Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Försnillning
← Delaktighet i olofligt tillegnande af annans gods. |
|
Olofligt tillegnande af annan rätt till lös egendom än eganderätt. → |
Försnillning.Från stöld, rån och utpressning skiljes i nu gällande rätt försnillning. Liksom vid förstnämnda förbrytelser vill gerningsmannen vid försnillning orättmätigen tillegna sig annans lösa egendom. Men det sätt, hvarpå han kommit i besittning af godset, är icke ett tillgrepp utan en fullt laglig handling. Egaren eller förutvarande besittningshafvare kan hafva lemnat honom detsamma i förvar, till bearbetande, nyttjande eller pant, eller ock kan han sjelf hafva tagit det till sig, vare sig under laga utöfvande af sin rätt mot förutvarande besittningshafvare (vid sjelfpantning, af tjuf etc.), eller på grund deraf att det för tillfället icke var i någons vård och besittning (fynd). Ett förutvarande besittningsförhållande anses dock icke upphäfdt, allenast derför att besittningshafvaren ej har det personligen i handom. Dertill fordras, att det förutvarande besittningsförhållandet blifvit upphäfdt genom någon sådan handling eller omständighet, att besittningshafvaren kan sägas hafva förlorat förmågan att råda och förfoga öfver godset (borttappadt eller bortlemnadt). Ej ens för det fall att han anförtrott det åt annan person och sålunda verkligen öfverantvardat det i dennes besittning, kan han anses hafva sjelf upphört att besitta detsamma, så framt han likväl bibehåller uppsigten deröfver (möbler i uthyrd lägenhet, husgeråd, lemnade åt tjenares tillsyn och skötsel, eller saker, som gifvits någon att bära, då man sjelf följer med; enligt K. Utslag 20⁄2 1882 och 4⁄10 1886 olofligt tillegnande af gods i förhyrd lägenhet bestraffadt såsom stöld). Äfven hvarest det icke såsom i vår rätt uttryckligen stadgats, att tillgrepp af det, som anförtrotts under stängsel, vore att betrakta såsom stöld, gör sig stundom än ytterligare en dylik uppfattning gällande (österrikisk praxis). Så snart nemligen deponenten ej särskildt satt depositarien i tillfälle att öppna stängslet genom öfverlemnande af nyckel till lås eller på annat sätt, kan han nemligen i viss mening sägas fortfarande hafva bibehållit det anförtrodda i sin besittning.
Men härutöfver har i åtskilliga fall hvad, som efter här ofvan angifna begrepp skulle förstås med försnillning, i positiv rätt tillagts egenskapen af stöld. Mindre vigt ligger i sådant hänseende derå, att man i framställningen här och hvar sammanfört stöld och försnillning (tysk och engelsk rätt). Dermed följer nemligen icke i och för sig någon sammanblandning eller förändring af ifrågavarande begrepp. I den engelska rätten har dock försnillning tagits i en mera inskränkt bemärkelse, i det att till stöld äfven räknas ett olofligt tillegnande af gods, som man mottagit af rätter besittningshafvare, så framt man vid sjelfva mottagandet haft för afsigt att slå godset under sig. Ytterligare hafva i några rättssystem svårare former af försnillning utan vidare angifvits och behandlats såsom stöld. Särskildt i svensk rätt sker detta i ganska vidsträckt måtto. Så är nemligen förhållandet med tjenares försnillande af gods, som af husbonde eller dennes gäst anförtrotts dem (äfven i engelsk rätt, som låter detsamma gälla i fråga om försnillning af dem, som äro anställda i tjenst hos kronan, polisen eller vid Englands eller Irlands bank), och med försnillning af skeppare, forman eller dennes folk så ock af gästgifvare eller af annan, som herbergerar resande för sin näring, i fråga om det som lemnats dem på grund af deras yrke (äfven i fransk rätt) samt än vidare med försnillning af gods, som mottagits för forslande medelst allmänna posten (äfven i norsk rätt) eller ock bekommits i förvar under lås, försegling eller annat dylikt stängsel, äfvensom af det, som anförtrotts någon att värda, då det räddats ur eld eller sjö eller från fiende.
