Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 09
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
NIONDE KAPITLET.
Hur var det emellertid med Laura? De andra pratade och skrattade omkring henne, men hon gick som i en ljuflig dröm.
Att få höra af Philip, att hon för honom var hvad han alltid hade varit för henne! Denna enda tanke behärskade henne helt och hållet, men den var för stor och för härlig för att uttalas i ord eller ens rätt fattas. Hur hade icke hans röst veknat och skälft, och hur hade han icke sett på henne! Gång på gång genomilades hon vid minnet härom af samma bäfvan af sällhet som i första ögonblicket.
På framtiden tänkte Laura icke. Hon hade sedan sin tidigaste barndom sett upp till Philip såsom sitt ideal, satt honom öfver alla andra och så uteslutande skänkt honom sitt förtroende, att det icke föll henne in, att i hennes förhållande till honom något hade ändrats.
Fru Edmonstone hade, varit så upptagen af Charles, att hon icke så mycket kunnat följa sina flickors utveckling under uppväxttiden; under guvernantens därvaro hade de också kommit ifrån att gå till mamma med alla sina sorger och fröjder. Laura var af naturen förbehållsam, och Philip hade länge varit hennes allt. Hon kom nu inte heller att tänka på, att hans önskan att hemlighålla deras samtal kunde vara på något vis oriktig.
Då hon kom hem, gick hon upp på sitt rum, satte sig vid det öppna fönstret och försjönk i ljufva drömmerier.
Där satt hon ännu, när Amy kom in med några rosor i handen.
»Laura! Har du inte börjat klä om dig än?»
»Är pappa hemkommen?»
»För länge sedan. Hvar i all världen kan du ha varit, som inte har hört, hur Guy och Eveleen ha hållit på att sjunga irländska folkmelodier?»
»Jag har suttit och drömt», sade Laura med ett förläget skratt, i det hon med Amys tillhjälp började göra sig i ordning; det var något så tvunget i hennes sätt, att Amy utropade:
»Hvad är det åt dig, Laura?»
»Ingenting, kära du. Jag bara tänkte på något, som Philip och jag hade talat om.»
»Jaså.»
Det som Laura och Philip talade om gjorde Amy aldrig anspråk på att förstå och frågade därför icke mera.
Laura hade nu återvunnit fattningen. Hon beslöt att taga sig i akt i umgänget med Guy; hon hade visserligen själf ingen fruktan för någon fara, men Philip hade ju sagt, att man icke kunde vara trygg för framtiden, och Philip hade naturligtvis rätt.
Guy tycktes för närvarande minst tänka på något sådant; han var ifrigt upptagen af planer att få Charles med till trupprevyn. Idéen hade kommit för honom, då han med Maurice besökte fältet. Det var så länge sedan Charles varit med om något nöje, att han själf aldrig tänkt sig möjligheten däraf; men då förslaget en gång hade blifvit väckt, var han full af glad ifver.
Fru Edmonstone såg orolig ut; hon hade helst sett, att saken aldrig kommit på tal, ehuru hon var mycket tacksam för Guys stora välvilja, och det var icke så lätt att säga emot Charles, när han gladde sig så mycket åt att en gång få vara med ute.
Efter mycket ordande för och emot fick Guy sin vilja fram mot löfte om att själf köra Charles i den låga korgvagnen och föra honom hem, så fort själfva revyn var öfver.
Guy skulle visserligen ha varit med om festmiddagen, men den försakade han mycket gärna, efter hvad han själf förklarade; och ehuru fru Edmonstone icke tyckte om att på detta sätt lägga beslag på honom för sin sons skull, kunde hon icke i längden stålsätta sig mot bådas öfvertalningar.
Alla utom Laura och fru Edmonstone hade i flera dagars tid varit djupt intresserade af vädret, i synnerhet dagen före revyn, då det kom en åskskur. Det talades icke om annat än väderleksspådomar, om barometerns stigande och fallande, om hur vindflöjlarna vände sig, om huruvida svalorna flögo högt eller lågt, om aftonrodnad och mångårdar, tills Guy slutligen började skratta åt sig själf, bad fru Edmonstone om ursäkt och förklarade, att han icke skulle säga ett ord om vädret vidare, hur det än blef; det förtjänade verkligen ej så stor uppmärksamhet, ty han hade för dess skull inte kommit sig för att göra något på hela dagen.
