Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 27
| ← Annes kria |
|
Ett romantiskt äventyr → |
XXVII.
DEN STRAFFADE FÅFÄNGAN.
En afton i slutet av april vandrade Marilla hem från ett syföreningsmöte, och känslan av att vintern äntligen var förbi födde hos henne den stämning av välbehag och förhoppningsfullhet, som våren aldrig underlåter att framkalla hos såväl de gamla och sorgsna som de unga och glättiga.
Marilla var ej fallen för att underkasta sina tankar och känslor någon noggrannare prövning. Hon gick förmodligen i den tron, att hon tänkte på syföreningen och dess missionskassa och den nya mattan till sakristian, men under dessa reflexioner låg en angenäm förnimmelse av rödaktiga fält, som förtonade sig i ett blekt purpurfärgat töcken mot den sjunkande solen, av furornas långa, spetsiga skuggor, som föllo över ängen på andra sidan bäcken, av orörliga lönnar med mörkröda, svällande knoppar kring en spegelklar skogssjö, av ett allmänt uppvaknande ute i den synliga världen och ett starkt pulserande liv under den svartgrå myllan. Vårens mäktiga vingslag brusade över landet, och Marillas lugna och stadiga steg blevo gladare och lättare under inflytandet av vårstämningen.
Hennes ögon vilade ömt på den lilla stugan, det egna hemmet, som tittade fram genom trädens lövverk och återkastade solskenet från fönsternas glimmande rutor. Och medan Marilla påskyndade sina steg uppför den fuktiga avtagsvägen, tänkte hon på, hur trevligt det var att veta, att man gick hem till en muntert sprakande brasa och ett nätt dukat tebord i stället för till den kyliga tomheten, som tog emot henne förr i världen, innan Anne kom till Grönkulla.
Man kan därför lätt förstå, att när Marilla steg in i sitt kök och fann spiselhärden död och svart, medan det ej syntes till en skymt av Anne någonstans, så kände hon sig ganska besviken och missnöjd. Hon hade givit Anne order att säkert ha teet i ordning till klockan fem, och nu måste hon skynda sig att taga av sig sin näst bästa klänning och själv göra i ordning den lilla anrättningen, tills Matthew skulle komma hem från arbetet på åkern.
— Jag ska allt tala ett ord med min unga fröken, när hon kommer hem, sade Marilla bistert, medan hon täljde stickor att tända med i spiseln och inlade större energi i detta arbete än som strängt taget var nödvändigt. Matthew hade kommit in och satt tåligt i en vrå i förväntan på sitt te.
— Där är hon nu naturligtvis ute och springer med Diana eller diktar historier eller repeterar dialoger, utan att ägna en tanke åt klockan eller sina plikter. Detta får verkligen ta ett slut. Jag bryr mig inte om, att fru Allan säger, att det är det intelligentaste och roligaste barn hon har träffat. Det är möjligt, men allting har sin tid. Och hon är så full med påhitt, att man aldrig vet, vad form de ta härnäst … Seså, nu säger jag precis detsamma, som jag absolut inte ville ta emot av Rachel Lynde i middags i syföreningen. Anne har många fel, det vet jag bäst, men Rachel Lynde skulle kritisera själva ängeln Gabriel, om han bodde här i Avonlea. Jag är riktigt glad åt att fru Allan trädde upp och tog Annes parti; annars är jag rädd att Rachel och jag kommit ihop oss mitt i alla människors närvaro … Men Anne har i alla fall inte lov att springa från huset, när jag sa’ henne, att hon skulle hålla sig hemma och se till saker och ting. Olydig och opålitlig har jag verkligen aldrig funnit henne hittills, så det här var riktigt tråkigt …
— Ja, det är så, det … sade Matthew, som var tålmodig och klok och framför allt hungrig och ansåg det rådligast att låta Marilla ge sina upprörda känslor luft. Tiden och erfarenheten hade lärt honom, att hon gjorde undan det arbete, hon hade för händer, mycket fortare, om hon i fred fick puttra och grondera. — Kanske du är litet för hastig i din dom, Marilla. Kalla henne inte olydig, förrän du vet, hur allt hänger ihop. Kanske det kan mycket väl förklaras …
— Hon är inte här, fastän jag sa’ till henne att hålla sig hemma, genmälde Marilla. — Den uraktlåtenheten torde hon få ganska svårt att förklara. Men att du skulle ta hennes parti, Matthew, det kunde man naturligtvis veta på förhand.
