Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/39
| ← Tyska fältherrarna, Tilly |
|
Gustaf Adolfs öfverläggningar om tyska kriget → |
TRETTIONDENIONDE KAPITLET.
WALLENSTEINS AFSÄTTNING.
Redan tolf år hade detta förödande krig rasat inom Tysklands gränsor. Dess härjningar antogo ett allt mer och mer ohyggligt lynne. Härarna liknade kringdrifvande röfvareskaror. De sade sig strida, den ene i katolska, den andre i protestantiska furstars tjenst; men plundrade både katoliker och protestanter. Kriget fördes icke mera för furstarnas, för folkens, för den kommande fridens skull, utan för tillfredsställandet af soldaternas och deras befälhafvares rofgirighet. Hvarken mensklig eller gudomlig lag aktades; icke heller riksfurstarnas högljudda klagomål. Wallenstein bemötte dessa furstar med ett förnämt förakt, låtande dem förstå, att han, som kejserlig öfverfältherre, var dem icke allenast jemngod utan ock öfverlägsen. Soldaterna följde exemplet och behandlade innevånarne med ett gränslöst öfvermod. Då bonden eller borgaren uppdukat sin bästa mat, såg man ryttaren vägra att sätta sig till bordet, derest icke hvarje gång en gyllen eller blank dukat låg under tallriken. Om denna fordran af bristande vilja eller förmåga icke blef fullgjord, utbröt soldathopens vilda och djuriska lynne uti hela sin vederstygglighet. Ärbara qvinnor våldfördes till döds, också efter döden, hvarpå de misshandlade liken kastades ut för att af hundar sönderslitas. Männerna utplundrades till bara skjortan och blefvo vid minsta tecken till missnöje mördade. Officerarne utpressade med ohyggliga plågor allt det redbara myntet och togo, då vid brandskatters utgörande sådant felades, lösörenen för knappt hundradedelen af värdet. På detta sätt blef landet inom kort utarmadt, så att åkerbruk och handtverk stannade af. Förut rika furstar hade knappt ett torftigt bröd; och deras undersåtare lifnärde sig med ollon, rötter, ja mången nödgades med mull stilla den rasande hungern. — Detta på samma gång som Wallensteins kroater, med betsel och remtyg höljda af silfver och guld, lefde i öfverflöd och kräselighet; hans ryttmästare såsom furstar, han sjelf med mera prakt än kejsarens egen person.
Det var egentligen Pommern, Neder-Saxen och Brandenburg, som varit mest lidande; men äfven de andra landskapen hade icke blifvit lottlösa. Efter Danmarks besegrande uppstod derföre ett högljudt rop efter den välgörande freden. Men ännu hade kejsaren icke vunnit sina hemliga afsigter; ännu fruktade man ett infall af den svenske, likasom förut af den danske konungen, och Wallenstein stod för sådant ändamål omgifven af hela sin talrika krigshär; men också omgifven af hela Tysklands hat och förbannelser. På honom riktades alla blickar; han var den enväldige ledaren öfver dessa röfvarehopar; han hade första gången sammankallat dem; han hade förbundit sig att underhålla och besolda dem och gjorde det på bekostnad af det tyska riket och alla dess innevånare. Han sjelf borde först och främst afsättas, och sedan hans vilda skaror upplösas: sådant var ropet uti hela Tyskland. Ferdinand bar visserligen sjelf någon farhåga för Wallensteins äregiriga planer; men han var å andra sidan ganska angelägen att bibehålla både härförare och här nemligen såsom de medel, genom hvilka han, utan att sjelf dertill behöfva bidraga, utöfvade ett fullkomligt envälde öfver hela det tyska riket. Men klagomålen blefvo allt mer högljudda, och det icke blott af det lägre folket utan af furstarna sjelfva. Rikets olyckliga ställning kan icke afhjelpas, skref erkebiskopen af Mainz, så framt ej rikets dictator blifver afsatt. Samma språk förde också de andra kurfurstarna, serdeles Maximilian af Bäjern; och Richelieu underblåste hemligen deras missnöje, i hopp att genom Wallensteins afsättning försvaga kejsarens magt. Detta var äfven en hemlig driffjeder hos de flesta katolska furstarna, hvilka befarade, att Ferdinand genom Wallensteins tillhjelp skulle upphäfva sig till deras envåldsherre. — Men äfven af verkeliga och välmenande vänner mottog kejsaren samma råd. Eders majestät, skrifver hans egen broder, kan icke föreställa sig huru folket far fram. Jag har väl också några år varit med uti krig, och vet, att det utan våldsamheter sällan aflöpa kan; men att blott för ro skull bryta sönder fönster, spisar och väggar, att afskära näsor och öron, martera, skända, mörda, — sådant bör dock af befälet kunna förekommas. Jag vet nog, det man söker intala eders majestät, att dessa beskyllningar äro ogrundade; men eders majestät må väl härutinnan sätta likaså mycken tro till mig, sin köttsliga broder, som till de herrar, hvilka späcka sina pungar med det arma folkets svett och blod. Jag kan nämna många officerare, som för kort tid sedan hade knappt kläderna på kroppen; men som nu skrapat tillhopa tre till fyrahundrade tusen gyllen uti klingande mynt. Missnöjet börjar växa till en hotande höjd, och jag har icke kunnat lugna mitt samvete, förr än jag inför eders kejserliga majestät sakens verkeliga förhållande framställt.
