare, om — om ni gjort bara en enda av dem med rynkade ärmar och en liten manschett … Rynkade puffärmar är så modernt nu … O, det hade varit en sådan känsla, vet Marilla, att ha på sig en klänning med rynkade puffärmar …
— Du får reda dig utan den känslan … Jag hade inget tyg att offra på puffärmen. Jag för min del tycker de äro löjliga. Tacka vill jag de enkla och förståndiga.
— Men jag vill hellre se löjlig ut, när alla andra människor göra det, än enkel och förståndig alldeles ensam, framhärdade Anne sorgset.
— Ja, tycke och smak kan ingen förta … Häng nu försiktigt in de nya klänningarna i din garderob och sätt dig se’n och läs på din söndagsskoleläxa. Herr Bell har skickat en Ledstjärna åt dig, och i morgon får du gå i söndagsskolan, sade Marilla och försvann förnärmad utför trappan.
Anne knäppte ihop händerna och såg på klänningarna.
— Jag hoppades så mycket, att en utav dem skulle vara vit med puffärmar, viskade hon med gråten i halsen. — Jag har bett om en — fast inte gjorde jag mig så stora förhoppningar just … Jag trodde aldrig Gud skulle ha tid att befatta sig med en liten föräldralös flickas kläder … Jag visste, att det var Marilla, som styrde om alltihop. Lyckligtvis kan jag låtsa, att en utav dem är av snövitt musslin med förtjusande spetsgarneringar och tre puffar på vardera ärmen.
Morgonen därpå kände Marilla, att hennes svåra huvudvärk var i antågande, och hon vågade därför ej gå till söndagsskolan med Anne.
— Du får gå ned och hämta fru Lynde, Anne, sade hon. — Hon lagar nog, att du kommer in i rätta klassen. Kom ihåg, att du uppför dig snällt och skickligt. Stanna kvar över predikan och bed fru Lynde visa dig din bänk. Här har du en cent till kollekten. Stirra inte på folk och sitt inte och gno på bänken. Jag kommer att fråga dig om texten, när du är hemma igen.
Anne begav sig åstad, oklanderligt iförd den styva svart- och vita satinklänningen, som var tillräckligt tilltagen på längden och minst av allt kunde kallas slankig, men starkt framhöll alla kantigheter hos den magra lilla figuren. Hatten var en liten platt blank sjömanshatt, vars totala brist på »bjefs» likaledes grusat åtskilliga förhoppningar hos Anne, vilken i hemlighet haft ljuva syner av blommor och band.
Blommor sörjde hon emellertid själv för, innan hon kom ned på landsvägen, ty då hon ett stycke fram på Grönkullas avtagsväg stötte på ett gyllene fält av vaggande smörblommor och en hel buske med de härligaste vilda rosor, snodde Anne genast ihop en tjock girlang därav och prydde därmed sin hatt. Meningarna om resultatet torde ha kunnat vara delade, men Anne själv var storbelåten, där hon glatt trippade framåt landsvägen med högburet huvud och svängande röda flätor under blomsterståten av skärt och gult.
När hon kom fram till fru Lyndes hus, hade denna dam redan gått. Anne fortsatte oförfärat ensam vägen fram till kyrkan. Inne i vapenhuset fann hon en hel skara småflickor, alla mer eller mindre grant utstyrda i vita, skära eller ljusblå klänningar, och alla stirrade de med nyfikna blickar på den lilla främlingen i deras mitt med den egendomliga huvudprydnaden. Avonleas småflickor hade redan hört underliga historier om Anne; fru Lynde sade, att hon hade ett förskräckligt häftigt lynne; Jerry Buote, drängpojken vid Grönkulla, berättade, att hon pratade tok både med sig själv och träden och blommorna. De tittade på henne och viskade med varandra bakom sina sångböcker. Ingen gjorde något försök till närmande, varken då eller sedan läsningen börjat och Anne satt inne i fröken Rogersons klass.
Fröken Rogerson var en medelålders dam, som läst i söndagsskola i tjugo år. Hennes sätt att undervisa bestod uti att framställa de tryckta frågorna i »Ledstjärnan», och titta strängt över dess pärm på just den lilla flicka, som hon utvalt att besvara frågan. Hon tittade mycket ofta på Anne, och tack vare Marillas plugg svarade Anne flinkt. Det kan dock ifrågasättas, huruvida hon förstod mycket av vare sig frågor eller svar.
Hon tyckte icke vidare om fröken Rogerson, och hon kände sig helt olycklig till mods — varenda liten flicka i klassrummet hade puffärmar. Anne fann livet föga värt att leva utan puffärmar — helst med små manschetter nedtill.
— Nå, hur tyckte du om söndagsskolan? undrade Marilla, när Anne kom hem.
Som kransen vissnat, hade Anne kastat den ifrån sig ute på ängen, så att Marilla fick ej reda på dess existens — förrän längre fram i veckan.