Han kunde gärna ha sagt »på flera dagar», ty ända sedan lord Kilcorans bal och ännu mer sedan lady Eveleen kommit till Hollywell hade det icke varit annat än nöjen och förströelser från morgon till kväll. Spatserturer, tedrickningar i det fria och improviserade dansnöjen, ofta med flickorna Harper i sällskap, hörde till ordningen för dagen. Hvarken Eveleen, Guy eller Amy kunde komma in i salongen utan att dansa, och det påstods, att man numera inte kunde spela annat på pianot än valser, polkor och då och då en irländsk folkdans till herr Edmonstones nöje. Förmiddagarna roade man sig lika tappert som eftermiddagarna, och pratstunden efter frukosten ville gärna tänja ut sig, så att den flöt ihop med pratstunden före lunchen; man hade nya sånger att öfva in eller några anordningar att göra för kvällen, eller också skulle man rådslå om något, och man lät icke störa sig af Lauras frånvaro, ehuru Amy emellanåt med en suck tänkte på hur mycket ordentligare och plikttrognare systern var än hon. Eveleen talade för sin del om detsamma, men hon var nu borta på besök och skulle ju lata sig; och herr Lascelles tycktes vara af samma åsikt beträffande sin elev, ty när Guy var ledsen öfver att han hunnit mindre än vanligt, skrattade hans lärare åt honom, för att han trodde, att man kunde roa sig och gå på baler och ändå läsa lika flitigt som vid universitetet.
Torsdagens morgon uppgick så klar och vacker man kunde önska; åskvädret föregående dag hade afkylt luften, och molnen sågo ut, som om de icke visste hvad regn ville säga. Herr och fru Edmonstone, deras döttrar och lady Eveleen packades på stora vagnen, somliga inuti och andra utanpå, medan Guy med omsorg stufvade in i ponnyvagnen först och främst Charles och sedan allt hvad någon kunde föreslå, från luftkudde till paraply, och därpå med triumferande min körde åstad.
Allt gick förträffligt. Ingen hade så roligt som Charles. För honom, som förde ett så instängdt och enformigt lif, var det något uppfriskande blott att se så mycket människor, för att icke tala om själfva revyn. Ingenstädes pratades och skrattades det så mycket som i ponnyvagnen, och så fort fru Edmonstones oroliga blick föll på den, såg hon Charles sitta upprätt med så gladt intresserad min, att det var tydligt, att han icke var trött. Så roligt hade Charles icke haft, så långt han kunde minnas. Han njöt af att se sina bekantas öfverraskning vid hans åsyn; han njöt af doktor Mayernes vänliga lyckönskan och af Philips allvarligt ogillande min, och han blef slutligen så djärf, att han vid Guys arm lämnade vagnen och gick in i förfriskningstältet, där han stannade kvar, så länge frukosten varade.
Också var han genomtrött, då Guy förde honom tillbaka till vagnen, och tröttare ändå, när han anlände hem och af Guy snarare bars än leddes uppför trappan till den stora hvilsoffan i arbetsrummet. Det var emellertid helt naturligt, och hans mor sade, att hon skulle ha varit mera orolig, om det icke hade synts på honom, att han ansträngt sig så mycket. De lämnade honom därför i fred och satte sig alla till bords, utom herr Edmonstone, som var med om officerarnes festmiddag.
Amy kom ned, klädd och färdig till balen, just som vagnen kom fram, och fann Laura och Eveleen vid stora bordet, sysslande med sina blommor, medan Guy satt i mörkret vid pianot och spelade — icke »Den lustige kopparslagaren» utan en koral.
»Är mamma klädd?» frågade Laura.
»Strax», sade Amy, »men jag önskar, att hon inte vore tvungen att följa med. Hon är bestämdt orolig för Charlie.»
»Hon måtte väl inte anse sig tvungen att resa för min skull?» sade Eveleen.
