Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/38
| ← De tyska furstarna |
|
Wallensteins afsättning → |
TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.
Boucquoi, Dampier, Spinola m. fl., hvilka vid trettioåra krigets början förde högsta befälet, hade redan afgått under de tolf år, som förelupit före Gustaf Adolfs ankomst till Tyskland. Deras lärjungar och närmaste efterträdare voro de, som hufvudsakligen fingo att göra med svenskarna och derföre också med deras historia.
Först framträder då den ryktbare Tilly. Rätta namnet var Johan Tzerklas till Tilly, född 1560 uti Lüttich och af gammal adelig ätt. Redan från första barndomen visade han håg för krigiska yrken, men derjemnte ett stilla och blygsamt lynne. Kommande först såsom page uti bäjersk tjenst, ådrog han sig genom dessa egenskaper hoffolkets åtlöje och tillnamnet Den tyste bordsittaren. Furst Maximilian, deremot, började snart ana de utmärkta anlag, som lågo förborgade hos den anspråkslösa ynglingen. Denne längtade emedlertid från hofvets bordsittarelif till den verksammare fältlefnaden. Han tjenade först uti Nederland, sedan i Ungern, hvarest han innan kort uppsteg till öfverstelöjtnant, öfverste, slutligen general vid artilleriet; detta allt redan i kejsar Rudolfs tid. Sedermera antog han bäjersk tjenst; och det var der, som han i synnerhet vann sina rikaste lagrar. Genom hans drift blefvo inom kort de bäjerska tropparna bäst rustade och öfvade nästan i hela Europa. I spetsen för desamma vann han seger på seger öfver grefven af Mansfeld, öfver hertigen af Braunschweig, öfver hvilken fiende som heldst; och det var förnämligast genom Tilly som slaget på Hvita berget fick en så lycklig utgång. Sådana förtjenster blefvo allmänt erkända. Maximilian af Bäjern hedrade honom med den mest förtroliga vänskap, och kejsaren nämnde honom 1623 till riksgrefve af Tilly. Han var också en i många afseenden stor och aktningsvärd man; uti strid både modig och försigtig, och af ingen bland sina samtida i skicklighet öfverträffad; derjemnte ordfast, oegennyttig, rättvis, i högsta grad sedlig; han berömde sig öfver att aldrig ha smakat vin, njutit qvinnogunst eller lidit nederlag. Sin ärfda tro, den katolska, var han af hjertat och orubbligt tillgifven, stundom ända till grymhet mot olika tänkande; slutligen städse bibehållande sin ungdoms blygsamhet, vägrade han att emottaga titteln af prins, hvilken kejsaren sjelfmant erböd. — Han var en lång, mager herre, med korta, i oordning fallande hår; pannan bred, skarpt skrynklad liksom hela ansigtet, näsan lång och hög, kindknotorna mycket utstående, men kinder och ögon insjunkna, knäfvelbårar och pipskägg korta. Han var vanligen klädd uti grön spansk drägt med uppskjuten hatt, hvarifrån en röd, strutsfjäder hängde långt ned efter ryggen. I striden red han vanligtvis en liten osynlig gråskymmel.
