Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 25

←  Fröken Stacys aftonunderhållning

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Matthew gör en upptäckt

Annes kria  →

XXV.
MATTHEW GÖR EN UPPTÄCKT.

Matthew var helt fundersam. Han hade kommit in i köket i den kulna decemberaftonens skymning och hade satt sig ned i vrån bredvid vedlåren för att draga av sig sina tunga stövlar, okunnig om att Anne och några av hennes skolkamrater höllo på med att repetera »Älvdrottningen» inne i salen.

Efter en liten stund kom hela skaran ut i förstugan och samlades därefter i köket, glatt pratande och skrattande. Flickorna sågo ej Matthew, som blygsamt drog sig in i skuggan bakom vedlåren med en stövel i ena handen och en stövelknekt i den andra, och han betraktade dem förstulet under de tio minuter, som de använde till att taga på sig kappor och mössor och prata i munnen på varandra om den blivande aftonunderhållningen.

Anne stod mitt ibland dem, klarögd och pigg som alltid, men Matthew varsnade plötsligt, att hon på något sätt var olik alla sina kamrater. Och vad som illa berörde Matthew var det faktum, att han tyckte, att denna olikhet ej borde ifrågakomma. Anne hade ett intelligentare ansikte, större och mera strålande ögon samt finare drag än de andra; även den blyge, föga aktgivande Matthew hade fäst sig vid detta. Men den olikhet, han nyligen upptäckt, hade ej att göra härmed. Vari bestod den då?

Matthew förföljdes av denna fråga långt efter det flickorna arm i arm vandrat utför den långa, hårdfrusna avtagsvägen och Anne gått och satt sig till sina läxor. Han kunde ej hänskjuta den till Marilla, som, därpå var han säker, endast skulle skratta försmädligt och svara, att den enda skillnaden hon såg mellan Anne och de övriga flickorna var, att de stundom tego, vilket däremot aldrig var fallet med Anne. Och den hjälpen, det kände Matthew, kunde han gott vara förutan.

Den kvällen måste han taga sin tillflykt till sin pipa för att rätt kunna taga problemet i begrundande, och Marilla tittade på de bolmande rökmolnen med föga blida blickar. Efter en timmes rökning och hårt tankearbete hade han hunnit till gåtans lösning. Anne var annorlunda klädd än de andra flickorna!

Ju mera Matthew funderade på saken, desto fastare blev han övertygad om, att Anne aldrig varit klädd som de andra flickorna — aldrig sedan hon kommit till Grönkulla. Marilla lät henne bära enkla, mörka klänningar, alla tillskurna efter samma oföränderliga mönster. Matthew hade en obestämd aning om att kläder kunde kallas moderna eller omoderna och att detta för många spelade en viktig roll, men han var fullt säker på, att Annes ärmar ej sågo ut som andra flickors ärmar. Han återkallade i sitt minne den skara av småflickor han sett omkring henne kvällen förut — alla så glatt och trevligt klädda i röda eller blå, skära eller vita blusar, — och han undrade, varför Marilla alltid höll sig till så tråkiga och enformiga klänningsmodeller.

Naturligtvis var det bäst så … Det var ju Marilla, som uppfostrade henne, och Marilla visste nog, vad hon gjorde. Troligen hade hon sina goda och högst rimliga skäl. Men vad kunde det egentligen göra för skada, om flickan hade en enda ljus och vacker klänning — någonting i den vägen, som Diana Barry alltid gick med? …

Matthew föresatte sig, att han skulle ge henne en; det borde väl ändå inte kunna stämplas som en obehörig inblandning i saker, som ej anginge honom? … Det var bara fjorton dagar kvar till jul. En trevlig klänning skulle lämpa sig ypperligt till julklapp. Matthew lade med en belåten suck bort sin pipa och gick in till sig för att lägga sig, medan Marilla öppnade alla dörrar för att vädra huset.

När Matthew sovit på saken, kom han till det ej oävna resultatet, att endast en kvinna var vuxen det ansvarsfulla värvet att köpa ett klänningstyg. Marilla kunde ej komma i fråga. Hennes bror kände på sig, att hon genast skulle komma med en kalldusch och fördärva hela hans plan. Återstod alltså endast fru Lynde, ty aldrig skulle Matthew ha vågat bedja någon annan av Avonleas kvinnliga invånare om råd. Han gick sålunda till fru Lynde, och denna goda dam lyfte genast den tyngande bördan från hans axlar.

