Arbetare/11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
11.
I april skulle doktor Bennechen resa. Han blef så glad, då fadern meddelade honom, att han kunde få tillåtelse att resa, att han i början nästan glömde att tänka på huru svårt det skulle bli att skiljas från Kristine på så lång tid.
Ännu mindre föll det den beskedlige doktorn in att resonnera öfver denna resetillåtelse, hvilken meddelades honom som en stor nåd.
Då Johan blef kandidat, hade han haft stor lust att ligga ett år i utlandet. Men fadern tyckte att det var för dyrt, och statsrådinnan förklarade rent ut, att det skulle vara löjligt, om han reste till utlandet, han som blott hade ett måttligt »haud» i sin examen.
Detta hade förmått Johan att helt och hållet slå hvarje tanke på en utländsk resa ur hågen; och då han nu »fick lof», var han endast uppfyld af tacksamhet, utan att det föll honom in, att han ju egentligen var sin egen herre och sjelf kunde bekosta sin resa.
Men ju mera dagen närmade sig, desto oroligare blef han. Det var så mycket som han nödvändigt måste säga Kristine, innan han reste. Först skulle han på ett eller annat fint sätt låta henne förstå huru mycket han höll af henne, och så ville han be henne — ja, just det ville han — han ville be henne tänka på honom, medan han var borta.
Detta var en god idé, tyckte han; det kunde läggas in mycket i de orden; och doktorn gick och öfvade sig, i det han böjde och förändrade denna fras: »om ni ville» — eller: »om ni ville vara så snäll —» eller: »ack om jag visste, att ni ville vara så snäll och tänka litet på mig» — skulle han säga »litet» eller skulle han våga säga »mycket»? — eller »ofta»?
Och ännu någonting mera måste han säga. Han ville varna henne för Alfred. Det var egentligen det han var mest orolig för: att lemna henne ensam med Alfred. Han kände, ja, han beundrade nästan broderns skicklighet, och han förestälde sig huru lätt en oerfaren flicka som Kristine kunde låta förtrolla sig af hans belefvade, älskvärda sätt.
Men Alfred var ej att lita på, det visste han; det var hans pligt, rent af hans pligt att ge Kristine en varning.
Men det var så svårt att få ett passande tillfälle. Mångfaldiga gånger under de sista dagarne före afresan gick han förbi fönstren eller genom portgången, utan att våga sig utför de två tre trappstegen. Två gånger mötte han henne, men då fick han en sådan tyngd öfver bröstet, att han var glad åt att slippa förbi. Icke heller såg hon så ut, att han fick mod.
På detta sätt gick det ända till den dag, då han skulle fara. Nu måste det alltså ske; men ännu en gång sköt han upp det i portgången; han ville först säga farväl der uppe.
Johan var så besynnerligt tankspridd, att alla skrattade åt honom. Men Hilda grät och lofvade att skrifva flitigt till honom.
Då han steg utför de två tre trappstegen till Kristines dörr, gick det alldeles rundt för honom, och han kom ramlande ned i rummet med buller och bång. Lyckligtvis var det ingen der, men Kristine kom strax in från köket för att se hvad det var.
»Det är bara jag», mumlade doktorn, »jag snafvade litet — jag — jag skall resa.»
Ja, Kristine hade hört det.
»Jag ville titta in och säga farväl.»
Kristine torkade sin högra hand på förklädet.
»Jag — jag skulle vilja be er» — alla de olika varianterna af den vigtiga meningen flögo så fort förbi, att han ej lyckades få fatt i någon.
Kristine måste mot sin vilja småle litet. Det gaf honom mod: »Jag ville be er tänka mycket — litet på mig, medan jag är borta;» derpå blef han alldeles röd; han skulle gerna ha velat säga det om igen för att få det bättre, men det tyckte han också var platt.
Kristine blef också röd; hon såg ned, men smålog ändå.
Då blef doktorn dumdristig: »Och så ville jag bara säga er, att ni skall akta er för Alfred —»
Men det skulle Johan Bennechen icke ha gjort. Ty knappt voro orden ute ur hans mun, förr än Kristine rätade upp sig, gick ett steg fram och frågade: »Hvad menar du med det?»
