Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/71
| ← Eröfringen af Kreutznach |
|
Träffningen vid Lech → |
SJUTTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
TÅGET TILL DONAU.
Närmaste orsaken till detta företag var följande. Tilly brann af begär att genom någon ärofull bragd utplåna nesan af nederlaget vid Breitenfeld. Medan derföre Gustaf Adolf var sysselsatt vid Kreutznach, uppbröt han från vinterqvarteren och vände sig mot Bamberg, hvarest Gustaf Horn med en mindre styrka af svenska krigshären var förlaggd. De katolska bönderna gynnade och förtego Tillys förehafvande, så att Horn blef öfverraskad och led en icke obetydlig förlust. Detta retade Gustaf Adolfs stolthet. Han hade ämnat, ja nästan bestämt sig att tåga mot Köln; men förlusten vid Bamberg borde godtgöras och Tillys förmätenhet icke lemnas ostraffad; möjligtvis kunde tillfälle yppas att på samma gång intränga uti sjelfva Bäjern. Han tågade således från rhentrakten inåt Franken, och förenade sig derstädes med Gustaf Horn, samt med Wilhelm af Weimar och Johan Banér, hvilka med sina troppar blifvit tillkallade. Med en krigshär, som sålunda steg till 40,000 man, skyndade han i spåren efter den tillbakatågande Tilly.
Träffningen vid Bamberg blef för Maximilian en anledning både till glädje öfver utgången och bekymmer för följderna. Han förutsåg nemligen, att denna händelse skulle locka Gustaf Adolf tillbaka till Franken, derifrån måhända till Bäjern. Han ämnade fördenskull i början skicka Tilly till Böhmen, i afsigt att derigenom leda kriget från sina till kejsarens länder och tvinga Wallenstein att sätta sig i rörelse. Men å andra sidan kunde han omöjligen lemna sina egna arfländer utan försvar; sådant skulle synas för innevånarna som feghet eller förräderi. Dessutom hoppades han, att Tilly skulle kunna hejda konungen, om icke på öppna fältet, likväl bakom Donau och Lechfloderna, hvilka likasom breda grafvar omgåfvo och beskyddade hela landet. Tilly fick derföre befallning att draga sig tillbaka och intaga plats bakom nyssnämnde tvenne strömmar. Han lydde, men ogerna. Flere gånger uppställde han sina troppar i slagordning för att invänta fienden; men kurfurstens befallning och stundeliga underrättelser om konungens ökade styrka förmådde honom att ånyo bryta upp och fortsätta återtåget. Det skedde med ökad skyndsamhet, ju närmare konungen nalkades. Slutligen gick Tilly öfver Donau och uppref alla mellan Neuberg och Ulm befintliga broar, med undantag af Donauwerths, uti hvilken stad en stark besättning under hertig Rudolf af Lauenburg blef inkastad.
Under detta tåg kom Gustaf Adolf till Nürnberg, en bland Tysklands förnämsta städer. Innevånarne voro här, likasom i de flesta fria riksstäderna, lutherska bekännelsen ifrigt tillgifna; men med ångest hade de nu uti flere år sett, huru denna lära hos de flesta grannarna blifvit utrotad, dess bekännare med våld omvända, fördrifna eller till och med mördade. Ännu hade genom en lycklig tillfällighet Nürnberg sluppit undan; men dess innevånare väntade hvarje år det olyckliga slaget. Med Gustaf Adolfs uppträdande på Tysklands jord uppgick också för dem en morgonrodnad, hvars löfte om bättre tider med hvarje nytt segerbud allt mer och mer bekräftades, och allt som befriaren nalkades, desto lifligare blef också de förtrycktas glädje. Nu kom han i egen person till deras stad, och det icke i spetsen för en hotande krigshär, ty denna lät han på afstånd tåga Nürnberg förbi, utan endast likasom på besök, omgifna af egna höfdingar och Tysklands befriade furstar. Konung Fredrik af Böhmen red vid hans sida. Rådet och de förnämsta innevånarne gingo till hans möte för att öfverlemna stadens nycklar, gatorna hvimlade af jublande skaror, fönsterna af åskådare med hviftande näsdukar och klappande händer. Allas blickar voro fästade vid den segrande hjelten, hvilken, vänligt hälsande, red fram genom folkskaran. Nu ändteligen, då räddaren stod midt ibland dem, ansågo de sig säkra om räddningen. Klockornas och kanonernas ljud samt mängdens glädjeskri hälsade de intågande konungarna, under det månget öga med tysta tårar tackade konungarnas konung för den vunna befrielsen.