— Välja ut en klänning att ge Anne i julklapp? Jo, visst vill jag det. Jag ska ändå fara till Carmody i morgon, och då ska jag sköta om den saken. Har ni någon särskild önskan i fråga om färg och tygsort? Inte det? Ja, då ska jag gå efter min egen smak. Jag tror, att något vackert mossgrönt skulle passa Anne, och William Blair har fått in en ny silkesblandad vara, som är riktigt snygg. Kanske ni helst skulle vilja, att jag också sydde den åt henne? Om Marilla gjorde det, skulle Anne förmodligen få nys om saken i förväg, så att överraskningen ginge om intet. Ja, då ska jag göra det. För all del — det är inte något besvär. Jag tycker om att sy. Jag ska ta till den sådan, att den passar min brorsdotter, Jenny Gillis, för hon och Anne äro på en prick lika till figuren.

— Ja, det var ju alldeles fasligt vänligt, sade Matthew. — Men nu var det som så — ja, jag vet inte — men det skulle vara roligt, om … Hm, de måtte visst göra ärmarna litet olika nu mot förr i världen … Om det inte vore att begära för mycket — ginge det an att få dem gjorda på det nya sättet?

— Aha, med puffar! Jo jo men! Ni behöver inte vara ängslig, Matthew. Jag ska sy dem efter allra sista modet, lovade den snälla fru Lynde.

Till sig själv sade hon, sedan Matthew gått:

— Det ska bli riktigt roligt att se den där stackars ungen för en gångs skull bära en snygg klänning. Så som Marilla klär henne, ser hon absolut löjlig ut; det är inte tu tal om det, och jag har väl tio gånger haft på tungan att säga henne det. Men jag har hållit min mun, för jag ser nog, att Marilla inte vill ha några råd, och att hon inbillar sig, att hon vet mera om barnauppfostran än jag, fastän hon aldrig haft vare sig man eller ungar … Jag förmodar, att det är hennes mening att fostra Anne till ödmjukhet därigenom att hon ger henne så fula kläder, men troligare är, att hon väcker avund och missnöje i hennes sinne. Jag är övertygad om, att flickan måste känna skillnaden mellan de kläder, hon bär, och kamraternas. Och tänk, att gamle Matthew gått och givit akt därpå! Den mannen tycks nu vakna upp efter att ha sovit i sextio år.

Under de båda veckor, som nu följde, förstod Marilla, att brodern hade någonting särskilt i sinnet, men vad det var, förmådde hon ej utgrunda förrän på julafton, då fru Lynde infann sig för att avlämna klänningen. Marilla höll på det hela taget utmärkt god min, fastän det är antagligt, att hon med ett visst misstroende upptog fru Lyndes diplomatiska förklaring, att hon sytt klänningen, därför att Matthew varit rädd för att Anne skulle få nys om överraskningen, ifall Marilla själv varit sömmerskan.

— Jaså, det är för det här, som Matthew sett så hemlighetsfull ut och gått och skrattat för sig själv de senaste båda veckorna, sade hon en smula tvunget, men ej ovänligt. — Jag visste väl, att det var något påhitt … Ja, jag får säga, att jag inte tycker Anne behövde några fler klänningar. Jag sydde tre stycken varma, hållbara och praktiska klänningar åt henne nu på hösten, och vad däröver är, är sannerligen onödigt. De där ärmarna dra ju så mycket tyg, att det kunnat räcka till ett helt liv … Du bara underblåser Annes fåfänga, Matthew, och hon är redan nu så fåfäng som en påfågel. Ja, nu ska hon väl äntligen bli belåten — jag vet, att hon har längtat och trängtat efter de där dumma ärmarna ända sedan hon hit kom, fastän hon aldrig mer talat om dem. Puffarna ha blivit ännu större se’n dess — människor ä’ ju galna … Redan nu se de ut som ballonger, nästa år få de, som bära dem, gå in genom en dörr på tvären …

Julaftons morgon dagades över en vacker, vit värld. December månad hade varit mycket mild, och man hade gått och väntat sig en grön och »slaskande» jul. Men just natten före julafton frös det på, och tillräckligt mycket snö föll för att ge Avonlea ett helt annat utseende.

Anne tittade med förtjusta blickar ut genom sitt frusna gavelfönster. Furorna borta i »spökskogen» stodo överdragna med ett hölje av underbart skimrande rimfrost; björkarna och de vilda körsbärsträden voro skrudade i bländande vitt, och åkrarnas plöjda fåror lågo som stelnade vågor i ett fruset hav. Den rena, kyliga luften kände så lätt och stärkande att inandas.