»Nej», sade Laura, »det är omöjligt att ändra; pappa skulle bli så förskräckt, om vi uteblefve. Dessutom tror jag inte alls det är någon fara med Charlie.»
»Nej visst inte», sade Amy; »det säger hon också, men hon är ju alltid orolig för honom och tror, att han är för öfverretad för att kunna somna.»
»Vi måste resa hem så tidigt som möjligt», sade Laura, som kom ihåg, hur hennes dans med Guy hade försenat dem förra gången.
»Jag undrar om jag kan göra någon nytta för Charlies del?» sade Guy och upphörde att spela. »Jag ämnar inte följa med.»
»Inte följa med!» ropade flickorna helt bestörta.
»Han skämtar», sade Eveleen. »Men minsann», fortfor hon, och närmade sig pianot; »han är ännu inte klädd! Se så, detta går för långt; ni kommer att försena oss allihop, och då skvallrar jag för Maurice.»
»Jag menar allvar», sade Guy småleende.
»Du är tvungen att följa med. Det skulle aldrig gå an annat», sade Laura i bestämd ton.
»Är du trött? Mår du inte bra?» frågade Amy.
»Fullkomligt bra, tack, men det är bestämdt bäst för mig att stanna hemma.»
Laura ansåg det rådligast att inte låtsas vara för angelägen om hans sällskap, hvarför hon öfverlät åt Amy att fortsätta öfvertalandet.
»Hvarken mamma eller Charlie skulle vilja, att du stannade hemma för hans skull.»
»Det gör jag inte heller, det försäkrar jag dig. Amy; jag tänkte det förut. Jag har så småningom fått klart för mig, att det måste bli så.»
»Å, tycker du det är rättast? Men inte anser du det orätt att gå på bal?»
»Visst inte, men det duger inte för en sådan drummel som jag är. Sista balen gjorde mig yr i hufvudet en hel vecka, och jag är inte stadig nog att våga mig på den här.»
»Nå ja, om du tar det som en plikt, kan det väl inte hjälpas», sade Amy sorgset. »Men bra ledsamt var det.»
»Tack», sade Guy, i den tro att det var deltagande, »men jag reder mig nog bra. Det kommer att gå så mycket bättre med min grekiska, och i morgon berättar ni för mig allt det roliga.»
Eveleen försökte nu en stund på sitt vis att öfvertala Guy och låtsade svimma på soffan, då han påstod sig mena fullt allvar.
Så kom fru Edmonstone.
»Kära barn, ni ha fått vänta förfärligt, men jag hoppas att ni ha tröstat er, efter jag inte har hört 'Kopparslagaren'. Pappa undrar väl, hvar vi bli af.»
»Ack mamma, Guy vill inte följa med!»
»Guy! Hvad står då på?»
»Ingenting alls; det är bara min lättja.»
»Men det går inte an. Du är tvungen, Guy.»
»Ånej, det kan jag aldrig tro. Säg inte, att jag måste, snälla fru Edmonstone.»
»Hvad är klockan, Amy? Öfver tio! Pappa kommer att bli förtviflad! Hvad skola vi ta oss till? Hur länge tar det dig att klä om dig, Guy?»
»Minst en timme», sade Guy leende.
»Prat! Men om det vore tid, skulle jag alldeles bestämdt tvinga dig till det. Man kan också gå för långt i själfförsakelse, Guy. Men nu kan det väl inte hjälpas; pappa får inte vänta längre. Laura, hvad skall jag göra?»
»Låt mig gå in till Charles», sade Guy. »Kanske kan jag läsa honom i sömn.»
»Tack, men prata bara inte, annars bli hans nerver öfverretade. Att läsa för honom vore allra bäst. Det blir just en vacker historia att berätta, när folk frågar efter dig, att du har stannat hemma för att ta vård om min son.»
»Det är tyvärr inte af ett så pass godt skäl», sade Guy, »utan bara för att jag är så dum.»
»Det är roligt att höra, att ni kan säga ett klokt ord åtminstone», sade lady Eveleen spetsigt.