Det hade blivit mörkt, när kvällsvarden äntligen stod på bordet, och ännu sågs ingen Anne komma springande över spången eller uppför stigen, andlös och ångerfullt medveten om försummade plikter. Marilla diskade och satte undan porslinet med bister uppsyn. Sedan behövde hon ett ljus att lysa sig i källaren med och gick upp på östra gavelrummet för att hämta det, som vanligen stod på Annes bord. Efter att ha tänt det, vände hon sig om och — varsnade Anne själv, där hon låg på sängen med ansiktet nedborrat i kuddarna.
— Bevare oss väl, sade den häpna Marilla, har du legat och sovit, Anne?
— Nej, ljöd det dovt ur kuddarna.
— Är du sjuk då? frågade Marilla ängsligt, i det hon steg fram till sängen.
Anne dök ännu längre ned i sina kuddar, som om hon för alltid ville undfly varje dödligs blickar.
— Ack nej … Men snälla Marilla, gå er väg och se inte på mig! jag är så förtvivlad, att jag aldrig blir glad igen, och det rör mig inte, vem som kommer högst upp i klassen eller skriver de bästa kriorna eller får sjunga med i söndagskören efter detta … Det där är småsaker av ingen vikt för mig numera, för jag lär ändå aldrig mera kunna gå någonstans … Min bana är stängd. Snälla Marilla, gå er väg och titta inte på mig!
— Om jag begriper ett skapat grand! sade den förbryllade Marilla. — Kära barn, hur är det fatt med dig? Vad har du ställt till för slag? Stig upp genast och tala om för mig. Genast, hör du! Vad ska allt detta betyda?
Anne gled ned från sängen och stod hjälplös på golvet.
— Se på mitt hår, Marilla, viskade hon.
Marilla lydde, höjde på ljuset och såg granskande på Annes hår, som i tunga massor hängde ned på hennes rygg. Det hade onekligen ett ganska underligt utseende.
— Barn lilla, vad i all världen har du gjort åt ditt hår? Det är ju grönt!
Ja, grönt borde det väl rätteligen kallas, om färgen var sådan, att den kunde benämnas — en märkvärdig, grumligt bronsgrön nyans, med strimmor här och där av den ursprungliga röda färgen, vilka ytterligare förhöjde den hemska effekten. Aldrig i sitt liv hade Marilla sett något så på en gång komiskt och bedrövligt som Annes hår i detta ögonblick.
— Ja, det är grönt, kved Anne. — Jag trodde ingenting kunde vara så illa som rött hår. Men nu vet jag, att det är tio gånger värre att ha grönt hår … O, Marilla, ni anar föga, hur över alla gränser olycklig jag är …
— Jag anar föga, hur du kommit i det här eländet, men nu är det min mening att ta reda på det, sade Marilla. — Kom genast med ned i köket — häruppe är för kallt — och berätta för mig, vad du har gjort. Jag har verkligen den senaste tiden gått och väntat på någonting. Du har nu inte ställt till något spektakel på över två månader, och det blir ju onaturligt i längden. Vad i alla dagar har du gjort vid ditt hår?
— Jag har färgat det.
— Färgat det! Färgat håret! Men Anne — förstod du inte, att det var styggt gjort?
— Jo, jag visste nog, att det var litet styggt, medgav Anne. — Men jag tänkte, det får väl gå med styggheten, bara jag blir utav med mitt röda hår … För resten, Marilla, så ämnade jag vara så ovanligt snäll på andra sätt, att det ena nog skulle ta ut det andra …
— Jaså, sade Marilla. — Ja, kära du, om jag nu ansett det mödan värt att färga mitt hår, så skulle jag åtminstone ha valt en hygglig färg. Jag skulle inte ha färgat det grönt.
