←  Kapitel 14
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 15
Kapitel 16  →
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 164 ]

15.

Doktor Johan Bennechen uppehöll sig ett helt år i Wien. Den enda, han korresponderade med hemma, var Hilda; och genom henne fick han också veta fram på sommaren, att Kristine hade blifvit gift med sin farbror. Från detta ögonblick skref han ej mera hem, och det var länge hans beslut att stanna i Wien eller resa till Amerika.

Men då han gått hela vintern och halft dignat under sin stora sorg, kom det öfver honom en sådan längtan efter att ännu en gång se henne och om möjligt få en förklaring, att han reste hem i midten af mars.

Mångfaldiga tankar och tvifvel kämpade inom honom, då han närmade sig hemmet. Det var således icke Alfred hon hade älskat; men hvarför i all verlden hade hon tagit gubben?

Fastän han ej längre svarade på Hildas bref, hade hon dock fortsatt att skrifva till honom, och följaktligen visste han, att Kristine hade varit sjuklig i vinter. Då han gick in genom porten i sin fars gård, såg han ej ned i källarfönstren, utan gick direkt dit upp för att hälsa på de sina.

[ 165 ]Fru Bennechen uppgaf ett rop, då hon fick se honom; ty hans hemkomst var så till vida en öfverraskning, som det blott helt lösligt hade varit tal om, att han kanske skulle komma någon gång på våren.

»Förlåt mig, mamma, jag borde ha telegraferat,» sade Johan.

Statsrådinnan såg ännu på honom med ett underligt, spändt uttryck, men då han kom emot henne med sitt godmodiga, sorgsna ansigte, mumlade hon, i det hon kysste honom: »Du är så förändrad, Johan; jag kände inte igen dig strax.»

Hilda kom nu också in och kastade sig om hans hals: »Välkommen, välkommen, käre Johan! Åh, hvad du är förändrad!»

»Tycker du också det?» frågade Johan.

»Du är tio år äldre; det är ju gråa hår i ditt skägg — ja, minsann! Du börjar bli skallig, Johan!»

Brodern smålog på sitt vanliga melankoliska sätt, men Hilda gaf noga akt på honom; hon tyckte, att han var så besynnerlig, och hon hade aldrig förr lagt märke till hur mycket han haltade.

Då statsrådet kom hem, hade han ett samtal med sin hustru i sängkammaren; och vid middagsbordet voro både han och frun så vänliga mot den hemkomne sonen, att Johan kände sig helt varm om hjertat; till och med Alfred var älskvärd. Det var hans plan att tala med Hilda på eftermiddagen; men statsrådinnan skickade Hilda ut i staden efter någonting, så snart de hade ätit.

I skymningen smög han sig alltså utför trapporna; men då han kom till de två tre trappsteg, [ 166 ]som förde ned till Kristines dörr, kom den gamla beklämningen öfver honom, endast outsägligt mycket smärtsammare.

Slutligen tog han mod till sig och knackade på. En gammal piga, som han icke kände, öppnade för honom. Det var det rum, han så många hundra gånger hade drömt om; der han i tankarne hade låtit otaliga scener och möten med henne föregå, medan han var långt borta; först fulla af hopp, sedan då hon var gift, sorgliga; och likväl hade han ständigt haft en känsla af, att hon var skyldig honom räkenskap.

Den välkända lukten i rummet väckte alla hans minnen, och det var med möda han fick fram: »Är hon hemma?»

Pigan såg på honom: »Frun är der inne.»

Det ryckte till i honom, då hon sade frun. Dörren till Kristines gamla rum stod öppen. Det var icke ljus i något af rummen, men gasskenet uppifrån gatan kastade stora gula qvadrater på golfvet, så att doktorn kunde se någon som låg i sängen der inne.

Han närmade sig och sade: »God afton, Kristine!»

Den sjuka reste sig i sängen och stirrade på honom. Johan grep tag i dörrposten. Var detta Kristine? Men hon utstötte ett skrik och rörde armarne för att hålla honom ifrån sig; pigan stängde dörren och sade förargad: »Jag trodde, att frun kände er!»

»Hvad fattas henne?»

»Det vet jag inte,» svarade pigan och öppnade den yttre dörren för honom.

[ 167 ]Doktor Bennechen gick uppför de två tre trappstegen. Han hade sett henne — han hade sett hennes ansigte tydligt nog för att icke glömma det, om han blef hundra år. En obestämd fasa grep honom. Hastigt knäpte han ihop sin rock och skyndade bort för att uppsöka doktor Rohde.

Han träffade den gamle husläkaren i en länstol, läsande tidningar.

»Nej, se den hemkomne professorn! Välkommen, min gosse! Hur står det till med dig?» Doktor Rohde sade ännu du till statsrådets barn, som han hade sett växa upp från det de voro små.