Ifrågavarande förfaringssätt beror på en inverkan från ett äldre, nu i det hela öfvergifvet uppfattningssätt. Liksom ett förvägrande att låta annan återfå sin egendom fordom mera eller mindre bedömdes efter reglerna för rån, ansågs stöld föreligga, om härtill kom ett förnekande af dennes rätt till godset. Och på sådant sätt finnes försnillning i vida större måtto, än som nu är händelsen i den svenska rätten, förut hafva stämplats såsom stöld. Det var i allmänhet gjordt till förpligtelse för den, som utan egarens vetskap kommit i besittning af dennes gods, att underrätta honom härom. Vid okunnighet om till hvilken man i sådant hänseende hade att vända sig, skulle han offentligen upplysa godset på visst föreskrifvet sätt. Brast han häruti, ansågs han obehörigen hafva velat tillvälla sig godset och drabbades af vanligt tjufnadsansvar. Särskildt gällde detta i fråga om vanligt hittegods. Likvisst sammanföllo icke stöld och försnillning inför det germanska rättsmedvetandet. Derom vittnar bland annat just den omständighet, att man för vissa fall och med anförande af särskilda grunder likställt försnillaren med tjufven och i andra fall åter med rånaren. Stundom finnes också målsegandens talan vid försnillning hafva gått ut på sådant straff, som ej hade något gemensamt med ansvaret vare sig för stöld eller för rån. Deremot föll i den romerska rätten försnillning principielt under begreppet stöld. Och deri ligger förklaringen, att försnillningens behandlande såsom stöld icke allenast bibehöll sig så länge, utan för någon tid äfven vann en större utsträckning, än förut varit fallet (i Carolina, som blott talar om förhållande af anförtrodda saker, all försnillning lika med stöld). Först på senaste tider har försnillning utbildats till ett mera sjelfständigt kriminalrättsligt begrepp. Och äfven för närvarande finnes det i sina mera normala och oqvalificerande former sammanfördt med förbrytelser af helt annan art under en gemensam titel. Detta är dock enligt regel icke längre stöld utan bedrägeri och oredlighet (svensk, norsk och dansk rätt) eller viss form deraf (fransk och belgisk rätt: abus de confiance; i österrikisk och ungersk rätt försnillning sammanställd med tillegnande af eget gods, som tagits i pant men lemnats i egarens vård och i ungersk ytterligare med otrohet af förmögenhetsförvaltare i allmänhet).
Med försnillningens principiella åtskiljande från stöldbrotten har den i allt fall kommit att i det hela bedömas mildare än stöld. I viss mån torde härvid ytterligare hafva varit af betydelse, huruvida åt försnillningen inrymts en mera sjelfständig plats i straffsystemet eller densamma upptagits såsom en form af bedrägeri eller oredlighet. I det förra fallet synes man nemligen vid straffets fastställande fortfarande närmast hafva tagit hänsyn till straffsatserna för stöld och i det senare åter låtit dem, som stadgats för bedrägeri och oredlighet, varit bestämmande. Och sålunda har i de rättssystem, i hvilka man gått till väga på det senare sättet, straffet i allmänhet kommit att jemförelsevis ställa sig något lägre, än der man behandlat försnillningen såsom en särskild hufvudkategori af egendomsbrott.