Då Gustaf Adolf stigit upp i de honom anvisade rummen, inträdde rådet och frambar dyrbara skänker, bestående uti betydliga penningesummor och rika förråder åt hären, dessutom tvenne af silfver serdeles skönt arbetade himmels- och jordglober åt försvararne af jordens frihet och himmelens ljus. De gamla rådsherrarna voro rörda; icke mindre konungen sjelf. Jag tackar eder, sade han, eder och hela eder stad, för dessa rika föräringar. De skola alltid blifva mig kära, icke blott som dyrbarheter och sällsynta mästerstycken, utan än mera såsom minnen af eder kärlek. Dock kunnen i icke gifva eller lofva mig något bättre än trohet mot vår rättvisa sak, ståndaktighet uti vår heliga lära. Låten eder derifrån icke vändas; hvarken af hotelser eller löften, fåfänga eller vällust, eller någon af de lidelser, dem menskliga naturen underkastad är. I hafven skänkt mig bilder af himmelen och jorden; må jorden med dess rikedomar och härlighet icke locka oss från himmelens ännu härligare gåfvor.
Gud hafver satt eder, gode herrar, till styresmän öfver denna stad, hvars like i rikedom och storlek jag näppeligen skådat hafver. Edert kall är vigtigt och många tusende menniskors väl och ve ligger i eder hand. Från väl förtjenta förfäder hafven i ärft denna deras värdighet och som jag hoppas äfven deras tänkesätt, så att i ären både goda patricier och goda patrioter, och en gång inför Guds högste domstol edert vigtiga kall försvara kunnen.
Underbart har Gud hittills midt ibland faror och förstörelser skyddat och uppehållit eder stad. Underbart har han också till eder räddning skickat mig åt dessa trakter, då jag förr skulle väntat mig att få se den yttersta dagen än att komma till eder stad. Men derjemnte har han också i det öde, som öfvergått många andra edra trosförvandter, ställt eder för ögonen efterdömen af sin vrede, sitt straff, eder till varning, till väckelse.
Icke alla dagar skall Gud sända eder en sådan predikant, som i dag, den der icke endast kan trösta med orden utan ock hjelpa med gerningarna. Derföre hören och besinnen mina ord. Långt från min kalla men lugna fosterbygd har jag kommit hit till edra oroliga länder, och det för eder skull och för vår gemensamma heliga lära. Jag har för densamma uppoffrat mitt eget lugn, mina fattiga undersåtares tillgångar, deras blod, deras lif; ja mitt eget, derest Guds nådige vilje så skulle fordra. Så mycket på mig beror, skall jag med Guds hjelp strida, lida och umgälla. Men så besvär jag ock eder, vid Guds barmhertighet, gören hvad eder tillkommer vid det stora verket. Varer ståndaktige, tålige! Kämper en god kamp och behåller trona; så skall ock Guds hand uppehålla och skydda eder stad, eder till odödlig ära både i lifvet och efter döden, och slutligen till salighetens oförvanskeliga krona.
Sedan konungen spisat middag, lemnade han staden, men hans ädla och sköna gestalt, hans milda och glada uppförande, hans varma och innerliga ord hade vunnit allas hjertan, så högas som lågas. Det till rådsherrarna hållna talet blef genast ur minnet upptecknadt, och lästes snart i hundradetals afskrifter med förtjusning och tårar. Uti stadens mångfaldiga och talrika verkstäder målades, trycktes, pressades, göts, inväfdes hans bröstbild på tusende olika sätt, men alltid med uttrycken af lika beundran och kärlek, och en af deras lärda hade snart färdig en lång och vidlyftig slägttafla, hvarigenom han ville bevisa, det Gustaf Adolf härstammade från en af Nürnbergs gamla burggrefvar.[1]
Gustaf Adolf skyndade emedlertid i hamn och häl efter den återtågande Tilly. Mången gång kom han om qvällen till samma ställe, som Tilly lemnat dagen förut. I rättan tid hann dock denne sednare att sätta öfver Donau och rifva alla dess bryggor. Konungen vände sig till Donauwerth. Hertig Rudolf hade derstädes börjat förbättra stadens redan förut starka fästningsverk; men konungen kom honom för hastigt uppå. Efter två dagars belägring nödgades hertigen taga till flykten. Konungen bemägtigade sig staden, och gick sedan öfver dervarande brygga in uti schwabiska kretsen, hvarest han utan motstånd utbredde sina segrande vapen.
- ↑ Palmsk. Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. 1 p. 40.