— Den tyckte jag rakt inte om. Där var gräsligt.
— Men Anne då! utbrast Marilla förebrående.
Anne satte sig ned i gungstolen med en lång suck, pussade en av Ögonfröjds svällande knoppar och vinkade med handen åt en blommande pelargonia.
— De ha nog haft det långsamt, medan jag har varit borta, förklarade hon. — Jo, nu ska jag berätta om söndagsskolan. Jag uppförde mig mycket väl, alldeles som ni sa åt mig. Fru Lynde hade redan gått, så jag fortsatte ensam. Jag gick in i kyrkan med en massa andra små flickor, och jag satt i ett bänkhörn nära fönstret, medan di höll på med sina verser och bibelspråk. Herr Bell läste en förskräckligt lång bön. Jag skulle ha varit gränslöst trött, innan han blev färdig, om jag inte suttit invid fönstret. Men det vette rakt utåt Mörka, speglande vågen, så att jag tittade på den och låtsade en massa roligheter.
— Det skulle du ha låtit bli. Du skulle ha hört på herr Bell.
— Men han talte alls inte till mig, sade Anne. — Han talte till Gud, och inte föreföll han så värst intresserad av det heller. Jag tror, att han tyckte Gud var för långt borta för att det skulle löna mödan … Men jag läste en liten bön för mig själv, gjorde jag. Där stod en lång rad med vita björkar, som hängde ut över sjön, och solskenet föll ned mellan dem och lyste på vattnet … O, Marilla, det var som en vacker dröm, och jag sa: tack för detta, gode Gud! ett par tre gånger.
— Väl inte högt? sade Marilla oroligt.
— Nej nej, så tyst så … Ja, så blev herr Bell äntligen färdig, och di sa åt mig, att jag skulle gå in i klassrummet med fröken Rogersons klass. Där var nio andra flickor utom jag. Allihop hade de puffärmar. Jag försökte låtsa, att också jag hade puffar, men det gick inte. Varför gick det inte? Det var så lätt som aldrig det att låtsa, att jag hade puffar, när jag satt uppe på gavelrummet, men det var stört omöjligt där ibland de andra, som hade riktiga puffar …
— Det passar sig inte att sitta och tänka på sina klänningsärmar i söndagsskolan. Du skulle i stället ha tänkt på din läxa. Jag hoppas du kunde den?
— Ja-a då, och jag fick svara på en hel hop med frågor. Fröken Rogerson frågade så rysligt många. Jag tycker inte det var rätt av henne att bara göra frågor. Det var så mycket, som jag hade velat fråga henne om, men jag brydde mig inte om’et, för jag tror inte hon var någon besläktad själ … Se’n läste de andra små flickorna upp någonting, som de kallade utläggning. Hon frågade mig, om jag kunde nå’n. Jag sa nej, men jag kunde läsa upp »Hunden vid sin herres grav», om hon ville. Den står i tredje läseboken och är ett riktigt vackert stycke med så mycket känsla uti … Men hon sa, att den dög inte, och så skulle jag lära mig den nittonde utläggningen till nästa söndag. Jag läste genom den i kyrkan längre fram, och den är väldigt ståtlig. Det är särskilt två rader, som jag tycker låta så stiliga:
»Hejdlöst, i vilt tumult, nu flydde fiendens skaror,
Midians öde tycktes beseglat, dock — — — »
— Jag vet inte vad tumult är och inte heller Midian, men det låter så bra … Tänk, att jag inte ska få läsa upp’et förrän nästa söndag. Jag ska läsa på det hela veckan. Se’n bad jag fröken Rogerson — för fru Lynde var för långt borta — att visa mig er kyrkbänk. Jag satt så stilla jag nånsin kunde, och texten var Uppenbarelsebokens tredje kapitel, andra och tredje versen. Det var en fasligt lång text. Om jag vore pastor, skulle jag välja ut små, behändiga texter. Också predikan var gräsligt lång. Den skulle väl passa till texten, kan jag förstå. Men intressant var han inte. Felet med honom är nog, att han har inte ett enda dugg fantasi … Jag hörde just inte mycket på honom. Jag lät tankarna löpa och tänkte på så mycket nytt och märkvärdigt …
Marilla hade en hjälplös förnimmelse av, att hon borde läxa upp Anne för allt detta. Men hon hölls tillbaka av det obestridliga faktum, att åtskilligt av vad Anne sagt, särskilt om pastorns predikningar och herr Bells böner, var vad hon i åratal själv tänkt i djupet av sitt hjärta, utan att någonsin ge uttryck däråt. Det nästan tycktes henne, som om dessa hemliga, aldrig uttalade kritiska tankar plötsligt tagit synbar gestalt i det lilla stycke försummad mänsklighet, som här helt frimodigt framlade sina anklagelser.