Stackars fru Edmonstone, det var ledsamt nog för henne att nödgas stiga i vagnen och fara utan Guy, men det var intet mot hvad som väntade henne vid framkomsten. Herr Edmonstone sade, att man redan hade stött sig på att Guy skolkat från middagen; han skulle ha velat ge tusen kronor, om detta inte hade händt; hon borde aldrig ha tillåtit det; men det berodde bara på hennes dumma oro för Charles. Det hade varit bättre att vänta på Guy till klockan tolf än fara utan honom.
Korteligen, herr Edmonstone sade bra mycket mer, än han menade, såsom det brukar hända somliga herrar, när de bli förargade; och ändå måste hans stackars fru se lika glad och vänlig ut, som om ingenting händt.
Hon kunde ingenting annat svara på frågorna efter sir Guy, än att ungherrar ibland äro litet lata, när det gäller baler, och därmed nöjde sig den välvilliga öfverstinnan; Maurice de Courcy däremot blef mycket ond, och Philip inskränkte sig till en betydelsefull tystnad.
Philip dansade först med Eveleen, hvilken kände sig mycket hedrad och samtalade mycket förståndigt, bland annat om Lauras goda egenskaper, hvarigenom hon till en viss grad vann kaptenens aktning. Sedan dristade sig Philip att närma sig Laura. Hon spratt till och rodnade, då han tilltalade henne, fast hon icke själf förstod orsaken. Hvart hade hennes lugn tagit vägen?
Så fort Philip fick tillfälle att språka ostördt med Laura, frågade han henne, om hon hade varit alldeles för sträng mot Guy.
»Det är inte det», sade Laura, ledsen på sig själf för att hon rodnat.
»Hur skall man annars förklara hans underliga beteende?»
»Du vet ju, hvilka idéer han har om själftukt.»
»Orimligt! Öfverdrifvet! Otroligt! Samma historia som med hästen. Antingen är det en nyck, eller ock har han tagit humör, och jag är för min del öfvertygad, att orsaken är någon förändring — låt vara omedveten — i ditt sätt emot honom.»
Hur än Laura resonerade med honom, behöll han sin åsikt och lyckades för stunden få henne att öfvergå till densamma.
Hela kvällen följde hennes tankar Philip, om hon också icke vågade så ofta se på honom, som hon skulle önskat. De skulle snart bli skilda åt: hon skulle om ett par veckor fara med sin far till Irland för att besöka gamla lady Mabel Edmonstone, och innan de komme tillbaka, skulle regementet förflyttas till annan garnisonsort.
Herr Thorndale undvek att närma sig lady Eveleen de Courcy, ehuru kapten Morville märkte, att hans blickar ofta. drogos till henne. Han bjöd upp henne en gång, men hon var redan uppbjuden, och han försökte icke mera sin lycka utan nöjde sig med lilla Amy.
Amy gjorde sitt bästa att ha roligt, ty hon ansåg det otacksamt att icke vara glad, när andra ville göra en glädje; men det var inte som på Kilcorans bal. Hon visste med sig, att hon varit lika lat som Guy, och nu kändes det orättvist, att hon skulle roa sig, medan han försakade. Detta låg henne på sinnet, och fast hon dansade, log och pratade, var det hela mera tröttsamt än roligt, och ingen mer än Eveleen var ledsen, då fru Edmonstone bad Maurice säga till om vagnen.
Philip var en af de herrar, som hjälpte dem vid affärden, och han passade på att hviska till Laura:
»Akta dig; du måste vara försiktig — ha mera själfbehärskning.»
Laura, nyss rodnande och bäfvande, kände som ny styrka vid hans ord. Han fick icke tycka, att hon var barnslig och enfaldig; hon såg upp på honom med lugn min och yttrade några likgiltiga ord, liksom till svar på hans uppmaning.
Hon älskade honom endast mera för hans kyligt tillbakadragna sätt; det gjorde motsatsen mot den värme hon visste honom äga så mycket större. Härpå tänkte hon under hemfärden, så mycket hon kunde komma åt för de andras prat.
Vid hemkomsten tittade fru Edmonstone in i Charlles' rum, tillkännagaf för de andra, att han tycktes sofva lugnt, och sade dem godnatt, hvarpå hvar och en gick in till sig.