Klart är, att, då till de egendomsbrott, som tänkas begås i vinningslysten afsigt, hörer dolus, försnillning icke föreligger allenast derför, att en person är satt ur förmåga att göra rätt för sig (enligt K. Utslag 4⁄10 1880 ej ansvar för den, som förfarit kapital, hvilket enligt testamente var honom anförtrodt till förvaltning med skyldighet att utgifva räntan deraf åt annan person). Hon måste hafva vidtagit en handling, som går ut på ett tillegnande af det främmande godset. Likväl anses i allmänhet, att penningar äfven kunna vara föremål för försnillning, så vidt de mottagits till förvarande eller användande i annat än mottagarens eget intresse och denne egenmägtigt brukat dem samt derefter ej kan lemna full godtgörelse (särskilda bestämmelser härom i dansk och engelsk rätt). I öfrigt är man ej fullt ense om, när eljest försnillningen kan anses vara en fullbordad handling. I somliga strafflagar förekomma inga närmare bestämmelser till ledning i detta afseende. Och för detta fall ligger det till domaren att efter de särskilda omständigheterna afgöra, huruvida den tilltalades åtgärder kunna anses utmärka dels afsigten att vända sig egendomen till godo och dels ett fulländadt tillegnande deraf. I sådant afseende kunna en förpantning af godset och dess fördöljande äfvensom innehållande eller bestridande att hafva mottagit detsamma isynnerhet gifva anledning till tvekan och olika meningar. Här och hvar har man dock lemnat bestämda föreskrifter i dessa delar. I svensk rätt har man emellertid såsom ovilkorlig försnillning allenast utmärkt förfalskande, svikligt förbytande och uppsåtligt förskingrande af det besutna godset (Str. L. 22, 11; i dansk, engelsk och ungersk rätt deremot äfven förpantning), hvaremot med afseende å ett rättsstridigt förnekande att innehafva det, som hörer annan till, ett lägre ansvar stadgats (Str. L. 22, 13; dermed lika dansk rätt, medan i österrikisk och ungersk skilnad ej göres mellan tillegnande och förhållande af gods). Vid vissa fall af försnillning af anförtrodt gods angifves förbrytelsen bestå i tillgrepp (Str. L. 20, 5) eller förklaras försnillande föreligga, så snart man undandolt godset i afsigt att tillegna sig det (Str. L. 20, 4). Härförutom är i öfverensstämmelse med äldre rätt särskildt ansvar stadgadt dels för förtigande af fynd eller hittegods, då vederbörande rättsegare anmäler sig (Str. L. 22, 19; dermed lika dansk och österrikisk rätt) och dels för underlåtenhet allena att göra vederbörlig anmälan rörande sådant gods (Str. L. 22, 19; dermed lika norsk, dansk och ungersk rätt).
Äfven hvarest man icke fört svårare former af försnillning till stöld, har man dock tillagt vissa omständigheter egenskapen af qvalificerande. Dock äro bestämmelserna af denna art enligt regel ej af den omfångsrika beskaffenhet, som de ega i den svenska rätten. Stundom har man, då man icke till försnillningen fordrat, att föremålet derföre vore anförtrodt gods (engelsk och fransk rätt), inskränkt sig till att med afseende härå fastställa en högre strafflatitud (tysk rätt). Eljest hafva på sådant sätt särskildt framhållits försnillande af postförsändelse (dansk rätt), genom tjenare (fransk och holländsk rätt), genom den, som i egenskap af förmyndare, ombud eller eljest på grund af sitt yrke eller mot betalning tagit godset i besittning (engelsk och holländsk rätt), af i nöd anförtrodt gods (holländsk rätt) och iteration (norsk, dansk och ungersk rätt) äfvensom beträffande fynd försnillning af strandadt gods (dansk rätt). Stundom framställes äfven försnillning af embetsman såsom en qvalificerad försnillning (österrikisk och engelsk rätt), åtminstone om det skett i fråga om sådant, som särskildt nedsatts i förvar hos embetsmyndighet (fransk rätt: ˮdans les depôts publicsˮ). Vanligare är likväl för närvarande att, liksom i vår nu gällande rätt äfven skett, städse behandla förbrytelser af denna art såsom en form af embetsbrott. Ett sätt är äfven att, liksom i fråga om stöld, fastställa olika straffsatser efter värdet af det