— Inte var det min mening att färga det grönt, Marilla, försäkrade Anne med tårar i ögonen. — Om jag bar mig styggt åt, så ville jag väl ändå vinna någonting med det … Han sa’, att det skulle göra mitt hår vackert korpsvart — han försäkrade mig det så alldeles bestämt. Hur skulle jag väl kunna tvivla på hans ord, Marilla? Jag vet, hur det känns, när folk inte tror på vad man säger … Och fru Allan har sagt, att man har inte rätt att tvivla på någon människas sannfärdighet, förrän man har tydliga bevis på att de narras … Nu har jag bevis — grönt här måtte väl räcka, uhu! … Men jag hade det inte då, och jag trodde blint vartenda ord han sa’ …
— Vad för en han? Vem är det du talar om?
— Handelsmannen, vet ja’, som var här nu på eftermiddagen. Jag köpte färgen av honom.
— Anne, Anne — hur ofta har jag inte sagt dig, att du aldrig får släppa in någon av de där kringvandrande italienarna. De ha ingenting alls här att göra.
— Ack, jag släppte visst inte in honom. Jag kom nog ihåg vad Marilla har sagt mig, så därför gick jag ut, låste noga dörren efter mig och tittade på hans saker ute på stenhällen. För resten var det ingen italienare — det var en tysk jude. Han hade en stor låda på ryggen med så mycket intressanta saker uti, och han berättade för mig, att han arbetade så strängt för att få ihop så mycket pengar, att han kunde hämta hit sin hustru och sina barn från Tyskland. Han talade så känslosamt om dem, att det rörde mitt hjärta, och jag fick så’n lust att köpa någonting av honom för att bidraga till ett så gott ändamål …
Då rätt som det var fick jag syn på en flaska med hårfärg. Handelsmannen sa’, att det var garanterat för att färga varje hår vackert korpsvart och att det inte gick av i tvätten. I blinken såg jag mig själv med härligt korpsvart hår, och frestelsen var oemotståndlig … Men flaskan kostade sjuttiofem cents, och jag hade bara femtio cents kvar av mina kycklingpengar. Jag tror, att handelsmannen hade ett gott hjärta, för han sa’, att eftersom det var jag, så skulle han sälja flaskan för femtio cents, och det var precis detsamma som att skänka bort den. Då köpte jag den, och så fort han hade gått, gick jag hit upp och slog upp flaskan och strök på av färgen med en gammal hårborste, alldeles som det stod på den tryckta anvisningen. Jag använde upp hela flaskan, och o, Marilla — när jag såg den hiskliga färgen, som mitt hår fick utav smörjan, så ångrade jag så förfärligt, må Marilla tro, att jag burit mig styggt åt … Och jag har ångrat mig hela tiden sedan …
— Ja, måtte nu det här tjäna dig till varning, sade Marilla strängt, så att du inser, varthän fåfänga kan leda, Anne. Ja, himlen vete, vad vi nu ska ta oss till med dig … Vi få väl börja med att tvätta dig duktigt och se, vad det kan göra.
Anne hällde nu sitt handfat fullt med varmt vatten och tvättade håret av alla krafter med både grönsåpa och tvål. Men ehuru den kringvandrande handelsmannens pålitlighet nog i allmänhet var tvivel underkastad — i ett avseende höllo hans försäkringar vad de lovat. Den bronsgröna färgen satt i som berg och gick icke av mer än den ursprungliga röda skulle ha gjort.
— O, Marilla, vad ska jag göra? skrek Anne storgråtande. — Det här överlever jag inte. Folk har nog glömt, hur jag dummat mig vid andra tillfällen — när jag la’ smärtstillande droppar i piggsvinstårtan och när jag bjöd Diana vinbärsvin och flög på fru Lynde … Men detta komma de aldrig att glömma. O, så Josie Pye ska skratta! Marilla, jag törs aldrig visa mig för Josie Pye. O, jag är den olyckligaste flicka på prins Edvards ö.