Johan svarade ej på detta vänliga tilltal, utan frågade kort och andlöst: »Hvad är det åt Kristine?»

»He? Kristine?» frågade Rohde och tog af sig glasögonen. »Jaså, du menar henne i portvaktsrummen. Har du sett henne?»

»Ja.»

»Nå ja, då vet du väl hvad som är åt henne», sade den gamle läkaren allvarligt, »det är ett af de svåraste fall jag har haft. Det ser ut som om hennes friska blod och präktiga kropp vore mer än vanligt prædisponerade för giftet —»

»Men — men hvem? Hvem har smittat henne?» Johan Bennechen var likblek, och svetten perlade fram på hans panna.

»Men kära min gosse, hvad du tar dig nära af detta!» sade doktor Rohde, som började förstå. »Det är naturligtvis hennes man. Han har legat på utvärtesafdelningen två gånger — visste du inte det? Jag har honom här i protokollet — det är ett [ 168 ]gammalt svin, må du tro.» Och doktorn började slå i en tjock bok på skrifbordet.

»Och detta visste ni och sade ingenting! Fy, doktor Rohde! Det var skamligt af er!» Johan stod med knutna händer.

»Kära gossen min, det gör mig ondt om dig!» svarade gubben. »Hade du varit hemma, skulle jag väl ha sagt det till dig som kollega. Men du vet sjelf, att skulle man berätta allt hvad man vet om sådant der, så skulle många äktenskap gå om intet — att inte tala om, att man sjelf skulle göra sig alldeles omöjlig. Och för resten tyckte jag att det här var en sak, som din far var närmare till att ta i tu med —»

»Vill ni till på köpet insinuera, att min far visste det? Åh, ni är en gammal cyniker, det har ni alltid varit!» Johan Bennechens godmodiga ögon blixtrade, då han sade detta, och han gick utan afsked.

»Stackars gosse!» sade den gamle doktorn och tog till sin tidning igen, »han har då i alla tider haft otur.»

Johan Bennechens bekanta tyckte, att vistelsen i utlandet hade gjort honom ytterst besynnerlig. Han besökte ingen, var aldrig hemma och tog ej heller upp sin praktik igen. Men om natten eller sent på qvällen kunde man träffa honom vandrande med uppslagen krage, helst på gatorna omkring statsrådets hus. Derför troddes det, att han höll sig mycket hemma i familjen.

Men det gjorde han icke heller. Hela dagen dref han omkring i stadens utkanter, och först när [ 169 ]det mörknade, närmade han sig det ställe, kring hvilket alla hans qvalfulla tankar kretsade.

En afton mötte han doktor Rohde, just då denne var på väg till Kristine.

»Kom med, du kan hjelpa mig,» sade gubben, som alldeles tycktes ha glömt deras sista möte.

Johan följde med, det var honom omöjligt att motstå begäret att komma i hennes närhet.

Kristine ryckte till, då hon fick se honom. Men doktor Rohde lade sin hand på hennes arm och sade nästan mildt: »Seså, min lilla vän, nu ska’ vi inte sjåpa oss. Lifvet har varit mörkt nog för er; ni skall vara glad, om det kommer en liten glimt till slut. Och så vidt jag kan förstå, är det all den lycka, ni två få tillsamman, att ni låter honom vårda er den korta tid, som är qvar. Seså, barn, tala ut nu!»

Dermed gick »den gamle cynikern», men länge låg Johan Bennechen på knä vid sängen och talade till henne ur djupet af sitt hjerta.

I början förstod hon honom icke; men allt efter som han talade, krympte den stora omöjligheten ihop, det klarnade mera och mera för henne, dörr efter dörr sprang upp, och medan tårarne en och en rullade ned i kuddarne, slog hennes dolda kärlek berusande varm ut öfver hennes själ, lyftande henne ut ur den eländiga, förgiftade kroppen i en salighet, som hon aldrig hade drömt om.

Hon glömde att säga ni och alla de fina ord, man hade lärt henne, och återfann sitt breda, starka bondmål, medan hon förklarade honom, huru alltsamman hade gått till, och bad honom förlåta, att hon så föga hade förstått honom.

[ 170 ]Och de förläto hvarandra, och de utplånade hela det förflutna för att lefva i hvarandras kärlek »den korta tid, som var qvar».

Från den dagen öfvertog doktor Bennechen Kristines vård. Hans mor såg forskande på honom, då han berättade det; och han kunde ej låta bli att fixera henne lika skarpt. Men det var en stor lättnad för honom, då fru Bennechen i deltagande ton sade: »Stackars Kristine! Jag är bara så rädd för att hon har fått den svåra gikten af att bo i källarvåningen; det skall vara så osundt, läste jag häromdagen.»