År 1583 den 14 Sept. föddes i Prag Albrekt Wenceslaus Eusebius, friherre v. Waldstein, eller Albrekt von Wallenstein, som han vanligen kallades. Redan i barndomen förrådde han ett vildt och obändigt lynne, och fåfängt sökte föräldrarna genom enskilda lärare tygla hans öfvermod. De förde honom till skolan uti Goldberg, der han öfverlemnades åt en för duglighet och kraft utmärkt lärare vid namn Fuhner. Sedan denne användt både godhet och stränghet, men utan framgång, skickade han den vanartiga gossen åter till föräldrarna. Dessa sände honom, åtföljd af en enskild lärare, till högskolan i Nürnberg, ty de bekände sig till lutherska läran. Wallenstein var nu sexton år. Med den vildaste häftighet öfverlemnade han sig åt alla de utsväfningar och våldsamheter, som vanligtvis gå i svang bland dräggen af studenterna. Serdeles var han en flitig tillställare och deltagare uti så väl allmänna som enskilda slagsmål. Flere gånger blef han af sina lärare varnad, en gång insatt uti proban och erhöll slutligen, då ingen förbättring visade sig, uppmaning att lemna staden, hvilket han också gjorde. Allt detta hade förefallit inom föga mer än ett halft år. Efter dessa motgångar antog han tjenst som page hos markgrefven Karl von Burgau. Under denna tjenstgöring hände sig, att han insomnade, sittande i ett fönster af tredje våningen på Insprücks slott. I ångsten af en orolig dröm kastade han sig fram och tillbaka, och slutligen ut genom fönstret, men led ingen skada, oaktadt det förfärliga fallet. Det ovanliga i händelsen väckte honom till allvarsamma, stundom svärmande tankar. Han trodde sig räddad af en högre hand, till högre öden. En förändring föregick i hela hans väsende. Den vilda, obändiga anden stannade väl qvar, men tyst och sluten inom sig sjelf, försänkt i dystra grubblerier öfver verldens och menniskolifvets gåtor. Han öfvergick till katolska läran, i den fasta öfvertygelse, att det var jungfru Maria, som för sådant ändamål räddat hans lif. Sedan begaf han sig på resor för att fortsätta och fullända sina studier. Han besökte Spanien, Frankrike, Nederland och Italien, inhämtande noggrann kännedom om dessa länder. Härunder råkade han i sällskap med åtskilliga lärda, hvilka gåfvo honom tycke för det ännu den tiden så allmänt gängse stjerntyderiet. Detta ökades än mera uti Padua, der han en längre tid studerade samma vettenskap under professor Argoli, hvilken sjelf trodde sig af himlakropparnas gång kunna förutsäga sin lärjunge en märkvärdig och lysande framtid. Under hela sin lefnad bibehöll Wallenstein alltid den varmaste tillgifvenhet för dessa ämnen. I sednare år åtföljdes han alltid af en gammal ryktbar stjerntydare, vid namn Seni.
Från Padua begaf sig Wallenstein till Ungern, och inträdde under fälttåget mot turkarna för första gången på krigarebanan, redan då utmärkt för ett okufveligt mod. Efter freden 1606 återvände han till Böhmen. Fadren hade dött och efterlemnat ett ringa arf. Wallenstein, fattig och af böhmrarna hatad för sin öfvergång till katolska läran, kunde i detta land icke hoppas någon serdeles lycka. Men katolska erkebiskopen i Prag hade händelsevis lärt känna den unge mannen och dess ovanliga anlag. Han ville försätta honom i oberoende och föreslog i sådan afsigt ett giftermål med en gammal, men utomordentligt rik enka. Det gick i fullbordan. Allmänheten, som ännu ej riktigt kände Wallensteins underliga lynne och omätliga ärelystnad, ville alldeles icke tro att han godvilligt kunnat förmå sig att äkta den gamla obehagliga gumman. Hon hade gifvit honom en förtrollad kärleksdryck, hette det; deraf kom sedan både sjelfva det onaturliga giftermålet och Wallensteins öfriga besynnerligheter. Emedlertid dog hon inom kort, lemnande åt den unga enklingen en nästan omätlig förmögenhet.
Det var vid denna tid som oroligheter började uppväxa inom österrikiska hofvet och landet. Wallenstein afböjde alla anbud att taga del i brödrastriden mellan kejsar Rudolf och efterträdaren Matthias. I dess ställe värfvade han tvåhundrade ryttare och förde dem till dåvarande erkehertig Ferdinand, hvilken var invecklad i ett krig mot Venedig. Vid detta tillfälle grundlade han genom tapperhet och frikostighet den ovanliga gunst, hvari han sedermera stod, såväl hos Ferdinand som hos soldaterna. Efter krigets slut blef han öfverste, och gift med den unga sköna Isabella Katrina v. Harrach, dotter af Ferdinands geheimeråd och gunstling. Han blef sjelf kejserlig kammarherre och grefve, samt utmärkte sig uti Wien genom ett serdeles lysande lefnadssätt.
