Arbetare/14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
14.
Om sommaren bodde statsrådet Bennechen i ett litet schweizerhus på Ladegaardsøen ända nere vid stranden. Det var bygdt på Falck-Olsens egor, och hans stora villa låg endast ett par hundra steg högre upp i backen.
Eftersom afståndet var så kort, lefde de båda familjerna nästan gemensamt; och som statsrådets hus var så inskränkt, höllo bägge familjerna helst till uppe i den vackra, rymliga hufvudbyggningen.
Fru Bennechen, som förstod sig på ekonomi, hade öppet öga för fördelarne af detta slags hushållning. Och fru Falck-Olsen var å sin sida förtjust i det lif, som alltid följde statsrådets familj.
Så hade de båda familjerna lefvat hvarje sommar till ömsesidig trefnad och belåtenhet. Men i år ville det alls icke gå.
Och det kom sig allt sammans af den odrägliga aktiebanken.
Den allmänna sammankomsten var bestämd till 20:de augusti. Gamla statsrådet Falbe hade mycket riktigt undanbedt sig återval, och Falck-Olsen hade nog satt sig i sinnet att han skulle ha statsrådet Bennechens röst vid direktörsvalet, medan Bennechen med ovanlig envishet stod fast vid, att han ej kunde rösta på grosshandlaren annat än på vissa vilkor.
Under hela sommaren låg detta i luften och förstörde trefnaden för dem alla. Fruarne debatterade saken i små nervösa samtal. Fru Falck-Olsen tyckte, att statsrådet gerna kunde göra hennes Ole Johan till viljes, och fru Bennechen ansåg, att grosshandlaren gerna kunde låta råda sig af en sådan man som hennes Daniel.
På eftermiddagen den ödesdigra dagen, då det skulle väljas direktör i banken, sutto bägge fruarna hvar och en i sitt hus och väntade på den lilla ångbåten, som brukade föra männen hem till middagen.
Fru Bennechen var vid dåligt lynne. Alla hennes övertalningsförsök hade varit utan verkan. Statsrådet hade i sin bestämdaste ton sagt: »Jag kan inte, Adelaide! Jag vågar inte!» och när han någon enda gång talade i den tonen, visste hon, att han var oböjlig. Nu satt hon der i sin lilla otrefliga salong, der man egentligen ej kunde vistas hela dagen; ute regnade det och in till henne trängde matlukt och köksskrammel genom de tunna sommarväggarne.
Fru Falck-Olsen deremot gick emot sin man nedåt bryggan, då ångbåten vek om udden. De båda herrarne stego i land och gingo tillsammans uppåt vägen, och nu bröt grosshandlarens vrede lös. De hade kommit direkt från sammankomsten ombord på ångbåten, och der hade varit packadt med folk.
»Det hade jag sannerligen inte trott!» hväste grosshandlaren. »Det förvånar mig, ja, min själ gör det så, att ni vågar sådant, Bennechen!»
»Det gör mig ondt, herr grosshandlare, men jag sade er det på förhand; jag kunde inte göra annat. Af hänsyn till högre —»
»Hänsyn! Jag tycker, att ni är skyldig mig tämligen mycket hänsyn — tämligen mycket!»
»Seså, Ole Johan! Bli för all del inte ond,» lugnade frun, som nu mötte dem.
»Åh jag vet inte hvarför du blandar dig i det, mor! Han der» — här pekade grosshandlaren med en tuggad cigarrstump på statsrådet, »han röstade på konsul Lind, och det fastän han vet, att om jag bara vill, så — men han skall komma att ångra den här dagen, det kan han lita på!»
»Hör mig ett ögonblick, herr grosshandlar Falck-Olsen,» började statsrådet; han var blek och hans mungipor darrade, då han försökte le; »har det aldrig fallit er in, att ni behöfver — att ni saknar någonting der» — statsrådet klappade honom varligt med fingret på det venstra rockuppslaget.
»Åh, jag ger tusan edra fina talesätt! Jag har sannerligen inte något fel hvarken på hjertat eller förståndet, det skall ni snart få se» — dermed sprang han uppåt mot huset.
Men fru Falck-Olsen, hvars kloka ögon noga hade följt de båda herrarne under samtalet, växlade en hastig blick med statsrådet; han nickade.
