Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 24
| ← Anne kommer till korta i en hederssak |
|
Matthew gör en upptäckt → |
XXIV.
FRÖKEN STACYS AFTONUNDERHÅLLNING.
Oktober månad var inne, när Anne åter kunde gå till skolan — en praktfull oktober i gyllenrött, med svala morgnar, då dalarna stodo fulla med genomskinliga dimmor, skiftande i skärt och rökblått, i ametistens och pärlans milda toner. Daggen låg så ymnig, att fälten glittrade likt silverbroderade kläden, och inne i sänkorna mellan skogens täta stammar hopade sig de vissnade löven, som prasslade under vandrarens fötter. Björkstigen liknade en gul, glesnande valvgång, och ormbunkarna under den hängde frostsvedda och bruna.
I själva luften låg en doft och en friskhet, som verkade högst upplivande på de små flickor, vilka raska och glada trippade till skolan, och det var roligt att sitta igen vid den lilla bruna pulpeten bredvid Diana, med Ruby Gillis, som nickade åt en tvärs över gången, Carrie Sloane, som skickade små biljetter, och Julia Bell, som bjöd på det delikataste tuggummi. Anne drog ett djupt andetag av belåtenhet, när hon formerade sin griffel och ordnade bokmärkena nere i sin pulpetlåda. Livet var verkligen bra intressant.
I den nya lärarinnan fann hon ännu en uppriktig och hjälpsam vän. Fröken Stacy var en gladlynt och behaglig ung dam med den lyckliga förmågan att vinna och bibehålla sina lärjungars tillgivenhet samt att locka fram det bästa de ägde inom sig. Annes själ öppnade sig likt en blomma under detta värmande och utvecklande inflytande, och hon undfägnade den beundrande Matthew och den mera kritiskt anlagda Marilla med de mest glödande beskrivningar på vad man numera höll på med i skolan.
— Jag är alldeles betagen i fröken Stacy, Marilla. Hon har ett sådant milt och fint sätt att vara och talar med en sådan behaglig röst. När hon nämner mitt namn, känner jag alldeles tydligt, att hon stavar det med »e» på slutet … Nu i eftermiddag ha vi läst upp dikter. Jag önskar ni hade varit där och hört mig deklamera »Lady Macbeth.» Jag lade in hela min själ däri … När vi se’n gick hem, så sa’ Ruby Gillis åt mig, att då jag läste den strofen »Du vill bli stor, har ärelystnad nog; dock felas ondskan, som är dess följesven» — så riktigt ryste hon ända in i märg och ben.
— Det där får du allt läsa upp för mig endera dagen ute i ladan, tyckte Matthew.
— Det ska jag visst, det, sade Anne tankfullt, men jag vet, att jag inte kommer att göra det lika bra. Det är inte hälften så inspirerande ute i ladan som när man har en hel skolklass, som andlöst lyssnar till ens ord. — Matthew kan jag nog inte få att rysa.
— Fru Lynde sa’, att hon ryste, när hon i fredags såg pojkarna klättra ända högst upp i trädtopparna på herr Bells kulle för att hämta ned kråkbon, sade Marilla. — Det förundrar mig, att fröken Stacy ger dem lov till det.
— Vi behövde ett kråkbo till lektionen i naturlära, förklarade Anne. — Det var den eftermiddagen vi hade utvandring och lektion i det fria. Då lär man sig så utmärkt, och fröken Stacy förklarar allting så tydligt. Sedan få vi skriva uppsatser om våra utvandringar, och jag skriver de bästa.
— Det låter så skrytsamt att själv säga det. Sådant kan du låta din lärarinna säga.
— Hon har ju sagt det, Marilla. Och jag är visst inte högfärdig över det. Hur skulle jag kunna vara det, när jag är så stockdum i geometri? Men nu börjar det dagas en smula för mig också där. Fröken Stacy gör det mycket mera begripligt för mig. Men styv blir jag aldrig, och det är ändå rätt ledsamt att veta det … Men jag är rysligt road av att skriva uppsatser. För det mesta låter fröken Stacy oss välja ämnen själva, men i nästa vecka ska vi skriva om någon framstående person. O, tänk att vara en framstående person och veta, att skolbarnen skriva uppsatser om en efter ens död! … Jag skulle bra gärna vilja vara ryktbar och framstående. Jag tror, att när jag blir stor, ska jag gå ut som Röda korssyster i kriget … Så vida jag inte far till Kongo som missionär. Men därtill fordras nog alltför många egenskaper, som jag inte har … Och varenda morgon gymnastisera vi för att bli smärta och befordra matsmältningen.
— Har matsmältningen gått bra hittills, så — sade Marilla med föraktfullt ogillande i rösten.
