Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/1
| ← Inledning. Om den äldsta gudalära i Sverge |
|
Om Hjalmar och Ingeborg → |
FÖRSTA BERÄTTELSEN.
OM ODEN OCH HANS EFTERTRÄDARE.
FÖRSTA KAPITLET.
SVERGES ÄLDSTA TILLSTÅND.
Våra äldsta sagor hafva ej mycket att förtälja om Sverges tillstånd före Kristi födelse. Landet betäcktes af stora skogar, i hvilka innevånarne drefvo omkring, närande sig mest af jagt och fiske. Deras vapen voro klubbor, stenknifvar samt båge och pilar. Kläderna syddes af vilddjurs skinn, och folkets boningar voro små kojor, till hälften nedgräfda i jorden. Man känner ej någon ordentlig regering, eller någon konungs namn från den tiden. Såsom Gudar dyrkades Oden och Tor. Grekerna kallade landet för Thule, och Romarne för Scandinavien, beskrifvande det som ett kallt och ödsligt land.
ANDRA KAPITLET.
ODENS ANKOMST TILL SVERGE.
Vid pass 100 år före Kristi födelse bodde i trakten nordost om Svarta Hafvet ett folk, som kallades Asar; deras höfding hette Sigge Fridulfsson. Emedan nu Asarna ej fingo sitta i fred för Romarna, hvilka vid denna tiden bruto under sig alla riken rundt omkring, beslöt Sigge att vandra ut med sitt folk och söka sig ett nytt land längre upp i norr. Asarna voro slugare och förmer i alla konster, än de öfriga nordiska folken vid den tiden. I synnerhet var Sigge mycket klok och vis. Han kände att Oden var öfver alla nordländerna dyrkad som Gud. Derföre började han sin vandring med mycken prakt och ståt, sägande sig vara Oden, och sina höfdingar de andra Gudarna. Så genomtågade han flera länder, nemligen Ryssland, Saxen, Westfalen, insättande öfverallt sina söner till konungar. I Danmark stannade han en tid på ön Fyen, och anlade der staden Odensee, som efter honom har sitt namn. Men då han fick veta, att uppe i Sverge voro stora bördiga trakter, lemnade han Danmark åt sin son Sköld, som på Seland byggde staden Lejre med ett afguda-tempel, der hans efterkommande, som kallades Sköldungar, sedan länge regerade. Sjelf seglade Oden upp till Sverge. Då var en konung benämnd Gylfe, den förste konung i Sverge, som historien nämner. Han mottog Oden med gudomlig vördnad och upplät sitt rike åt honom. Oden anlade då vid Mälaren en stad, som han efter sitt eget namn kallade Sigtuna[1]. Der bodde han sjelf och inrättade ett afgudahus; men landet omkring skiftade han åt Asarnas höfdingar, hvilka med honom skulle förestå offren och fälla domar, och kallades dessa för Diar, samt blefvo ansedda för Gudar; men af alla tycktes dock Oden förnämst. Han var en fager och högt ansenlig man, och då han satt i lag med sina vänner, hugnade sig alla af honom; men mot sina fiender var han grym och förfärlig. Så väl talade han, att alla tyckte det ensamt vara sanning, som han sade. Han införde skaldekonsten i Norden och var den förste, som här nyttjade skrifkonsten. Hans bokstäfver kallades runor och inskuros i träd, och folket trodde, att han med dem öfvade trollkonster. Det berättas, att han också kunnat ett annat slags trolleri, kalladt Seid, så att han med orden förmådde släcka eld, stilla sjö och vända vind. Sjelf kunde han låta sin kropp ligga som död, och emedlertid for själen som fogel, fisk eller annat djur kring alla länder i hans ärender. Han hade ock ett skepp, benämndt Skidbladner, hvilket kunde hopvikas som ett kläde och hade medvind, hvart han ville[2]. Men hans män foro fram i striden med mycken styrka och raseri, brukande inga skyddsvapen, hvarföre de kallades Ber-Serkar eller Brynjolösa[3], och en sådan framfart kallades Berserkagång.
TREDJE KAPITLET.
ODENS LAGSTIFTNING.