Vid upproret 1618 erbödo böhmrarne åt Wallenstein öfverste-fältherre-platsen; men han blef sin kejsare trogen och utförde till dess tjenst mången bragd i spetsen för ett af honom sjelf värfvadt kurassierregemente. Böhmrarne, deröfver uppretade, indrogo alla gods, så väl för honom som för åtta andra af samma namn och slägt. Förbindelsen med Ferdinand blef så mycket fastare. Händelsevis var Wallenstein frånvarande under slaget på Hvita berget, men hans kurassierer hade dock väsentlig del i den lyckliga utgången. Med samma framgång tjenade han sedermera mot Bethlen Gabor; bidrog först till Wiens räddning och förde sedan efter Boucquois och Dampiers död kejserliga hären till flera segrar, hvarigenom Bethlen Gabor nödgades draga sig tillbaka. Nu blef freden afslutad med både Böhmen och Ungern. Wallenstein återfick sina förlorade gods och dessutom som serskild belöning herrskapet Friedland med värdighet, först af riksgrefve, sedan af riksfurste 1623, och slutligen af hertig 1624. Hans ovanliga lycka föranledde afund och en anklagelse för egennytta och försumlighet. Wallenstein infann sig personligen i Wien, utdelade å ena sidan 12,000 dukater bland de blifvande domrarne, framställde å den andra sina bragder i öppen oförliknelig dag. Han blef frikänd och befordrad till generalmajor.
Wallenstein låg sedermera någon tid sysslolös uti Böhmen. Han erböd sin tjenst åt hertig Maximilian af Bäjern, men Tilly, som fruktade en så utmärkt medtäflare, visste i hemlighet ställa så till att han erhöll vägrande svar. Detta grundlade först den bittra fiendskap, som rådde mellan Wallenstein å ena, samt Maximilian och Tilly å andra sidan. Den förstnämnde kunde dock ej länge förblifva uti overksamhet. Ferdinand behöfde en krigshär, men saknade dertill nödiga medel. Då erböd sig Wallenstein, att till kejsarens tjenst, men på egen bekostnad anskaffa och utrusta icke mindre än 40,000 man. Man log i början åt förslaget, såsom ett tomt skryt. Men nöden fortfor, likaså Wallensteins anbud. Kejsaren tyckte sig gerna kunna våga ett försök, då det ingenting kostade, och antog derföre förslaget, med villkor, att endast 20,000 man utrustades. Tjugutusen man, svarade Wallenstein, skola svälta ihjäl, men femtiotusen kunna sjelfva skaffa sig födan; och det blef dervid. Öfver hela Tyskland spriddes ryktet, att Wallenstein ämnade på egen bekostnad uppsätta en krigshär. Företagets ovanlighet, Wallensteins kända namn, lycka och frikostighet tillockade skaror af soldater, icke blott Mansfelds skingrade hopar, utan äfven mången krigare från Tillys leder; och med förvåning såg man Wallenstein snart i spetsen för 60,000 man. Det var med denna här som han 1626 jagade Mansfeld genom Saxen, Schlesien och Ungern, 1627 eröfrade Holstein och Jutland samt 1628 belägrade Stralsund och höll norra Tyskland i tygeln. Man förvånades öfver Ferdinands lycka att hafva funnit en sådan fältherre. Ferdinand sjelf erkände tacksamt sin förbindelse, och utnämnde Wallenstein, såsom vi förut berättat, 1629 till hertig af Mecklenburg.