Men alla utvandringar, all deklamation och alla gymnastiska övningar krympte ihop till obetydligheter vid jämförelse med en plan, som fröken Stacy delgav sina förtjusta elever i november månad. Denna plan gick ut på, att alla Avonleas skolbarn skulle arrangera en musikalisk aftonunderhållning någon dag i julhälgen, och inkomsten härav skulle gå till inköpandet av en flagga till skolhuset.
Planen vann allas bifall, och man började genast med inövningen av programmets olika nummer. Och av alla de blivande medverkande var ingen så ivrig och nitisk som Anne Shirley, vilken med liv och lust gick upp i företaget.
Men där hemma brummade Marilla.
— Vad ska det nu tjäna till att fylla era huvuden med en massa onödigt strunt och taga så mycket tid från era läxor? Jag gillar inte, att barn få uppträda offentligt. Det bara gör dem fåfänga och framfusiga och hågade för att slå dank.
— Men tänk på det goda ändamålet! bad Anne. — En flagga kommer att ytterligare befrämja vår fosterlandskärlek, Marilla.
— Jo, jag tycker just! Fosterlandskärlek är nog det minsta ni ha i era tankar. Ni bry er bara om att ha roligt.
— Ja, det måtte väl vara bra, om man kan förena fosterlandskärlek och rolighet! Tänk, en så’n stilig aftonunderhållning det kommer att bli! Vi ska ha sex körer, och Diana ska sjunga ett solonummer. Jag är med i två dialoger och så i »Älvdrottningen». Åh, jag är så ängslig att jag ska komma av mig … Och allra sist ska vi ha en tablå, »Tron, hoppet och kärleken». I den ska Diana och Ruby och jag uppträda, alla draperade i vitt och med utslaget hår. Jag ska vara Hoppet, med hopknäppta händer — så — och uppåtriktad blick. Jag ska repetera mina nummer inne på vindskontoret. Bli inte rädd om ni hör mig sucka och stöna! I ett av mina stycken ska jag stöna och jämra mig alldeles hjärtskärande, och det är svårt att göra riktigt artistiskt, Marilla.
Josie Pye är stött för att hon inte fick bli älvdrottningen. Men det skulle ju ha varit löjligt, för vem har väl hört talas om en älvdrottning så tjock som Josie? Älvdrottningar måste vara smärta. Jane Andrews ska bli drottningen, och jag ska bli en av hennes tärnor. Josie säger, att en rödhårig älva är lika galet som en tjock, men så’nt prat sätter jag mig över … Jag ska ha en krans av vita rosor på håret, och Ruby Gillis lånar mig sina låga skor, eftersom jag inte har några egna. Älvor måste naturligtvis ha skor. Inte kan man tänka sig en älva med kängor, va’? Allra minst kängor med tåhättor.
Vi ska klä salen med klippris och grangirlanger med rosor av skärt silkespapper. Och sedan åskådarna samlats, skola vi tåga in allesamman två och två, medan Emma White spelar en marsch på orgeln. Ja, Marilla, jag vet nog, att ni inte gläder er ens hälften så mycket som jag åt det, men hoppas ni ändå inte, att er lilla Anne ska utmärka sig?
— Jag hoppas du måtte uppföra dig hyggligt och passande. Jag ska bli hjärtans belåten, när allt det här bråket äntligen är över och du blir i stånd att sätta dig ned till ett ordentligt arbete. Vad duger du nu till med huvudet fullt av dialoger och tablåer och stönanden? Och vad din tunga angår, så är det ett under, att den inte blir utsliten.
Anne suckade och begav sig ut på gården, där nymånen från den äppelgröna himlen i väster sken in mellan de avlövade poppelgrenarna och Matthew höll på med att klyva ved. Anne slog sig ned på en kubbe och började ånyo en redogörelse för den blivande aftonunderhållningen, säker om att åtminstone i honom finna en deltagande och intresserad åhörare.
— Så mycket kan jag då förstå, att det blir en riktigt finfin aftonunderhållning, och du kommer nog att hedra dig, sade Matthew och log mot det livliga och uttrycksfulla lilla ansiktet.
Anne log tillbaka mot honom. Dessa båda voro de allra bästa vänner, och Matthew prisade mången gång sin lyckliga stjärna för att han ej behövde befatta sig med hennes uppfostran. Den ålåg uteslutande Marilla; hade han haft med den att skaffa, hade det uppstått ständiga konflikter mellan hans känslor och hans pliktmedvetande.
Som det nu var, stod det honom fritt att »skämma bort» Anne — uttrycket var Marillas — så mycket han behagade. Men på detta sätt uppehölls dock en viss fördelaktig jämnvikt — en smula, låt vara litet ovederhäftigt »beröm» gör stundom lika gott som en lång moralpredikan.