Kristine och Johan nämnde aldrig sins emellan farbror Anders’ namn; och han å sin sida aktade sig noga för att möta doktor Bennechen.

På det hela taget talade de ej mycket. Men då han slutat byta om omslagen och skaffa henne all den lindring han kunde, ville hon gerna, att han skulle sitta nära invid sängen. Hon låg då stilla och såg på honom; men hon tyckte icke om att han såg på henne, fastän han heligt försäkrade att hon i hans ögon var nästan som förr.

Kristine hade hela den fasa för sjukhuset, som är så ingrodd och så väl grundad hos allmogen. Men slutligen lyckades doktorn öfvertala henne att låta flytta upp sig på lazarettet.

Den dag, som var bestämd till hennes flyttning, var en solskensdag i början af april. Posten medförde ett bref från åldermannen, som hon med möda stafvade sig igenom.

»Kära Kristine! Länsmannen sade, att jag måste skicka in skriftliga klagomål och jag har så gjort, och nu har mitt klagomål kommit till [ 171 ]mig igen, och du må tro att det såg ut förmedelst påteckningar och sådant: Öfversändes till rotmästaren, tillbakasändes till amtmannen, och vägingeniören och hela kleresiet har skrifvet på det och till sist var det bara en liten, liten fläck qvar nere på den sista sidan och der skref jag: Alldeles som jag väntade — Seehus; men amtmannen är säkert arg på mig för det. Men det är icke det värsta; men det är bra, att du har det bra, som jag icke ville tala om för dig förut, ity att jag icke ville göra dig ledsen, men nu måste det på papperet, för nu går det alldeles för galet. Far din är tiggare, riktigt tiggare, eger ingenting, allt har strukit med till målet, som din man har om hand, och dessutom är han nu sådan, att han inte arbetar mera, då kan du sjelf tänka dig, utan sitter helst och tittar i väggen. Det måste jag nu tala om för dig, för du måste komma hem och reda upp det, för nu går det öfver mitt förstånd och jag tror, att han blir från vettet; men kan du inte komma, så skrif någonting lugnande till honom, helst om målet

Din gamle vän
Lauritz B. Seehus.»

Kristine lade sig tillbaka i sängen och grät. Under vinterns lopp hade hon tvingat sig till att skrifva belåtna bref hem, och åldermannen hade svarat i samma ton. Nu förstod hon, att de bara hade narrat hvarandra, och hon fick en häftig längtan efter fadern och hemmet och kusten vesterut. Hon satte sig i sängen för att skrifva ett lugnande bref till fadern.

»Käre fader! När jag hör, att du har det så illa, kommer det öfver mig stor sorg och blygsel. [ 172 ]Ty jag förstår nu, att jag aldrig borde ha rest ifrån dig. Men nu får du lof att förlåta mig och tänka fullt och fast, att jag har dig så innerligen kär i mitt hjerta. Jag kan icke komma till dig, för jag är ej riktigt frisk; men annars har jag det bra.»

Kristine stannade; hon skref hvarje ord med ansträngning, och hon tänkte, att Gud skulle nog förlåta henne, att hon ej sade hela sanningen för att icke bedröfva fadern, som hade nog att bära på förut.

En vagn vek af in i portgången, pigan kom in och hviskade: »Doktorn.» Det var lazarettsvagnen, som kom för att hämta henne.

Hon ryckte till af fasa, och då hon åter fattade pennan, var det henne ej längre möjligt att dölja någonting.

»Nej, käre fader, det är icke sant, jag har det inte bra; jag har det värre än den värsta och nu hämta de mig, för jag skall dö, och jag ser dig aldrig mera och aldrig sjön och husen der hemma hälsa åldermannen — farväl

Din Kristine.»

Då doktorn kom fram till sängen, var hon så utmattad, att han måste lifva upp henne med nafta. Han skref adressen på hennes bref, derefter hjelpte han till att bära henne ut i vagnen.

Fastän flyttningen företogs med all möjlig omtanke och försigtighet, var den sjuka dock ytterst medtagen, då hon hade kommit i säng der uppe på det gamla lazarettet.

En lång stund låg hon med tillslutna ögon; men då hon ändtligen slog upp dem, gled ett [ 173 ]leende öfver hennes ansigte. Genom fönstret såg hon ut i den klara vårhimlen, en hel flod af solsken strömmade in i det ljusa, vänliga rum, som han hade skaffat henne.

Kristine vände hufvudet mot doktorn och sade: »Tack skall du ha nu, Johan! Här skall det bli skönt att dö.»

Och hon sträckte ut sig i de släta, rena lakanen och tillslöt åter ögonen.

Men leendet låg qvar öfver de vanstälda dragen och gjorde henne i hans ögon skön som i forna dagar.