Emedlertid började han inom sig bära hemlig farhåga för en så mägtig och egenmägtig undersåte. Wallensteins lynne och hela personlighet voro icke egnade att ingifva förtroende. Han var lång och mager, med korta, uppstående hår, hög och ofårad panna, små svarta och skarptindrande ögon, ansigtsfärgen gul. Stränghet och isande köld förrådde sig i hvarje blick, hvarje åtbörd. Munnen rördes nästan aldrig till löje, sällan till samtal, och de få ord han dervid yttrade, uttalades med en skarp röst, hvars obehag han icke sjelf förmådde mildra. Han var nykter, måttlig och högst arbetsam, den ena gången full af misstankar och förställning, en annan gång ytterligt djerf och påflugen. Mot brottslingar obevekligt, stundom orimligt sträng. Då soldater anklagades för olydnad, svarade han ofta utan vidare ransakning, helt torrt och kort: häng den hunden! Samma öde fick en kammartjenare, som väckte honom för tidigt. Hans stränghet och vrede kände inga gränsor, men å andra sidan ej heller hans frikostighet. Att gifva en skänk af mindre än 1000 riksdaler, ansåg han under sin värdighet. För soldaternas helsa och vård sörjde han uppmärksamt, lemnande dem tillika fria händer att genom plundring både föda och rikta sig. Tjenare och höfdingar belöntes furstligt. Furstligt var också hans eget lefnadssätt, nästan kejserligt. På hans egendomar i Prag, Gitschin och Friedland uppfördes präktiga byggnader. Serdeles utmärkt var slottet i Prag. Stallet ensamt liknade ett litet palats, der trehundrade utsökta prakthästar fodrades ur marmorkrubbor. Det egentliga palatset var på det praktfullaste inredt, med hemligt dolda, af droppsten bildade badrum, stora präktiga salar, af de förnämsta målare prydda med taflor, föreställande Wallensteins bragder, stundom honom sjelf, som segrare, dragen af solens hästar, och med morgonstjernan öfver den lagerkrönte pannan. På resor åtföljdes han af femtio sexspända vagnar för sig och sitt sällskap; andra femtio medförde betjeningen och husgerådet, och ett dylikt antal lifdrabanter stod dagligen i yttre rummen. Hofvet utgjordes af sextio adeliga pager, tolf friherrliga riddare och 4 kammarherrar; hela staten tillsammans 900 personer och 1072 hästar m. m. Dageligen dukades hertigliga bordet för etthundrade gäster. Sjelf syntes han likväl sällan dervid, flyende och hatande menniskor, såsom ett otacksamt och ondt slägte, och tillika så ytterst känslig för hvarje buller, att hans herrar måste med omlindade sidenband förekomma äfven det minsta slamrande af sporrarna. Sin gemål och dotter såg han sällan; en förtrolig vän hade han aldrig. Tiden delades mellan ämbetsgöromål, brefvexling, stjerntyderier tillsammans med Seni, och dessemellan dystra grubblerier samt en omätlig ärelystnads planer. På sådant sätt ensam och innesluten i djupet af sitt palats, herrskade han dock derifrån nästan enväldigt, icke allenast öfver sin här, utan snart sagdt öfver hela Tyskland. Soldaterna följde honom, med en alldeles blind lydnad, fängslade såväl af hans stränghet och frikostighet som af hans hemlighetsfulla väsende. Tysklands folk behandlade han med en segrande krigares hela hårdhet, dess furstar icke blott som jemnlikar, utan med ett stötande öfvermod; men ingen vågade på länge sätta sig emot den lika mägtige som fruktade segraren. Kejsaren måste sjelf mången gång tiga och se, huru Wallenstein handlade tvärtemot gifna befallningar; huru han icke ens vårdade sig att söka ursäkter derför. I spetsen för sin talrika, af honom ensamt beroende här, stod han midt i Tyskland, en för alla lika fruktansvärd magt, och man gaf honom icke utan skäl namnet af Tysklands Dictator. Huru Wallenstein vid Regensburgs riksdag från denna utmärkta plats lika hastigt nedsteg som han uppstigit, skall framdeles jemnte hans sednare öden för läsaren framställas.
