Arbetare/12
← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
12.
Utmed Nilen satt det tätt med fåglar och stekte
sig i den glödande solen. De ordnade och
putsade fjädrarne, slogo ett par slag för att pröfva
vingarne och snappade lätjefullt åt sig en orm
eller en ödla, hvaraf det vimlade i gyttjan.
Men det var för mycket mat, för varmt och för stilla; de längtade efter kallt regn, grå luft och friska stormar.
Tallösa skaror af grågäss och svanor summo omkring på de öppna ställena mellan vassruggarne inåt de vidsträckta kärren. Hägrar och storkar reste sig här och der; hopkrupna stodo de på ett ben och hängde med näbben; de leddes alldeles förskräckligt.
Alla slags snäppor och vattenfåglar, vipor, brushanar, ringgäss, sumphöns, vaktlar, svalor — ja ända till den simpla staren — alla leddes de, så att fjädrarne höllo på att falla af.
Ibisen förargade sig öfver detta främmande gråklädda pack och nedlät sig till och med att beklaga sig för den dumma flamingon, som han eljest föraktade så djupt. Krokodilerna plirade med de slemmiga, ljusgröna ögonen och snappade då och då till sig en fet gås, så att det höjde sig ett skrik och ett skrän, som besvarades uppåt och nedåt floden och dog bort långt, långt i fjärran; och ödemarkens stillhet lade sig åter öfver det glödande landskapet och de dåsiga svärmarne af fåglar, som sutto och väntade — de visste ej riktigt på hvad.
Då flög en liten grå fågel rakt upp i luften, stod stilla der uppe ett ögonblick och slog ofantligt hastigt med vingarne, medan han qvittrade en kort stump; derpå sänkte han sig ned igen och gömde sig i gräset.
Hela fågelskaran hade lyft på hufvudet och lyssnade. Och så blef det ett snattrande och qvittrande och en orolig rörelse i hvarje vrå. Unga snobbiga vipor flögo upp och gjorde rundkast i luften för att visa huru bra de flögo.
Men de äldsta hvita svanorna, som skulle ända till Island, höllo allmän sammankomst för att ta lärkans reseförslag i öfvervägande. Ty alla hade genast känt igen lärkan på lätet, fast det icke var mera än två tre toner hon hade fått fram; sången hade icke riktigt kommit i strupen ännu. Men medan svanorna rådslogo, hördes ett förskräckligt dån, och luften blef alldeles förmörkad.
Det var grågässen som lyfte. I stora flockar delade de sig, svärmande omkring i luften, ordnade sig derefter i långa rader och försvunno norrut, medan deras skrik dogo bort i fjärran.
Stararne reste sig i svarta massor och bröto upp, viporna följde efter; storkarne ringlade sig parvis högt upp i luften, tills de nästan försvunno, och styrde sedan kosan norrut. Svanornas sammankomst råkade alldeles i upplösningstillstånd under den allmänna förvirringen och oron; alla ville bort, det var ingen besinning mera; hvarje ögonblick passerade nya skaror öfver norra Afrika, hälsande det leende blåa Medelhafvet der nere, hvar och en efter sin näbb.
Näktergalshanarne smögo sig bort om natten i små kotterier; de ville ta reda på de välkända ställena bland Provences rosenbuskar eller i bokskogarne på Sjælland, så att de kunde ha sina vackraste sånger färdiga och inöfvade, när honorna kommo.
De norska lärkorna väntade i det längsta; men då de danska flyttade, följde de med för gammal vänskaps skull. Resefebern grep till den grad omkring sig, att till och med svalorna och göken måste i väg; de skulle åtminstone flyga öfver Medelhafvet, så kunde man sedan öfverlägga.
Ibisen återvann sitt sinneslugn och skred gravitetisk som en erkebiskop fram utmed stranden, och de rosenröda flamingos veko vördnadsfullt åt sidan för hans helighet, i det de med en andäktig min sänkte sina dumma hufvud med de krokiga näbbarne.
Allt mera stilla och varmt blef det uppåt Nilfloden. Krokodilerna måste nu nöja sig med negerkött eller någon enda gång en seg engelsk turist.
Men natt och dag flögo flyttfoglarne norrut. Och allteftersom de kommo öfver kända ställen, sänkte sig hvarje dock ned till sitt hem, ropande farväl till dem, som skulle ännu längre, spridande lif och munterhet öfver det gamla förfrusna Europa, i skog och mark, omkring menniskornas hus och långt ut i vassen i de stora, stilla sjöarne.
Det var tätt med små röda rosenknoppar i Italien; äppelträden voro alldeles öfversnöade med blekröda blommor i södra Frankrike, och på boulevarderna i Paris började kastanjeträdens blad att spränga sina glänsande, klibbiga hylsor. De goda borgarena i Dresden stodo på Brühlska terrassen och solade sig, medan de betraktade isstyckena, som kommo drifvande med floden och tornade sig upp framför de väldiga bropelarne.