Oden påböd en allmän skatt för hvar näsa eller person i riket. Den kallades nässkatten. Han förordnade ock, att hvarje död skulle med sina egodelar brännas på bål, och ju högre lågan steg, desto härligare var den döde i Walhall. Askan borde nedgräfvas och öfver storättade män hög uppkastas; men efter dem, som bedrifvit stora bragder, skulle Bautastenar resas till åminnelse. Han lärde ock, att de, som fallit i strid eller på våldsamt sätt aflidit, skulle komma till honom i Walhall och der njuta stor lycksalighet. Derföre ville han ej heller sjelf dö strådöd[4], utan, då han förstod sig vara nära sitt lifs slut, lät han märka och stinga sig med Gejrs-odd (spjuts-udd) och dog deraf, sägande sig gå för att i Walhall bereda sällhet åt sina efterföljare. Folket trodde nu, att han gått till Asgård, eller de gamla Gudars boning; och tyckte de, att han ofta uppenbarade sig för dem i sömnen, när stora krig tillstundade, gifvande då seger åt somliga, men bjudande andra till sig i Walhall, och ansågos båda lotterna vara goda. Häraf blef folket mycket tappert i strider och frimodigt att förakta döden; och de, som blefvo gamla, läto märka sig med Gejrs-odd, eller kastade sig utför branta berg (ättestupor), heldre än de ville dö den föraktade strådöden.
FJERDE KAPITLET.
ODENS EFTERTRÄDARE.
Njord blef drott i Sigtuna efter Oden. I hans tid var god väderlek och årsväxt, så att han efter sin död dyrkades som vindens och vädrets Gud. Efter honom kom hans son, Yngve Frey. Dessa två voro inkomne i riket med Oden och blefvo ansedde som Gudar. Yngve flyttade hofvet från Sigluna till Uppsala, der han byggde ett stort afgudatempel. Han anslog vissa landtegendomar öfver hela riket till drottens och offrens underhåll. Dessa kallades Uppsalaöde eller egendom, men nu heta de kungs-gårdar. I Yngve Freys tid säges det hafva varit frid öfver hela jorden, och man tror, att Kristi födelse då inträffat. Yngve Frey blef efter sin död satt i hög vid Uppsala, der många af de gamla konungarnas högar ännu synas. Hans bild uppsattes jemnte Odens och Tors i Uppsala tempel. Hit samlades folket tre gånger om året till offer och rådplägning; den största samlingen var vid midvintern, och kallades Allshärjarting (hela härens ting) eller Ting allra Svia (alla Svears ting), då konungen, stående på en af högarna, rådgjorde med det församlade folket, afhörde dess klagomål, och föredrog för detsamma hvad han ville göra, hvarvid folket gaf sitt missnöje eller bifall tillkänna med rop, stående på sköldarna, och vapenbrak.
Denne Yngve Freys afkomlingar kallas efter honom Ynglingar och förestodo länge offren i Uppsala samt styrde Svea välde.
FEMTE KAPITLET.
AGNE SKEPPSBO.
Ynglingarna, som regerade i Uppsala, kallades i början drottar, men Dyggve, den tionde i ordningen, antog först namn af konung. Hans sonson hette Agne. Han var en mycket stor krigshjelte, och hade många skepp, med hvilka han ständigt låg ute i vikingatåg. Derföre fick han ock tillnamnet Skjafrboandi, d. ä. Skeppsbo. En sommar drog han med sin här till Finnland och härjade der. Finnarnas höfdinge, Froste, samlade folk och gick emot Agne. Der blef då en hård strid, men slutligen föll Froste och en stor del af hans folk. Agne for då kring landet och lade det under sig. Sedan seglade han hem, hafvande med sig som fångar Frostes dotter, Skjalf, och sonen Loge. När han nu kom tillbaka till Sverge, lade han flottan vid Stocksund; så kallades då Mälarens utlopp i hafvet, der Stockholm nu är beläget. Der var på den tiden mycken och stor skog. Konung Agne höll der bröllop med Skjalf, och på hennes begäran lät han på samma gång dricka graföl efter hennes fader. Konung Agne bar omkring sin hals en dyrbar guldkedja. Denna guldkedja hade en af Agnes förfäder lofvat som hemgift åt sin gemål, men försköt henne sedan och förvägrade henne den utlofvade hemgiften; hvarpå en trollqvinna till straff förelade, att denna kedja skulle blifva dödsorsak för den yppersta bland Ynglingarna. Agne hade druckit mycket på Frostes graföl; och när han lade sig att sofva i sitt tält, bad Skjalf honom akta sin kedja, hvarpå han fastspände den tätt kring halsen.
Då han väl insomnat, fästade Skjalf ett starkt tåg i kedjan och drog det upp öfver grenarna i ett träd, som stod öfver tältet. Derpå hissade hon med sina mäns tillhjelp Agne upp i luften, att han der hängdes och dog. Men hon sjelf med Loge och de andra Finnarna smögo sig hemligt till skeppen och seglade åter till Finnland. Detta lär hafva skett på samma ställe, der nu staden Stockholm står, och platsen blef länge kallad Agnes fit eller Agnes strand till konungens minne. Agnes tvenne söner Alrik och Erik togo riket efter honom, och började nu Svea välde att gå i brödraskifte, då det förut alltid haft blott en konung.