Uti början af Juni månad 1630 sammankallades en riksdag uti Regensburg. Här utbrast den mot Wallenstein länge samlade stormen, och alla fordrade enhälligt och högljudt den hatade fältherrens afsättning. Ferdinand sökte försvara honom och visade oförsigtigheten att afskeda en så bepröfvad, skicklig och tapper härförare, och att upplösa en segrande krigshär just vid samma tid som en ny fiende, konungen af Sverge, väntades till riket. Wallensteins åtskilliga anhängare utgåfvo från trycket försvarskrifter af lika innehåll; men motpartiet använde samma medel tillbaka. Det är tid, skref man, att kejsaren lindrar det gemensamma fäderneslandets nöd; det är tid att hans uppmärksamhet fästes på de bittra tårar; det oskyldiga blod, som vidlåder de utpressade penningarna. De förtrycktas qvidande och suckar, om också på jorden obarmhertigt föraktade, skola stiga upp till himmelen och förvandla sig till en straffande åska öfver de brottsligas hufvud. Från Wallenstein kommer allt detta elände, och högsta nödvändigheten fordrar ock att bortkasta detta plågoredskap, under hvilket fäderneslandet har utstått så många lidanden.
Ferdinand önskade att på denna riksdag få sin son utvald till romersk konung, för att dymedelst försäkra honom om kejserliga tronföljden. Men kurfurstarna vägrade att understödja förslaget, så framt icke Wallenstein förut blefve afsatt. Ferdinand tvekade, — han kände, huru bifallet till denna önskan vore på en gång en oförsigtighet i anseende till svenskarnas väntade anfall, och en otacksamhet i anseende till Wallensteins stora förtjenster. Å andra sidan bestormades han af kurfurstarna med Maximilian i spetsen, af sina hemliga samvetsråder, hvilka hatade Wallenstein; slutligen af omsorgen för sitt eget hus och dess bibehållande. — Han gaf vika, och Wallenstein blef afsatt; dock förklarade Ferdinand högtidligt, att sådant skett mot hans egen öfvertygelse, och på ständernas enträgna begäran. Han ville i afseende på deraf uppkommande olyckor vara urskuldad både för Gud och menniskor.
Nu var visserligen den mägtige fältherren af kejsaren förklarad afsatt, men mången fruktade, att befallningen icke skulle åtlydas. Man kände Wallensteins stolta och herrsklystna lynne likasom soldaternas blinda tillgifvenhet, och beslöt derföre att gå försigtigt till väga. Redan förut hade Wallenstein blifvit från den honom egentligen tillhörande hufvudhären nedsänd till Schwaben och satt i spetsen för svagare och för honom mera främmande troppar. Man förebar som afsigt att derigenom inverka på riksdagen i Regensburg; men mången trodde sig i denna åtgärd finna ett försigtighetsmått af Ferdinand, som redan då skulle hafva förutsett sakens utgång. Nu var Wallenstein verkligen uti Schwaben. För att, så vidt som möjligt, genom sättet mildra det stötande uti sjelfva saken, uppdrog man åt tvenne af hans ifrigaste anhängare, Questenberg och Werdenberg, att öfverlemna den obehagliga underrättelsen. De skulle, hette det, med lämpliga och goda skäl förmå hertigen att afstå från sin fältherreplats och tillika försäkra honom om kejsarens fortfarande ynnest.
Redan förut hade Wallenstein genom sina spejare fått del af det fattade beslutet och i anledning deraf med stjerntydaren Seni noga öfverlaggt om hvad göras borde. Denne sednare rådde honom att foga sig efter omständigheterna; samt lofvade tillika en lysande upprättelse och en ny, mera ärofull bana. Det säges, att Wallensteins handlingssätt af detta råd hufvudsakligen bestämdes.
De båda kejserliga sändebuden inträdde, icke utan en viss oro öfver utgången af detta vådliga värf. De började med en lång och vältalig förberedelse. Wallenstein afbröt dem straxt i begynnelsen, tog från bordet en med stjernkretsar öfverritad tafla, visade den och sade: I kunnen, mina herrar, genom dessa teckningar finna, att jag af stjernorna redan förut känner edert uppdrag. Denna höga vettenskap visar mig också, att bäjerska kurfurstens ande helt och hållet beherrskar kejsarens, hvarföre jag icke heller tillräknar denne sednare min olycka. Dock gör det mig ondt, att den furste, som jag mot främmande fiender och inhemska uppror så troget försvarat, nu i nödens stund lemnar mig sjelf utan beskydd. Dock är jag beredd att äfven nu lyda min kejserliga herres vilja. Sändebuden mottogos för öfrigt med lysande högtidligheter och erhöllo vid afresan dyrbara skänker. Tillika lemnade dem Wallenstein ett bref till kejsaren. Han begärde endast att blifva beskyddad mot illvilliga fiender och bibehållen vid den furstliga värdighet och de besittningar, kejsaren honom en gång som belöning tilldelat. Kurfurstarna deremot vägrade bestämdt att tillerkänna honom hertigliga värdigheten, än mindre landet Mecklenburg; de begärde tvertom att han skulle ställas till ansvar för de utpressningar han och hans folk tillåtit sig. Detta sednare påstående blef visserligen utan påföljd; men deremot vågade eller ville icke kejsaren försvara Wallensteins rättighet till Mecklenburg. Denna omständighet lemnades oafgjord, och till och med uti Wien började man att utur Wallensteins tittel utesluta orden hertig af Mecklenburg. Full af harm och missnöje drog han sig tillbaka till sina uti Böhmen liggande egendomar.