Den tredje i ordningen bland dessa utmärkta fältherrar var Gottfrid Henrik, grefve af Pappenheim Triechlingen, född 1594, årsbarn med Gustaf Adolf, liksom Wallenstein med Axel Oxenstierna. Fadern var kejserlig marskalk och förde som sådan tvenne svärd uti vapnet. Den unga Pappenheim hade också vid sin födelse uti pannan tvenne med röd färg och i samma ställning tecknade svärd. Med tiden växte de småningom bort, och sågos efter tjugufemte året aldrig oftare än vid häftiga sinnesrörelser. Pappenheim var af ett stolt och modigt sinnelag och man såg honom i barndomen sällan eller aldrig fälla tårar; derjemnte var han gladlynt, redlig och läraktig, samt inhemtade goda kunskaper, dels af enskilda lärare, dels på vidsträckta resor. Under hertigen af Bäjern började han sin krigarebana och steg snart till högre grader. Uti slaget på Hvita berget var han redan öfverste. Strax i början af denna drabbning blef han sårad, men fortfor dock att deltaga i striden, tills hästen, dödskjuten, tumlade omkull och blef liggande öfver Pappenheim, så att denne icke förmådde göra sig lös igen. I detta tillstånd blef han flera gånger öfverriden och sårad, samt slutligen liggande sanslös uppå slagfältet. Jag visste ej riktigt, plägade han sjelf säga, antingen jag var i paradiset eller i helvetet. Jag befann mig icke nog väl för det förra, icke nog illa för det sednare: hvarföre jag till slut trodde mig vara i skärselden. Han väcktes ur dessa drömmar af en kejserlig soldat. Då denne såg, att Pappenheim öppnade ögonen, sade han: Din hund, du har ett par vackra byxor! Du skall dö! hvarvid han lyfte sabeln. För Guds skull, utropade Pappenheim, låt mig lefva! Jag är öfverste Pappenheim och skall rikligen belöna dig. Han fördes till Prag och lemnades i serskild vård hos hertig Maximilians lifläkare. Han hade ej mindre än tjugu sår, hvaribland sex voro ganska vådliga, men god skötsel och ännu bättre lifskrafter återställde honom snart till fullkomlig helsa. Han deltog sedermera uti alla krigstågen, i hög grad utmärkande sig genom skicklighet och mod, serdeles denna sista egenskap. Han hade vid sin död ej mindre än hundrade ärr. Pappenheim var af reslig växt, ansigtet fylligt, med hög näsa och panna samt lifliga ögon, icke utan tycke af Gustaf Adolf. Det forntida riddaresinnet inom hans själ yttrade sig serdeles i förhållandet till denne konung. Enligt en gammal slägtsägen skulle en med ärr betäckt och på hvit häst ridande grefve Pappenheim framdeles i strid besegra en stor och ryktbar konung. Det berättas, att Pappenheim var öfvertygad, det denna spådom åsyftade honom och Gustaf Adolf, och han gjorde allt till dess uppfyllande. Ständigt såg man honom rida en hvit häst, och i drabbningarna valde han alltid sin plats midt emot konungen, sökande att komma med honom i handgemäng. På samma gång kände han för denna sin fiende en oförfalskad högaktning, samt yttrade den vid alla tillfällen oförtäckt. I sättet att kläda, att uppföra sig, till och med att lägga sitt hår, sökte han göra likheten mellan sig och sin store motståndare än mera märkbar. De täflande årsbarnen föllo slutligen på samma dag och fält.