Annes olycka höll i under en hel vecka. Under denna tid gick hon ingenstädes och tvättade och gnodde sitt arma hår varenda dag. Diana var den enda, som blev invigd i den dystra hemligheten, men hon lovade högtidligt att aldrig skvallra, och detta sitt löfte höll hon obrottsligt. Vid slutet av veckan sade Marilla i bestämd ton:
— Det tjänar till ingenting, Anne. Detta om någon är färg som sitter i … Vi måste klippa av ditt hår, det kan inte hjälpas. Du kan inte visa dig för folk och se ut så här.
Annes läppar darrade, men hon förstod, att Marilla hade rätt. Med en smärtfylld suck gick hon och hämtade en sax.
— Var snäll och klipp av det genast, Marilla, så är det gjort. Ack, jag känner, att mitt hjärta är krossat … Detta var en sådan prosaisk olycka, det är inte en smula intresse eller romantik med den … Flickorna i böcker mista håret i svåra febrar eller sälja det för att få pengar till någon ädel handling, och hade jag förlorat mitt hår på så sätt, skulle jag inte ha sörjt hälften så mycket … Men det ligger ju alls ingenting uppbyggligt i den tanken, att man är tvungen att klippa av sig håret, därför att man färgat det i en gräslig färg … Jag kommer att gråta hela tiden, medan det klippes.
Anne fullföljde också denna sin avsikt, men senare, när hon gick upp på sitt rum och tittade sig i spegeln, gjorde hon det med förtvivlans lugn. Marilla hade gått grundligt till verket, men det hade också varit nödvändigt att klippa håret tätt intill huvudet. Resultatet var ej klädsamt — lindrigast sagt. Anne vände genast spegeln mot väggen.
— Jag ska aldrig, aldrig titta mig i spegeln, förrän mitt hår åter vuxit ut, ropade hon lidelsefullt.
Men så vände hon åter plötsligt spegeln rätt igen.
— Jo, det ska jag. Jag ska på det sättet göra bot och bättring för att jag varit så elak … Jag ska titta på mig, så ofta jag kommer upp på rummet och riktigt se, hur ful jag är. Aldrig trodde jag, att jag var fåfäng för mitt hårs skull, men nu vet jag, att jag ändå var det, fastän det var rött, just därför att det var så långt och tjockt och lockigt. Härnäst kommer det väl att hända min näsa någonting.
Annes kortklippta huvud väckte stort uppseende i skolan den följande måndagen, men till hennes oändliga lättnad var det ingen, som gissade den verkliga orsaken, ej ens Josie Pye, som dock ej underlät att tala om för Anne, att hon såg ut som en veritabel fågelskrämma.
— Jag svarade ingenting, när Josie sa’ så där åt mig, anförtrodde Anne samma afton Marilla, som låg på soffan efter ett svårt huvudvärksanfall. — För jag tyckte, att det skulle vara en del av mitt straff och att jag borde bära det tåligt. Det är tråkigt att få höra, att man ser ut som en fågelskrämma, och jag hade allt någonting på tungan till svar … Men jag höll inne med det — jag bara gav henne en förkrossande blick, och se’n förlät jag henne. Hädanefter ska jag uppbjuda hela min förmåga för att vara snäll, och jag ska inte alls bry mig om att vara vacker … Diana säger, att när mitt hår börjar växa ut igen, ska jag binda ett svart sammetsband om med en rosett vid ena sidan. Det blir bestämt rätt klädsamt … Jag kanske pratar för mycket, Marilla? Värker det svårt i ert huvud?
— Mitt huvud är bättre nu. Men det var fasligt svårt nu på eftermiddagen. De här anfallen ha tagit sig för att komma allt oftare — jag är rädd att jag måste tala med någon läkare. Vad ditt prat angår, så tar jag det numera med lugn, jag har vant mig vid det.
På Marilllas språk betydde detta, att hon tyckte om att höra det.