Hon talade sitt eget tungomål, och då han såg henne i ansigtet, vek han tillbaka och stammade : »Ja, ursäkta — jag — jag menade bara —»
»Jag skall akta mig sjelf», sade Kristine hårdt.
»Ja, ja — det var inte så jag menade — farväl —»; Johan Bennechen vinglade uppför de två tre trappstegen.
Men då han hade gått, kastade Kristine sig på sängen och grät bitterligen: att också han kunde tro så illa om henne!
Den stackars doktorns hjerna arbetade och brottades med tusen orediga tankar; och slutligen kom han till den öfvertygelsen, att hon älskade Alfred.
Stadsbudet, som skulle hemta hans saker, fick ej reda på någonting. Ett par vänner kommo för att säga farväl; han drack vin med dem, talade bakvändt, såg än på den ene än på den andre, som om han ville fråga om någonting, men sade till slut ingenting, medan de andra skrattade åt honom och förklarade, att han led af akut resfeber.
Så bar det af med honom. —
Ett par veckor senare gaf statsrådet efter för den tysta förebråelse, han hvarje dag mötte i sin hustrus ögon; och då han en förmiddag var ensam med Mo på kontoret, sade han: »Hon måste ändå bort, er brorsdotter.»
»Det gör mig ondt, herr stadsråd, men —»
»Säg mig nu, Mo, hvarför vill ni nödvändigt behålla henne?»
»Jo, ser herr statsrådet, jag har i alla mina dagar varit så ensam —»
Ett ljus gick upp för statsrådet; han såg ned på den lille smilande mannen och sade med ovilja: »Nej men, Mo, hvad tänker ni på? Vid er ålder? Och för öfrigt —»
»För öfrigt, herr statsråd?» frågade vaktmästaren och såg upp från sidan.
»Ja, det är naturligtvis ett obehagligt ämne, men eftersom ni sjelf frågar, så — ni har ju ett par gånger varit — hm — varit tämligen — sjuk — Mo?»
»En enda gång; den andra gången var det bara ansigtsrosen.»
»Ja, ja, ja, jag vill inte gräfva i edra affärer, men jag tycker att ni kunde skaffa bort det der fruntimret, när jag ber er.»
»Statsrådet får inte ett ögonblick tvifla på min tillgifvenhet och absoluta lydnad», svarade Anders Mo och bugade sig djupt, »men jag tänker, att herr statsrådet sjelf vet hur stark denna känsla är hos menniskan och hur —»
Statsrådet hejdade honom med en otålig grimas. Han gick af och an, men han slog icke fingerändarne emot hvarandra. När han var förargad och odiplomatisk, stack han händerna i fickan och skramlade med nycklarne.
Statsrådet Bennechen tänkte på all den förtret, han skulle få hemma, om ej Kristine kom bort. Och han var icke så rädd för hela den oppositionella pressen sammantagen som för sin hustru, när hon började ett reguliärt fälttåg. Ty då snokade hon omkring öfverallt, utspionerade hvarje hans steg; och mycket kunde då komma i ljuset som låg gömdt och väl förvaradt, så länge förhållandet var vänskapligt och statsrådinnan vid godt humör.
Medan han gick af och an, rörde Mo om i kakelugnen och gaf sig god tid.
Statsrådet såg då och då på honom; och då han nu ännu en gång resummerade alla moment i denna förargliga sak, kom han till det resultatet, att ett giftermål mellan Mo och dennes brorsdotter i sjelfva verket var den bästa utvägen.
Det skulle utan tvifvel lugna och tillfredsställa Adelaide och det var hufvudsaken. Vidare skulle det ännu mera öka Mos förpligtelser till honom. Vidare sorterade det ingalunda under hans departement att tillse, att de, som ingingo äktenskap, voro friska.
Och slutligen — om Mo gifte sig, hvad angick det honom? Kunde kanske han, statsrådet, förbjuda det? Men hvarför gick han egentligen här och förargade sig?
Statsrådet slog fingerändarne mot hvarandra i det han i den vanliga kontorstonen frågade: »Har ni talat med er brorsdotter om — om en sådan förbindelse?»