Hans Georg von Arnheim var född 1581 och härstammade från en adelig slägt uti Brandenburg. Han utmärkte sig för flit, goda kunskaper, slughet och tystlåtenhet. Richelieu kallade honom derföre det bästa kardinalsämnet i hela Europa. Han var dock tillgifven lutherska läran, och det med så mycken ihärdighet, att han å andra sidan kallades den Lutherska kapucinermunken. För öfrigt var han ombytlig, falsk, egennyttig. Han var först uti polsk, sedan i svensk, derpå i österrikisk tjenst, der han med Wallenstein ingick en nära vänskap, hvilken, oaktadt ett och annat missförstånd, oafbrutet fortfor. Sedan Arnheim af motvilja för polska tåget 1629 begärt afsked från kejserliga hären, ingick han som fältmarskalk uti saxisk tjenst.
Altringer, född af ringa föräldrar, följde på några resor en fransk ädling först som kammartjenare, sedan som handskrifvare, förvärfvande under denna tid genom sin arbetsamhet betydlig kännedom om olika länder samt deras språk och tillstånd. Han kom sedan till kansliet vid tridentiska kyrkomötet, der hans skicklighet och framgång väckte afund och förföljelser. Altringer bortgick i vredesmod från både stad och beställning, med föresats att välja den först mötandes yrke. Det blef händelsevis en tysk soldat, hvilken han följde till Italien. Sedermera gick han öfver till bäjersk tjenst, oupphörligt stigande från den ena graden till den andra, till dess han efter Tillys död blef anförare för hela bäjerska hären och af kejsaren upphöjd till riksfriherre. Han var tapper, förståndig och qvick samt en särdeles stor talare, men derjemnte hämnd- och penningegirig; man kallade honom den italienska spanioren.
Henrik Holk, född på danska ön Alsen, en oförfärad och rask krigare, men utsväfvande, lastfull, grym och plundringslysten. Holk och hans jägare voro föremål för hela Tysklands fruktan och afsky. Han bytte flere gånger om herre och bekännelse. Slutligen under ett af sina grymmaste plundringståg blef han anstucken af en dödlig sjukdom. Ingen prest kunde förmås att höra den afskydda mannens sista bigt. Han dog, öfvergifven af alla, till och med af sina egna officerare. En af de lösa qvinnorna i lägret mottog hans sista suck.
Grefve Merode, i kejserlig tjenst, är mest ryktbar derigenom, att hans tygellösa och sjelfsvåldiga soldater kallades efter honom Merodister eller Merodare, hvaraf sedan ordet Marodörer uppkommit.
Tiefenbach, Götz, Kolalto, Maradas och kroatanföraren Isolani voro mer eller mindre ryktbara krigsöfverstar, hvilkas namn ofta förekomma. Det var äfven vid denna tiden som de sedermera så namnkunniga fältherrarna Gallas, Piccolomini och Montecucculi först började visa sig.
Likasom enskilda anförare hade förvärfvat sig mer eller mindre anseende, på samma sätt var det äfven med tropparna sjelfva. Vissa regementen voro för sin tapperhet och krigsvana bekanta öfver hela Tyskland. Sådana voro Wallensteins kurassierer och nästan ännu mer Tillys walloner, kärnan, de förra af Tysklands rytteri, de sednare af dess fotfolk. Serdeles bekant var också ett regemente bäjerske ryttare, efter sin anförare kallade Kronbergare, efter sitt uppförande De oöfvervinnelige. De nyttjade svarta hästar och drägter samt dödskallar fästade på hjelmarna. En alldeles egen ryktbarhet, hade Kroaterna, ett oregelbundet ungerskt rytteri, häftigt i sina anfall, men utan ordning och ihärdighet. Dessa kroater utmärkte sig för den vildaste plundringslystnad, de råaste våldsamheter. Ångest och fasa föregingo, mord och brand följde deras spår; sjelfva namnet Krabater, såsom det af tyskarna vanligen uttalades, öfvergick slutligen till en allmän benämning för vilda och samvetslösa menniskor.