»Kunna vi lita på det?» frågade hon.
»Alldeles säkert, om han uppför sig klokt; ja det vill säga, efter någon tids förlopp.»
Nu nickade frun: »Då skall jag nog reda upp det här».
»Ja, om ni kunde det, min fru!» utropade statsrådet varmt. Han ville fatta hennes hand, men den var så undangömd i regnkappan, att de måste nöja sig med att hälsa med ögonen i det de skildes. —
Då frun kom in, satt grosshandlaren med hatten på sig och skref i kabinettet, så att hon hörde huru det gnisslade.
»Du skrifver, Ole Johan?» sade hon likgiltigt.
»Ja, Jag skickar ordre till kontoret, att de sk’a göra upp Bennechens konto i eftermiddag — strax — inte ett ögonblick får det uppskjutas!»
»Jag kan förstå det; ja, du bryr dig naturligtvis inte om hans anbud.»
»Anbud! Hvad för ett anbud?»
»Du har ju alltid gjort narr af sådant der krimkrams,» fortsatte frun, i det hon tog af sig regnkappan.
»Hvad är det du står der och sladdrar om? Hvad menar du?»
»Förstod du det verkligen inte?» frågade frun och gjorde en ytterligt förvånad min.
»Hvad förstod jag inte? Stå inte der och pjåka dig som en gammal höna!» ropade grosshandlaren och vände sig om.
»Nej, men säg mig, Ole Johan, förstod du verkligen inte hvad statsrådet menade? Lade du inte märke till, att han klappade dig der?»
»Börjar nu du också med de der dumheterna? Det skulle väl betyda, att jag saknade sjelfbeherskning, att jag borde vara en sådan bomullstapp som han sjelf är, men jag skall» — grosshandlaren tystnade och stirrade på sin hustru, ty hon stämde upp sitt muntraste skratt och utropade:
»Åh, du vise Ole Johan, hur skulle det gå med dig, om du ej hade mig? Hvad är det» — hon tog ett tag i hans venstra rockuppslag — »hvad är det stora män bruka bära der? Hvad är det du saknar der? Nå?»
Grosshandlar Ole Johan Falck-Olsen raglade tre steg tillbaka och blef stående framför spegeln; han stirrade omväxlande i spegeln och ned på sitt venstra uppslag, medan han med osäker min petade på knapphålet.
»Tror du verkligen, att det var det han menade?»
»Naturligtvis! Men då måste du också ta parti, som han säger, och det vill du ju inte.»
»Åh, det skall du då inte vara så förbannadt tvärsäker på!» utropade hennes man och svängde sig om på klacken. »Den ena tjensten är den andra värd; är det inte annat de begära, så —»
»Men, kära du, då kunde du ju också ha fått direktörsplatsen, om du vill gå öfver —»
»Åh, den lumpna direktörsplatsen! Tror du jag brydde mig om att göra någonting för den? Men det här, ser du, är en helt annan sak; det är då någonting! Bara jag nu kunde få det att gå fort!»
»Du gjorde härom dagen narr af borgaregardet; det såg jag mycket väl, att statsrådet inte tyckte om.»
»Bravo, Malene! Jag skall be statsrådet skaffa mig in vid borgaregardet. Åh, du Malene! har inte Salomo rätt, när han säger: den som får en god hustru — eller någonting ditåt.»
»Jag tycker just inte, att du borde hålla dig till Salomo, när det gäller äktenskapsfrågor,» svarade fru Falck-Olsen, i det hon godmodigt lät omfamna sig. —
Då Hilda Bennechen, som också hade kommit med ångbåten, inträdde i salongen, gick pigan och dukade bordet; der fans ingen matsal.
»Jaså, kommer du nu — genomvåt naturligtvis; Gud vet hvad du skulle till staden att göra i ett sådant väder; men så är det alltid med dig,» suckade fru Bennechen.
»Ja men, mamma, i morse såg det då så riktigt strålande ut —»
»Åh prat, du har otur i allting, det är hela saken, och derför gör du inte heller annat än dumheter och förtret. Är inte Alfred med?»
»Nej, jag skulle hälsa, att han skulle äta middag på hotellet hos en svåger till Hiorth, tror jag.»