Men norrut blef det kallt; snöfläckar här och der och en bitande vind från Nordsjön. Lärkflocken minskades alltsom den flög. En hel mängd skulle ned på slätterna vid Leipzig och Lüneburgerheden sedan: och då resten kom uppöfver Schleswig, frågade de danska lärkorna, om ej de norska hade lust att vänta litet och se vädret an.
Snön låg utmed diken och gärdesgårdar i Jylland, och nordvesten ruskade i gamla Danmarks bokar, hvilkas bruna bladhölster slöto försigtigt om de sammanrullade bladen. Fåglarne kröpo ihop bakom stenar och under ljungen; somliga vågade sig ända fram till böndernas hus, der sparfvarne huserade, som om de rådde om alltsamman.
Alla voro ense om att man hade kommit ut alldeles för tidigt, och hade de bara haft tag i den galningen, som lockade dem från Egyptens köttgrytor, hade de visst plockat fjädrarne af honom. Ändtligen kom det då sunnanvind; de norska fåglarne tackade för gästfriheten och flögo öfver hafvet.
Hemma i Norge såg det i början bedröfligt ut. Snön låg långt nere i dalarne och alnshög, inne i de täta skogarne. Men sunnanvinden hade kommit med regn, och så gick det i ett hej — icke gradvis och fredligt, utan med buller och brak och snöskred och forsande elfvar, så att landet liknade en jätte som tvättar sig, medan det iskalla vattnet sköljer ned öfver de senstarka lemmarne.
Och lätta slöjor af ljusgrönt lade sig öfver de unga björkarne i alla backar, inne i de stilla bugterna i fjordarne, öfver slätterna vesterut mot hafvet, öfver hjortronmossar och bergssluttningarne, i remnor och klyftor och trånga dalar mellan fjällen. Men på toppen lågo snödrifvor och ismassor qvar, som om de gamla fjällen ej gitte lyfta på hatten för en sådan flyktig galning till sommar.
Och solen sken så varmt och belåtet, och vinden kom bärande med ännu mera värme söderifrån och slutligen kom göken som ceremonimästare för att se om allt var i ordning; han flög hit och dit, satte sig sedan i en ung björk innerst i en lugn vik och gol: Våren är kommen! — Gamla Norge var ändtligen färdigt!
Och der låg det, högt och glänsande fagert i det blåa hafvet, så fattigt och magert, så friskt och sundt och leende som ett rentvättadt barn.
I hamnarne utmed kusten blef det lif och rörelse, och hvita segel kryssade sig ut genom skärgården och försvunno utåt hafvet. Skidorna lades upp under takåsen, slädfällen beströddes väl med kamfer och hängdes undan, och liksom björnen, när han kommer ut från idet och skakar sin ludna pels, så skakade menniskorna sina tunga lemmar, spottade i händerna och togo i tu med vårsysslorna.
Utför elfvarne drogo timmerflottarne och plaskade i det kalla snövattnet; i de breda fruktbara fälten skar plogen långa, svarta strimmor; långt norrut gick folket och sysslade med klippfisken, som låg utöfver de nakna bergen; öfver de flacka slätterna vesterut mot hafvet körde de tång, och på bergssluttningen stod en liten surögd karl och stirrade efter en blackgul märr.
Här var ännu friskt och lifligt, medan personer i Paris störtade omkull på gatan af solsting och boulevardernas träd voro torra och damgråa. På Brühlsche Terrasse drucko de goda Dresdnerborgarena Maiwein i aftonsvalkan, medan de disputerade om Wagners musik, så att trasorna yrde. Ty annat hade de ej lof att disputera om i fria luften, och disputera måste de.
De, som hade råd, började hänga näsan öfver Bædeker. Och snart kom en hel invandring af hjulbenta tyskar och långtandade engelskor för att hämta frisk luft bland fjällen och föra litet af den friska luften med sig hem igen tillika med välmenta karrikatyrer af gamla Norge.
Men i det att det brokiga tåget af främmande drog inåt landet, mötte det en annan ström, som styrde kosan utåt mot kusten.
»Was sind das für Leute?» frågade der Stadtrath Schultze aus Berlin. En bildad norrman svarade på tyska: »Emigranten.»
Det var allvarsamma män och qvinnor i nya vadmalskläder. De hade barn vid handen, vid bröstet, på armen, på ryggen, en svärm friska, rödkindade barn, som sågo sig omkring med klara, förundrade ögon.
Vid alla jernvägsstationer och på ångbåtarne på de stora insjöarne stodo kistor uppstaplade med tydliga, målade adresser och namn, norska och engelska om hvartannat. Det var en prägel af ett väl öfvervägdt, långsamt mognadt beslut öfver allt detta: det knappa, solida bagaget, de nya, starka kläderna, inga onyttiga, sentimentala småsaker i händerna — endast barnen; men de höllos också fast med ett trovärdigt tag, som man kunde se ej skulle släppa, förr än de väl voro öfver i den nya verlden.
