Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/81
| ← Wallensteins förening med kurfursten af Bäjern |
|
Wallensteins tåg till Nürnberg → |
ÅTTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS TÅG TILL NÜRNBERG.
Gustaf Adolfs och Wallensteins möte vid Nürnberg är ett bland de märkvärdigaste uppträden under hela trettioåra kriget, samt innefattar icke allenast en betydlig tiderymd, utan äfven flere enskilda händelser, som äro förtjänta af uppmärksamhet. Vi vilja för redighetens skull framställa dem uti serskilda kapitel.
Från München hade Gustaf Adolf med en betydlig del af svenska tropparna dragit sig tillbaka till Schwaben för att kufva åtskilliga derstädes utbrytande uppror. Under detta företag fick han veta, det Wallenstein höll på att återvända från saxiska gränsen, för att först förena sig med Maximilian och sedan tåga mot Frankrike. Straxt derefter kommo sändebud från borgerskapet i Nürnberg, ifrigt bedjande om konungens hjelp mot den annalkande faran; ty de sade sig äga bestämda underrättelser, att det var just dem, som Wallenstein ämnade angripa. Gustaf Adolf höll det icke otroligt. Nürnberg, en rik och yppig stad, var redan i och för sig sjelf ett lockande mål för den roflystna soldaten. Det utgjorde dessutom föreningslänken mellan svenska härarna i Schwaben, Rhenlandet och norra Franken. Genom Nürnbergs eröfring vore konungen med schwabiska afdelningen helt och hållet från sina öfriga troppar afskuren. För dessa orsaker var Nürnbergs bibehållande af största vigt. Gustaf Adolf hyste dessutom mycken välvilja för denna stad i anseende till dess redan visade tillgifvenhet, och ansåg som en outplånlig skymf att låta en sådan bundsförvandt dela Magdeburgs rysliga öde. Dessa skäl hade redan i förväg afgjort beslutet. Vänden tillbaka, sade han till sändebuden, och helsen Nürnbergs styrelse och folk och bedjen dem vara vid godt mod! Så länge jag andas, skall med Guds hjelp Wallenstein aldrig se insidan af deras murar. Härefter utfärdade han befallningar om tropparnas fördelning. Bäjern blef utrymdt. I sydligaste Schwaben ställdes Bernhard af Weimar; Johan Banér vid Donauwerth och Gustaf Horn uti Elsas. Sjelf skyndade han med återstoden, utgörande nära 20,000 man, uppåt Nürnberg, derstädes som en befriande engel med alla slags högtidligheter mottagen.
Vid framkomsten fick han veta, att Maximilian ännu icke hunnit verkställa föreningen med Wallenstein. Han beslöt derföre att söka förekomma densamma och slå hvardera hären särskildt, och skyndade i sådan afsigt åt Öfverpfaltz. Men Maximilian, med aning om faran, påskyndade sitt tåg så mycket som möjligt. Han satte soldaterna på vagnar och bondhästar, och jagade på detta sätt genom hela Pfalz uppemot Eger. Jemnt en dag före konungen hann han sålunda till det afgörande passet, och lyckades att, såsom vi förut omtalat, förena sig med Wallenstein. Långsamt och missnöjd drog konungen sina troppar tillbaka mot Nürnberg.
Sjelf hastade han förut till denna stad, red omkring malmarna och utmätte nya fästningsverk. Nürnberg hade visserligen förut både vallar och grafvar, men icke fullt pålitliga. Dessutom ville konungen aldrig förlägga sina soldater inuti städerna, för att icke gifva anledning till öfvervåld, utsväfningar och trängsel samt deraf förorsakad sjuklighet. Likaså denna gången. Platsen för de blifvande vallarna uppdrogs i en vid krets, omfattande äfven förstäder och närmaste byar. Midt uti låg Nürnberg sjelf. Det är min ögonsten, hvilken jag efter yttersta förmåga beskydda skall, sade konungen. Mellan staden och dessa fästningsverk skulle svenska hären förläggas. Så snart konungen utstakat vallarnas sträckning, tillförordnades flere tusende borgare och bönder till utförandet, och inom två dygn var redan det gröfsta arbetet undangjordt. Nu kom hela svenska hären, med hvars tillhjelp vallar och grafvar snart blefvo fullbordade samt försedda med bollverk, skansar och alla tillbehör, så att lägret utgjorde en fullkomlig fästning. Trehundrade kanoner, uppförda på dess vallar, hotade med eld och död hvarje angripande fiende.
Borgerskapet gjorde villigt allt, hvad i deras förmåga stod. De hade försett staden med rika förråder, serdeles af spannemål, ägande deraf tillräckligt för mer än ett helt år, och det både för sig sjelfva och för hären. Svenskarna voro visserligen förlaggda i lägret utanför; men händelsevis inskickade befälhafvare och soldater blefvo alltid af borgerskapet gästfritt emottagna och förplägade. Dessutom sammanskötos betydliga summor till härens sold, och genom utskrifning af alla manspersoner under fyratio år, upprättades en stark beväring, så väl till ordningens bibehållande inom staden, som lägrets försvar mot fienden.