»Direkt har jag inte vidrört saken; jag ville inte göra någonting, förr än jag hade inhämtat statsrådets samtycke —»
»Åh — hvad för slag? Samtycke? Det är ju en privat sak för er, Mo, som jag inte har att göra med.»
»Jag skulle ändå aldrig ha tillåtit mig ett sådant steg, utan att först ha inhämtat —»
»Godt — godt!» afbröt statsrådet vresigt, »om ni tror att flickan vill, så —»
»Tusen tack, herr statsråd!» utbrast Mo och ville fatta hans hand, »jag tviflar inte på, att när jag har statsrådets samtycke —»
»Jag vill inte höra ett ord mera om den saken, Mo! Förstår ni?»
Statsrådet var nu så ond, att Mo endast log tacksamt och drog sig tillbaka.
Men statsrådet skakade på hufvudet och pustade ut efter denna obehagliga affär, innan han tog i tu med arbetet för dagen.
Om qvällen sade han till sin hustru: »Min kära Adelaide, det gör mig ondt att nödgas underrätta dig om att Mo fortfarande står fast vid sitt beslut med afseende på —»
»Ja, vet du hvad, Daniel», utbrast statsrådinnan, »då börjar jag verkligen på att tro, att du på ett eller annat sätt är i den menniskans makt.»
»Lugn, Adelaide, lugn bara», sade statsrådet och höjde litet sin vackra hand i luften, »hon — jag menar den der damen kan göras alldeles oskadlig, utan att vi behöfva skicka bort henne.»
»Såå? Huru då, om jag får fråga?»
»Hon kunde t. ex. gifta sig.»
»Här i huset!»
»Ja visst, kära Adelaide, med sin farbror.»
»Med Mo! Den unga flickan med det gamla spöket?»
»Ja, ser du», svarade statsrådet och löste opp sin halsduk framför spegeln, »det angick ju egentligen inte oss.»
»Nej, det kan du ha rätt i», svarade frun dröjande, »men jag tycker ändå —»
»Det skulle göra henne alldeles oskadlig», fortfor statsrådet.
»Det skulle det», medgaf frun, »men — den gemena Mo! — har du inte för öfrigt en gång talat om för mig, att han har varit —»
»Officielt är ingenting bekant om någonting sådant, och för resten — skulle man vid hvarje äktenskap nagelfara så strängt —»
»Ja, du har rätt, Daniel! Ni ä’ just ena snygga figurer, ni karlar! Och — som du sjelf sade — det angår då vid Gud inte oss!»
»Det är just min tanke, kära Adelaide; vi äro ju alldeles utom alltsamman.»
Då fru Bennechen hade funderat en stund, kom äfven hon till det resultatet, att denna utväg var den bästa af alla.
»Var det du som kom på den idéen, Daniel?» frågade hon skälmaktigt.
»Nej det vill jag just inte påstå — hm —»
»Du är ändå en klok karl!» sade statsrådinnan »Kom hit, Daniel!» —
Kristine började nu att förstå hvad det gälde. Farbror Anders hade efter försigtiga inledningar förklarat henne, att statsrådet önskade en garanti mot alla de rykten, som hon sjelf visste voro i omlopp.
Ett giftermål med farbror Anders var enligt hennes begrepp ett utomordentligt godt parti. Den omgifning, hon tillhörde, hade gjort henne förtrolig med hvad man kallar resonnemangspartier, och när dertill kom, att fadern tydligen önskade det, så var det så till vida ingenting som hindrade.
Hon hade inga förpligtelser; aldrig hade hon uppmuntrat någon man. Derför harmade det henne dubbelt, att man hade beskylt henne för det.
Isynnerhet blossade hennes vrede upp, då hon tänkte på doktorn; men det var en vrede smärtsammare än någonting som hon i sitt lif erfarit.
Och fastän hon ej hade någon kärlek att begråta, låg hon dock och snyftade hela natten efter den qväll, då farbror Anders rent ut hade frågat om hon ville bli hans hustru. Men då hon hade gråtit ut, blef hon kall och förnuftig, och hon styrkte sig med den tanken, att nu skulle hon då visa dem alla, och doktorn först och främst, huru orätt de hade gjort henne.
Om morgonen gaf hon farbror Anders sitt ja.