Men ingen glädje, knappast nog hvad man kunde kalla hopp, stod att läsa i dessa ansigten; blott ett fast, dystert beslut, och en tung smärta låg på bottnen af alla dessa ögon, som gräto eller icke förmådde gråta.
Der Stadtrath Schultze aus Berlin undrade mycket öfver detta. Att man emigrerade ifrån Tyskland, kunde han mycket väl förstå; der hade man krigstjenst, militärregering, socialism, Bismarck och allt slags elände. Men här! i detta sköna, fredliga land med sin välbekanta fria författning, hvad kunde det väl här vara för fel?
Och sjelfva landet tycktes fråga: hvad är det för fel? medan solen kom backarne att le så ljusgrönt och vänligt, elfven brummade förbi så förnöjd och den lockande doften af granar med friska unga barr kom från skogen.
På perrongen stodo slägtingar och bekanta och gräto, derför att de reste — alla gräto — ända ned till den fattige backstusittaren, som grät för att han ej hade råd att vara med.
Och då tåget brusade ned igenom dalen, sågo de ut genom fönstren. Och de visste, att skönare land finnes icke på jorden, ingenstädes lyser solen så, ingenstädes är det sådan doft, sådant jubel i luften, ingenstädes gal göken så som hemma.
Och upp till ögonen stego de heta tårarne, och det snyftades högt i kupeerna; de glömde hvarför de sutto der, och från öga till öga gled hjälplöst den frågan: hvad är det för fel? Hvad är det för fel?
Emellertid skred våren framåt med klingande sång, slagsmål och kärleksintriger — ända ifrån de små tordyflarne, som höllo älskogslek i gräset, och till björnarne, som slogos inne i skogarne, så att blodet flöt.
Visserligen åto de stora upp de små som alltid, det kan icke nekas, men det var ändå mera då det så föll sig, halft i godo. Ingen behöfde mycket mat; när man är förälskad, har man annat att tänka på. Lifvets strid tar sig helt annorlunda ut frampå sommaren och hösten, när man skall släpa hem födan till hustrun och en hop hungriga ungar.
Våren lade ett skimmer af ridderlighet öfver det brutala sträfvandet för födan, och hanarne ansträngde sig att utveckla sin älskvärdhet, medan honorna njöto sin korta triumf och gjorde sig rara.
I skog och mark ljöd smältande längtan, hopplös klagan och jublande lycka; och många små hjertan brusto i stilla förtviflan, och många små oordningar gingo för sig under det täta löfvet och i de ensamma fjällen, och mången liten strid utkämpades på lif och död, medan den sköna satt likgiltig och såg på.
Två sädesärlor slogos i luften så länge, tills de föllo ned i qvarndammen och flaxade upp igen genomvåta och hufvudyra. Och emellertid flög hon, som de slogos om, bort med en tredje, som tillfälligtvis kom strykande förbi. Qvarndammen låg så stilla och blank, att de båda rivalerna kunde spegla sig i den, medan de riste på sig och ordnade sina förstörda toaletter.
Grodungarne i dammen hade kastat af sig sin toga puerilis med den generande svansen. De uppträdde nu öfverdådigt som unga paddor, simmande med långa tag och kraftiga sparkar med bakbenen som examinerade simlärare.
Men längs med hela den långa kusten gick hafvet och smög sig smekande som en katt in mellan skären. Der skummet eljest sprutade och kokade i vinterstormarne, der gledo nu gröna småböljor ut och in; det stora, blåa, solbelysta hafvet omslöt så leende varmt det gamla barska landet, som om de aldrig hade varit ovänner.
Och utmed de nakna uddarne och stenarne och inne i fjordarne växte tången röd och gul och ljusgrön, glänsande som den präktigaste silkesmatta. Och der nere kröp och vimlade det af klor och långa horn och sugarmar och mjuka fenor och smygande, falska tentakler, solida skal och hus på ryggen — en fantastisk verld af listiga vapen och starka rustningar.
På den glatta hällen, som sluttade ned mot den blåhvita sandbottnen sutto mellan frodiga tofsar af bladtång och sjögräs maneter, rödsnäckor, taggiga isbollar och präktiga röda sjöstjernor.
Två tre ålar stucko in hufvudena under en tångrugge och beto små bett af någonting der inne. Sedan kom det en tjock läppfisk och körde bort dem, så att de foro åt sidan. Han stack in näsan för att se hvad det var. Men det var förmodligen ingenting, som han brydde sig om att äta, ty han vände sig bort med en föraktfull knyck och rodde makligt vidare utmed berget.
Solstrålarne föllo blått och hemlighetsfullt på det underliga lifvet der nere och de ljusa sandfläckar, som glimtade fram här och der på bottnen, tills de försvunno och allt öfvergick i det stora, djupa, oändliga blå.