Anne sprang utför trappan och sjöng, så hennes röst gav genljud genom hela huset:

— Glad jul, Marilla! Glad jul, Matthew! Så fingo vi ändå en vit jul, och jag är så glad, så glad! Vit måste en jul vara — inte grön! Den är förresten inte grön — den är bara sjaskigt urfäld brun och grå … Varför ska människor kalla den grön? Nej — men — Matthew, ska jag ha det? O! …

Matthew hade tafatt vecklat upp klänningen ur dess pappersomhölje och höll fram den med en urskuldande blick på sin syster. Marilla låtsades vara fullt upptagen med att slå vatten på tekannan, men ur ena ögonvrån plirade hon med ganska stort intresse på vad som försiggick.

Anne tog klänningen och betraktade den under vördnadsfull tystnad. O, så söt den var — ett mjukt, mossgrönt tyg med en förtjusande silkesglans, en kjol med de prydligaste volanger och slåar och ett liv, rynkat på det finurligaste och allra mest moderna sätt, med ett litet yvigt vitt spetsrysch kring halsen. Men ärmarna — de voro dock det bästa av allt och krönte värdigt verket! De långa, tätt åtslutande manschetterna gingo ända upp till armbågen, och över dem föllo ut två charmanta puffar, delade på mitten av smala slåar och rosetter av mossgröna sidenband …

— Det skulle just som vara en julklapp åt dig, Anne, sade Matthew förläget. — Men — men — hur är det fatt, Anne? Tycker du inte om den?

Ty Annes ögon hade plötsligt fyllts av tårar.

— Tycker om den! O, Matthew! — Anne hängde klänningen över en stol och knäppte ihop händerna. — Den är ju rent av bedårande! O, aldrig kan jag tacka er nog! Se, sådana ärmar! Jag tycker alldeles det är som om det vore en lycklig dröm! …

— Nå — låt oss nu i alla fall äta frukost, avbröt Marilla. — Jag får säga, Anne, att den där klänningen tycker jag rakt inte du behövde, men efter nu Matthew har skaffat den åt dig, så får du väl slita den med hälsan och vara mycket rädd om den. Här är ett hårband, som fru Lynde sa’, att du skulle ha. Det är grönt, så att det skulle passa till klänningen. Hm, jag säger då det! … Kom nu, så vi få sätta oss ned.

— Jag förstår inte, hur jag ska kunna äta någon frukost, sade den glädjestrålande Anne. — Det är någonting så prosaiskt med frukost i ett sådant här spännande ögonblick. Låt mig hellre mätta mina ögon med min nya klänning. Jag är så glad åt att det fortfarande är modernt med puffärmar. Jag liksom kände, att jag aldrig skulle kunna övervinna det, om de ginge ur modet, innan jag hunnit ha en klänning med sådana … Jag skulle aldrig ha kunnat känna mig riktigt nöjd och glad. Och det var bra snällt av fru Lynde att ge mig det mossgröna hårbandet. Jag känner, att jag för framtiden ständigt måste vara en riktigt snäll och bra flicka. Det är minsann inte alltid så gott, men hädanefter ska jag anstränga mig mer än förr …

När den prosaiska frukosten var undanstökad, uppenbarade sig Diana borta på spången nedanför den snöiga backen, mot vilken hon lyste helt grann i sin långa körsbärsfärgade kappa. Anne flög utför stigen för att möta henne.

— Glad jul, Diana! O, en så’n jul, så underbart härlig! Och jag har någonting alldeles hänförande att visa dig. Matthew har gett mig en den allra sötaste klänning, med sådana ärmar! Aldrig i mitt liv har jag kunnat tänka mig någonting vackrare!

— Och jag har någonting mera åt dig, ropade Diana helt andtruten. — Se här — den asken ska du ha! Faster Josephine har skickat oss en stor låda med en massa saker uti, och det här är åt dig! Jag skulle ha sprungit bort till dig med den i går afton, men den kom inte förrän sedan det blivit mörkt, och så dags går jag i alla fall inte gärna genom spökskogen …

Anne öppnade asken och tittade i den. Överst låg ett kort med påskriften: »Till Anne-flickan. Glad jul!» och sedan såg man ett par de nättaste små getskinnsskor med svarta sidenrosetter och blänkande spännen.

— O! … sade Anne. — Diana, detta är för mycket. Det måste vara en dröm …

— Jag kallar det försynens skickelse, sade Diana. — Nu slipper du låna Rubys skor, och det var en ren välgärning, för de äro två nummer för stora för dig, och det skulle vara rysligt att höra en älva komma klafsande med för stora skodon. Josie Pye skulle fröjda sig …

Alla skolbarn i Avonlea befunno sig i dag i feberaktig spänning, ty festsalen skulle klädas och den sista stora generalrepetitionen hållas.