»Den gemena Hiorth!» svarade statsrådinnan och såg ut efter ångbåten, som gick vidare.
Hilda var van vid sådant. Hon tog af sig och hängde ut öfverkläderna. Då hon kom in igen, vågade hon säga: «Stackars Kristine! Hon är inte alls frisk. Jag undrar om det inte vore bäst att tala med doktor Rohde —»
»Hör nu, Hilda!» sade hennes mor och reste sig alldeles röd i ansigtet, »det är inte första gången du plågar mig med den der damen. Men nu säger jag dig en gång för alla: jag vill inte höra henne nämnas mera — inte med ett ord, hör du! Vi ha gjort mera för henne än de flesta i vår ställning skulle ha gjort, och du vet sjelf hur det såg ut inne i staden efter det bröllopet. Nu kan det vara nog, och du sätter inte din fot inom hennes dörr, förstår du! Hvart du än vänder dig, så blir det då bara ofred och förargelse af!»
Statsrådet kom nu också in, men då han såg hvad slags väder det var, räddade han sig in i sängkammaren, der han tvättade sig oupphörligt, tills han kallades till bords.
Då de hade satt sig, sade statsrådet vänligt till Hilda, ty han såg, att hon hade fått bannor: »Hade du promenerat länge med kammarherren, då jag träffade dig?»
»Kammarherren?» utbrast statsrådinnan och for upp. »Har du nu plågat honom igen? Du gör dig riktigt löjlig, Hilda, så som du springer efter honom; ja, hvad värre är, du gör nästan honom löjlig —»
»Nej men, Adelaide!» invände statsrådet försigtigt.
»Du måtte väl sjelf kunna förstå, Daniel, att för en vacker och firad herre som Delphin kan det inte vara annat än genant att jämt synas tillsammans med en dam — så föga distinguerad, för att begagna ett mildt uttryck — som vår Hilda. Det måtte då vara solklart!»
Hilda steg plötsligt upp från bordet och störtade upp till sig. Hon stängde sig inne på sin lilla vindskammare och snyftade i hufvudkudden. Det var ändå det värsta af allt. Att hon var så ful, att en man blef löjlig genom att visa sig tillsammans med henne! Månne Delphin då bara gjorde narr af henne? Och hon som trodde honom så väl!
Fru Bennechen grät också. »Det är din skuld, alltsamman, Daniel! Hade inte du brouillerat oss med Falck-Olsens, så vore allt godt och väl, men nu —»
»Lugn, kära Adelaide, lugn bara; försoningen är nära —»
»Åh, kom nu inte med ditt: lugn, Adelaide!» härmade statsrådinnan, i det hon tog af locket. Det var uppstufvad kalf.
Men i det samma ljödo steg på den lilla verandan; hon hann knappast lägga på locket igen, förr än grosshandlar Falck-Olsen stod i dörren.
»Åh, en sådan tur,» utropade han strålande, att herrskapet ännu inte ha börjat middagen! Jag kommer nämligen för att be specielt er, fru statsrådinna, från min hustru, att ni nödvändigt måtte komma upp och smaka på några kycklingar, som hon är så stolt öfver. Och ni, herr statsråd, får lof att hålla mig sällskap vid en butelj hvitt portvin, inte sant?» tillade han, i det han räckte fram sin hand, »vi kunna bägge två behöfva litet extra förplägning i dag.»
Statsrådet mottog hans hand och tryckte den varmt. Men statsrådinnan satt som fallen från skyarne, ända tills hennes man kom åt att hviska till henne: »Sa’ jag inte, att försoningen var nära?»
Hon stirrade nästan vördnadsfullt på honom och lät villigt föra bort sig af grosshandlaren, medan statsrådet ropade upp till Hilda, att hon skulle komma efter, så snart hon kunde.
Återställandet af det goda förhållandet mellan familjerna firades med en hel serie af festligheter. Men det var ej längre »de stora afspisningarne», som Delphin sade, utan mindre herrmiddagar, der man satt länge till bords och höll många tal.