försnillade (österrikisk och ungersk rätt). Och med hänsyn härtill har man i några af de straffsystem, i hvilka det normala ansvaret för försnillning är jemförelsevis högre, anordnat en lägre strafflatitud, för det fall att allenast gods af visst mindre värde försnillats (österrikisk, norsk och tysk rätt; särskildt enligt tysk rätt och österrikisk praxis tillegnande af använd, på marken liggande ammunition), ja till och med medgifvit, att ansvaret under sådant förhållande helt och hållet kan få bortfalla (norsk och dansk rätt i fråga om underlåten lysning af hittadt gods). De olika grundsatser, som i straffsystemen tillämpats med afseende å tillgrepp från äkta maka och annan nära anförvandt äfvensom mellan dem, hvilka lefva i gemensamt bo, eller af tjenare från deras husbönder i fråga om strafflöshet och initiativrätt beträffande gerningens beifrande, möta oss i öfrigt äfven i stadgandena rörande försnillning. De i svensk rätt gällande bestämmelserna rörande bodrägt hafva väl också sin tillämplighet, oafsedt om gerningen till sitt väsende närmast är stöld eller försnillning. Och hvad eljest särskildt beträffar åtalande af försnillning, har hos oss målseganden städse afgöranderätten (så äfven i norsk rätt med undantag för underlåtet lysande af hittegods under vissa förhållanden). Mera egendomligt för vår rätt är jemväl, att enligt densamma försök till försnillning icke är straffbart. Det är det nemligen endast så till vida, som man i ett förnekande till att innehafva gods, som hörer annan till, eller i underlåtet lysande af hittegods, vill se allenast försök till försnillning.
Våra nu gällande bestämmelser om försnillning återgifva utan synnerligen väsentliga förändringar innehållet i det, som i denna del stadgats genom kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 §§ 4, 5 och 9 samt d. 7⁄9 1858 §§ 33, 35, 36 och 41 (straffsatserna dock något olika och särskildt försnillande af gods under stängsel eller från nödställd ännu allenast oqvalificerad stöld). I våra äldre rättsböcker synes ej ett försnillande af annans egendom utan vidare hafva betraktats såsom stöld. Gerningar af dylik art finnas enligt regel ej heller behandlade i straffbalkarne, utan omtalas i sammanhang med framställandet af reglerna rörande de civilrättsliga förhållandena. Och detta fortfor i sjelfva verket ända till utfärdandet af 1855 och 1858 års kongl. förordn. Försnillning synes närmast hafva betraktats från synpunkten af ett förvägrande att göra annan rätt och var i denna sin egenskap belagd med det vanliga, jemförelsevis lägre ansvaret för oredlighet. Emellertid förekomma äfven i vår äldsta rätt exempel derpå, att ett dylikt försök att tillegna sig annans gods bestraffades såsom tjufnad (i VGL:ne vid påträffande hos förvaltare af husbondens gods efter skedd redovisning; i UL, SmL och WmL II guldsmeds förfalskande af gods, som lemnats honom till förarbetande). Särskildt var så förhållandet med underlåtenhet att lysa hittegods. Detta upphörde likväl med 1734 års lag. Och redan i tiden dessförinnan synes man i allt fall hafva befriat den, som hittat gods, från den med stöld förenade äreförlusten, derest han ej låtit komma sig till last att trots vetskap om egaren hafva försummat anmäla hos denne fyndet eller att på tillfrågan af egaren hafva nekat till godsets innehafvande. Underlåtenheten att lysa medförde väl i och för sig samma bötesansvar som vid stöld, men ej tjufvens namn och vanheder (Svea HfRtts Res. 1700, 1702, 1704 och 1719: 40 mark såsom s. k. förbudsbrytare). Det är dock först genom 1858 års kongl. förordn., som förnekande att innehafva hittegods i lag bekommit sin nuvarande straffskärpande verkan. Sättet för bestämmande af ansvaret för underlåtet lysande af hittegods har åter sin motsvarighet i 1734 års lag (MB 48, 5, hvarest dock böter till godsets dubbla värde var ovilkorligt och ej såsom det blef 1858 maximum). Det var ju förut det allmänna sättet att bestämma ansvaret för stöld och har i vår rätt för detta fall kommit att bibehålla sig.