Så gick det hela av stapeln på kvällen och blev en avgjord framgång. Den lilla salen var proppfull med folk, och alla de uppträdande skötte sig förträffligt. Men den strålande stjärnan bland alla större och mindre ljus var Anne Shirley, och det vågade inte ens den gröna avunden i Josie Pyes skepelse förneka.

— O, har det inte varit en förtjusande afton, suckade Anne, när allting var förbi och hon och Diana vandrade hem tillsamman under en mörk, stjärnströdd himmel.

— Jo, allting tycks ha gått bra, sade den praktiska Diana. — Vi ha säkert fått ihop så mycket som tio dollars. Tänk att pastorn ämnar sända in en notis om det till tidningarna i Charlottetown.

— O, Diana, ska vi verkligen se våra namn i tryck! Det riktigt ilar i mig, när jag tänker på’t … Ditt solonummer gjorde du utmärkt, Diana. Jag kände mig ännu stoltare än du, när de klappade och hade dig att sjunga om det igen. Jag sa’ till mig själv: »det är min egen bästa vän, som blir så hedrad.»

— Än dina deklamationsnummer då, Anne! De klappade ju så, att de kunde ta ned taket. Det sorgliga stycket var helt enkelt överdådigt.

— O, vad jag var ängslig, Diana! Jag vet inte, hur jag kom fram på estraden, när pastorn ropade upp mitt namn. Jag kände det, som om en miljon ögon tittade på mig och rakt igenom mig, och ett tag var det, som om min röst alldeles stockade sig … Men så tänkte jag på mina vackra nya puffärmar, och då kom modet tillbaka. Jag tänkte, Diana, jag måste visa mig värdig sådana puffärmar … Och så kastade jag mig med dödsförakt rätt in i det, och det var, som om min egen röst kom från något stort avstånd. Det var då en lycka, att jag hade övat mig så pass mycket som jag gjorde inne på vindskontoret, för annars hade det gått alldeles galet … Stönade jag bra?

— Du stönade stiligt, försäkrade Diana.

— Jag såg gamla fru Sloane torka bort tårar, när jag satte mig ned. Tänk ändå, att kunna röra någons hjärta! …

— Åh, vad pojkarnas dialog var präktig, sade Diana. — Gilbert Blythe var rent storartad. Anne, jag tycker ändå, att du bär dig bra illa åt emot Gil. Vänta, ska du få höra. När du skyndade ned från estraden efter älvdrottningstablån, så tappade du en av rosorna, som du hade i håret. Jag såg, hur Gil tog upp den och stoppade den i sin bröstficka. Där hör du! Du, som är så romantisk, ska väl känna sig tilltalad av sådant.

— Det kvittar mig precis lika vad den personen gör, sade Anne högdraget. — Jag öder aldrig en tanke på honom, Diana, det vill jag bara säga dig.

Den kvällen sutto Marilla och Matthew — den senare hade ej bevistat någon »aftonunderhållning» på sina modiga tjugo år — och språkade en stund framför kökselden, sedan Anne gått upp på rummet och lagt sig.

— Nå, vår Anne skötte sig väl lika bra som någon annan, skulle jag tro, sade Matthew stolt.

— Visst gjorde hon det, erkände Marilla. Det är en begåvad flicka, Matthew. Och så trevlig hon såg ut sedan! Kläder göra ändå sitt till … Ja, jag har just inte varit glad åt hela den här tillställningen, men det har nog ändå inte varit något ont med den … Ungdomen behöver väl litet roa sig … Ja, Anne har jag i alla fall varit stolt över i kväll, fastän jag aldrig ämnar knysta ett ord om’et åt henne själv.

— Jag var också stolt över henne, men jag sa’ henne det rent ut, jag, innan hon gick upp till sig, sade Matthew. — Vi få väl se hur vi kan ordna för henne förr eller senare, Marilla. Hon behöver allt, vad det lider, någonting mera än skolan här i Avonlea.

— Det hinna vi väl tids nog tänka på, sade Marilla. — Hon fyller ju bara tretton år i mars. Fastän i kväll märkte jag, att hon håller på att växa upp till en riktigt stor flicka. Fru Lynde har gjort klänningen en hårsmån för lång — därför ser också flickan längre ut. Hon har lätt för sig, och jag skulle tro, att det bästa vi kunna göra är att låta henne söka sig in vid seminariet. Men det behöva vi ju inte tala om ännu på ett år eller två.

— Som du vill, men tänka på det skadar ju inte, tyckte Matthew. — Sådana där planer mogna mycket bättre, ju mera man tänker på dem.