Delphin drog snart misstankar och hade roligt på sitt sätt. Han förföljde redaktör Mortensen, som nu blef en ständig gäst, med den mest utsökta artighet, så att den andre blef helt förvirrad. Eller också skrämde han lifvet ur den beskedliga »madam Olsen» genom att försäkra henne, att en eller annan af de nya gästerna var nihilist och gick med revolver i bakfickan.
Men grosshandlaren sjelf hade antagit en ny hållning, stel och reserverad. Han företog sig ingenting utan att först ha rådfrågat statsrådet, och på sina bjudningar såg han aldrig mera någon menniska, som han ej hade tillåtelse eller ordre att invitera.
Den stora »muntrationen på Olsens danslokal», som gafs hvarje höst, blef i år en fin »thé dansant», och grosshandlaren gaf sin dotter en vink om, att hon ej skulle försmå herr extraordinarien Hiorth.
Men häröfver blef Sofie förnärmad, isynnerhet som fadern ej visste utförligare besked. På det hela taget var hon missnöjd: kammarherren närmade sig icke, och valet mellan Hiorth och Bennechen tycktes henne vara en tarflig triumf.
Dessa båda vänner hade för öfrigt haft en ansträngande sommar. Ty förutom departementstjensten hade de också haft i kommission att roa en svåger till Hiorth, grosshandlar Garman, som låg vid Grefsens vattenkuranstalt och det hade de gjort så grundligt, att de ej hade haft tid att sköta om sina hjerteangelägenheter.
Då vintersäsongen började, skulle de derför gripa sig an med allvar. Isynnerhet var det Alfreds plan att sätta till alla segel för att eröfra den unga frun nere i portvaktsrummen. Men fru Bennechen tog en dag sin son Alfred mellan fyra ögon och anförtrodde honom någonting inne i sängkammaren, hvaraf följden blef att han lemnade Kristine i fred.
Det var för öfrigt besynnerligt huru hastigt hon förlorade sig. Det glänsande röda håret blef liksom torrt, och hela vintern var hon klen, hade ofta ondt i halsen och värk i alla lemmar.
Hennes man gled omkring mera smilande och ljudlös än någonsin. Hon hade allt ifrån bröllopet bibehållit en stark motvilja för honom, men deras lif förflöt stilla och enformigt, och han bemötte henne vänligt.
Med lotsålderman Seehus växlade Anders Mo många bref, och han fick då och då ett rekommenderadt bref vesterifrån. Men en dag under julen mottog han följande skrifvelse:
»Herr departementsvaktmästar Mo! Nu går det icke an längre, förty att han har icke mera, utan skulder; hvarför jag skrifver i mitt eget namn, och Njædel vet icke af det, för jag tror icke, att det hänger rätt ihop med de der pengarne, som har gått upp till 950 kronor. Om det är kungens herrar, som äta upp dessa pengar, så äro vi icke bättre än ryssarne i Ryssland och Petersburg, och jag skall skrifva i tidningen, för mannen har blifvit fattig och eländig och han har ådragit sig sjukdom i blodet förmedelst grämelse öfver den der tången, och grafven har nära nog rasat igen, och han är en ömkansvärd syn, hvadan jag skrifver till er, som är hans bror, att ni för Guds barmhertighets skull måste laga att det blir ett slut på detta mål, som nu för snart två år sedan insändes till kungen utan svar, men bara omkostnader. Likaledes längtar han mycket efter bref från sin dotter Kristine, som nu är er hustru, och förundrar sig öfver att hon nu ingenting har att skrifva, alldenstund ni likväl ofta har skrifvit oss till, att hon inte önskade högre än att bli er hustru, men skämdes för åldern, hvarför vi också skrefvo så som ombads af er med öfvertalningar och sådant; men jag tror ingen ting af alltihop hädanefter
| vördsamt | |
| Lauritz Boldeman Seehus.» |
Farbror Anders läste detta bref i den lilla antichambern, som han hade utanför statsrådets rum i departementet. Han vek ihop brefvet och stack in det i kakelugnen, medan han vaggade med hufvudet och smålog för sig sjelf.
Statsrådet öppnade dörren: »Hör ni inte, Mo? Jag har ringt två gånger.»
Anders Mo reste sig och såg på statsrådet med samma meningslösa leende.
»Men, Mo!» utropade statsrådet, »jag tror sannerligen, att ni börjar bli gammal!»