Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/9
| ← Om Ansgarius och huru kristna läran först blef predikad i Sverge |
|
Om Olof Skötkonung → |
NIONDE BERÄTTELSEN.
OM KONUNG ERIK SEGERSÄLL.
FÖRSTA KAPITLET.
OM ERIK SEGERSÄLL OCH STYRBJÖRN STARKE.
Olof och Erik hette tvenne bröder af Ivarska konungaätten, hvilka regerade tillsammans i Uppsala. Olof dog snart, lemnande efter sig en son, som hette Styrbjörn. Emedan denne vid fadrens frånfälle var ganska ung, så blef Erik ensam konung. Han var mycket vänsäll och älskad af sitt folk, dertill ganska tapper, så att han lade Finnland, Estland och Liffland under Sverges krona. Hans brorson, Styrbjörn, växte emellertid upp hemma i Uppsala, blifvande mycket våldsam till sinnes. Han lekte en gång med en hofman, som hette Åke, kastande en mantel öfver Åkes hufvud. När nu denne ej kunde se, råkade han stöta ett dryckeshorn mot Styrbjörns näsa, hvarföre denne så vredgades, att han slog Åke ihjel. Han ville sedan af högmod ej erlägga mansboten till Åkes slägtingar, utan endast till konungen sjelf, sägande, «att konungen sedan finge förnöja Åkes fränder bäst han förmådde». När Styrbjörn blef tolf år, begynte han begära del i regeringen efter sin fader. Han gick ej mera till konungens bord i Uppsala, utan satte sig ofta på sin faders grafvård för att dermed beveka folkets sinnen. Konung Erik bad honom vänta, tills han blef sexton år, ty förr kunde han ej företaga ett så svårt verk, som att styra ett helt rike; men detta ville Styrbjörn ingalunda göra. På nästa Disarting i Uppsala framträdde han derföre, åtföljd af sin morbror Ulf Jarl, och fordrade af folket sin arfsrätt i riket; och ehuru menigheten afslog detta, i anseende till hans ungdom, så fortfor han dock att med häftighet och trots pocka derpå. Häröfver blef folket så uppretadt, att det med stenar och hugg dref både Styrbjörn och Ulf från tinget. Dessutom utvalde det också en annan medregent åt Erik, så att Styrbjörn ej mera skulle hafva något hopp. Han gick då till Erik, och begärde att blifva utrustad till vikingatåg, såsom en konungason anstod. Erik jakade härtill och gaf Styrbjörn sextio väl utrustade skepp. Med dessa seglade han ut, och hans första bragd var att uppsöka och ihjelslå den af folket på Disar-tinget tillsatta medregenten. Derpå seglade han från Sverge, görande dock förut det löfte, «att han antingen skulle en gång regera öfver hela detta rike, eller ock dervid tillsätta sitt lif». Och var nu Styrbjörn fjorton år gammal.
ANDRA KAPITLET.
STYRBJÖRNS KRIGSTÅG.
Styrbjörn for sedan omkring, härjade och underkufvade länderna vid Finska viken. Han var mycket oförskräckt och modig i striden, dertill också starkare än andra män, så att han fick det tillnamnet Starke. På den tiden var en mycket beryktad borg i Pommern, som kallades Jomsborg. Den var anlaggd af en förnäm dansk man, vid namn Palna-Toke, och var ganska stark samt nästan ointaglig. Dessutom låg också sjelfva hamnen inom fästningen, så att skeppen der voro i godt förvar. Männerna i borgen kallades Jomsvikingar, och hade den lag sins emellan: 1) att ingen fick upptagas bland dem, utan allas samtycke. 2) Ingen, som var under aderton eller öfver sextio år. 3) Ingen, som var gift, ty qvinna fick aldrig komma inom borgen. 4) Ingen, som afslagit en utmaning till envig; och många andra stränga vilkor. — Dessa Jomsvikingar ansågos för det tappraste folk, och voro mycket fruktade på den tiden; likväl lyckades det för Styrbjörn att öfverrumpla och intaga borgen under Palna-Tokes frånvaro, och härigenom blef han mycket mägtig och beryktad. På denna tiden regerade uti Dannemark en konung, benämnd Harald Blåtand, som blef efter många stridigheter fördrifven ur riket af sin egen son, Sven Tväskägg. Han flydde då till Styrbjörn, och blef med hans tillhjelp åter insatt i Dannemark. Till belöning för detta fick Styrbjörn Haralds dotter, den sköna Tyri, till hustru, och Harald måste lofva att bistå Styrbjörn med hundra skepp mot konung Erik Segersäll i Uppsala. Härpå rustade Styrbjörn sig väldigt till och sammanbringade ett tusen skepp uti Jomsborg. Han väntade då först en tid på de hundra skepp, Harald Blåtand lofvat honom; men när han såg sig besviken häruti, for han i vredesmod med hela sin flotta till Dannemark, och tvang Harald att i stället för etthundra utrusta tvåhundra skepp till hans hjelp, och dessutom sjelf följa med på tåget. Derpå seglade de till Uppsala. Men Danskarna diktade nidvisor om Harald, kallande honom Styrbjörns träl, och tyckte de mycket illa vara, att deras konung skulle tåla sådant tvång af en främmande yngling.
TREDJE KAPITLET.
SLAGET PÅ FYRISVALL.