Emellertid blef det äfven hos oss för någon tid allt mera brukligt att utmärka och bestraffa såsom stöld försnillning af anförtrodt gods. Och de stadganden af denna art, som för närvarande finnas i vår rätt, återgifva till största delen blott äldre bestämmelser (försnillning genom tjenare i 1734 lag MB 42, 1 och 1723 års legostadga § 6, genom skeppare och forman i 1734 lag MB 42, 3 och 1667 års sjölag, af gods, som räddats ur eld, sjö eller från fiende i 1734 lag HB 12, 10 och af gods under stängsel i 1734 lag HB 12, 3; enligt KF 5⁄3 1755 var åter straff som för rån stadgadt för postförares tillgrepp ur postväska). Till någon del hafva äfven dylika slags föreskrifter satts ur kraft genom den nyare lagstiftningen. Så är förhållandet med försnillning af embets- eller tjensteman eller af person i liknande ställning genom 1864 års strafflag och med förfalskning af vara genom 1858 års kongl. förordn. (i 1734 lag HB 1,9 sådan förfalskning tjufnad, förut allenast dels förfalskning af guldsmed enligt LL:ne och Allm. St. L:n liksom i UL, SmL och WmL II och dels förfalskning af säd, som mottagits till malning, på grund af en analogiserande tillämpning af stadgandena i ChLL och Allm. St. L:n rörande säljande af förfalskad vara).
Försnillning af anförtrodt gods blef dock i den svenska rätten icke någonsin i allmänhet uppfattad och behandlad såsom stöld. Sålunda medförde till 1734 års lags tillkomst förfalskning af vara, som lemnats handtverkare till förarbetande, enligt regel endast ett mindre bötesansvar (Allm. St. L:n och Skrå för handtverkare 1720). Och då det med förändringarne på processens och exekutionens områden kommit ur bruk att bestraffa rättsförnekelse allenast, saknades för någon tid straffbestämmelser för de flesta fall af försnillning och försök dertill. Man hjelpte sig under sådant förhållande till rätta dels genom tillämpandet af ansvaret för olofligt bruk af annans egendom (Abrah. p. 561) och dels genom specialstadganden (Öfverståth. Emb. i Stockholm Publ. 13⁄4 1677). Af större omfattning voro de med 1734 års lag härutinnan gifna straffbestämmelserna för ej mindre tillegnande af anförtrodt gods (HB 10, 7 af pant, 11, 4 af lån, 12, 4 af inlagsfä och 12, 12 genom handtverkare) än äfven döljande deraf (ÄB 9, 7 af dödsbos tillgångar) eller nekande till att hafva mottagit detsamma (HB 10, 6 af pant, 11, 2 af lån och 12, 9 af inlagsfä).
Nu gällande bestämmelser hafva allenast sammanfört och allmängjort dessa stadganden i 1734 års lag. I ett par hänseenden föreligger dock en ganska väsentlig olikhet. I 1734 års lag bibehöll sig nemligen fortfarande i viss måtto den uppfattning, att det lönliga tillvägagåendet gjorde en rättsstridig handling mera straffbar. Och i öfverensstämmelse härmed var förnekande till innehafvandet af annans gods belagdt med lika eller högre (vid pant) ansvar än sjelfva försnillningen (derför äfven tjufnadsansvar, redan om man nekade till gods, som räddats ur eld, sjö eller från fiende, och öfvertygades att svikligen hafva dolt det). Eljest synes till en försnillning hafva fordrats ett verkligt afhändande af godset. Men det var uttryckligen sagdt, att detta äfven kunde ske genom en pantsättning.