Erik Segersäll regerade emellertid uti Uppsala och var en förnämlig och stor konung. Skoglar Toste, en rik odalbonde och beryktad viking uti Westergötland, hade en dotter vid namn Sigrid, hvilken var mycket beryktad för sin skönhet, men hon var derföre ganska storsint och högmodig. Henne tog konung Erik till sin drottning och fick derigenom mycket anhang i landet af hennes slägtingar; särdeles af Torgny den vise, lagman i Uppland. När konung Erik fick underrättelse, att Styrbjörn med sin stora flotta kommit in i Mälaren, skickade han ut pilbud öfver hela riket, att allt vapenfört folk skulle samlas till Uppsala. Han lät derpå försänka inloppet till Flötsund, så att Styrbjörn ej skulle kunna segla ur Mälaren ända till Uppsala. Då Styrbjörn kom dit, lät han sitt folk gå i land, och uppbrände derpå alla sina skepp, på det att folket skulle strida så mycket tapprare, då det ej hade hopp om räddning genom flykten. Knappt var detta gjordt, förrän Harald Blåtand smög med sitt folk om bord på sina skepp, lade dem ut i sjön, och seglade så hem till Dannemark, lemnande Styrbjörn i sticket. Denne måste nu med sin här stå på stranden och se Haralds bedrägeri, och kunde dock icke hindra det. Han förlorade likväl ej modet, utan lät hugga upp genom skogen en bred väg åt sin krigshär till den stora slätten Fyrisvall utanför Uppsala. På denna slätt uppställde han sin krigshär, hafvande deruti många tappra och förnämliga män, bland andra sin morbror, Ulf Jarl, och Björn Bredviking, en Isländare. Erik Segersäll skipade sitt folk på andra sidan, och Torgny lagman var hans förnämsta man så i råd som dåd. Slaget blef ganska häftigt och långvarigt. Torgny hade låtit göra vagnar med spjut framför och liar och skäror på sidorna, hvilka af dömda missdådare drefvos in i fiendernas leder och anställde der stor förödelse; men Styrbjörn var så mycket öfverlägsen i manskap, att han ändå förmådde göra starkt motstånd; och stridde de så hela dagen, utan att kunna besegra hvarandra. Under natten kom mycket folk från landet alltomkring till Erik, så att hans krigshär ej var mindre nu än första dagen. Dock voro Jomsvikingarna så tappra män, att de uppehöllo striden hela andra dagen, och vid dess slut kunde ännu ingen se hvilkendera skulle segra. Höfdingarna offrade nu under natten för seger. Styrbjörn offrade åt Tor; och det säges, att en rödskäggig man, hvilket folket trodde vara Tor, skall hafva visat sig för Styrbjörn och förkunnat hans nederlag. Erik deremot gick upp i Uppsala tempel och offrade der åt Oden, lofvande sig sjelf åt Guden efter tio år, om han blott denna gången finge seger. Då berättas, att en enögd man i vid blå kappa med en sid hatt på hufvudet har visat sig för Erik, och gifvit honom ett spjut, som han skulle kasta mot Styrbjörns folk, sägande: «I hören nu alla Oden till!» och denna man troddes hafva varit Oden sjelf. Tredje dagen börjades ett mycket häftigare slag, och hade emellertid denna natt återigen mycket folk samlats till konung Erik från landskapen. Men snart kom en allmän bäfvan öfver Styrbjörns män. De tyckte, att uppe i luften allestädes öfver dem sväfvade lätta pilar, hvilka förblindade och förvillade dem, och troddes vara sända från Oden. Dessutom nedrasade ett närbeläget sandberg, och åstadkom mycken förvirring bland dem. När Styrbjörn nu omsider såg, att allt lutade till hans fall och undergång, stötte han med ångest och förtviflan sitt banér fast i jorden och ropade med förfärligt ljud till sitt öfverblefna folk, «att de skulle heldre dö med ära, än fly med skam!» Derpå kastade han sig med raseri midt ibland sina fiender och föll så, genomborrad af deras vapen. De fleste af hans män följde honom, och få voro de, som flydde undan eller gåfvo sig till fånga. När slaget var slut, uppträdde konung Erik på en af högarna, och utlofvade en stor belöning åt den, som kunde qväda en Drapa[1] öfver detta slag. Då steg Isländaren Torvald Hjalteson fram, och qvad för konungen och hären en härlig segersång, och erhöll derföre till belöning tvenne dyrbara guldkedjor, och har denne Torvald hvarken förr eller sednare befattat sig med skaldekonst. Efter detta blef Eriks son, Olof, som då var blott två år gammal, framburen för hären och af densamma hyllad och utropad till sin faders efterträdare och konung öfver hela Sverges rike. — Emedan han för sin barndoms skull vid detta tillfälle bars vid skötet, blef han kallad Olof Skötkonung. Styrbjörn hade en son, benämnd Torkil Sprakalägg, hvars son hette Ulf, som var fader till Sven Ulfson, från hvilken en hel dansk konungaätt härstammar.
FJERDE KAPITLET.
ERIK SEGERSÄLLS DÖD.
Sigrid var så högfärdig och storsinnt, att Erik ej kunde trifvas med henne, utan de skildes åt, och hon for ned på sina gårdar i Westergötland, erhållande der af Erik ett stort välde. Han gifte sig sedan med Öda, Håkan jarls dotter från Norrge. Före Eriks tid hade konungarna vanligtvis medregenter, men Erik afskaffade dem, och antog i deras ställe till hjelp i regeringen en ämbetsman, som kallades Sverges jarl till skilnad från de andra obetydliga jarlarna. Erik fördref konung Sven Tväskägg från Dannemark, och dog sedan, jemnt tio år efter slaget på Fyrisvall.
- ↑ Äresång.