Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 006
§. 6. Professor ANDREAS CELSII mening.
År 1743. kommo i Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar[1] ut framledne Professor CELSII Anmärkningar om Vattnets förminskande, så i Östersjön, som Västerhafvet, hvilka äro de, hvarifrån man, i anseende til deras vigt och præcision, samt sjelfva sakens derå följande sanfärdiga förlopp, måste räkna Svenska perioden af Vattuminsknings-satsen, som sedermera fått et så hederligt rum både uti Historien samt Mineralogien, som det än i dag innehafvet. Herr Celsius anförer mångfaldiga rön, hvarigenom uplandningar pläga eller kunna bevisas; men stöder sig förnämligast på upgrundade Farvatten, blottade klippor och onyttige blefne Skjälstenar; hvilka efter Lotsars och Bönders fråsägner, samt Mag. Rudmans afvägning, gifva honom anledning til fastställande af et mått, såsom medium, at vatnet på 100 år minskas 9 quarter.
At icke göra denne vår berömlige Astronomus orätt, så måste jag härvid erhindra tväggehanda. I. Gifver han ej mera ut för fast, än at vatnet på de 168 år, hvartil rönen sträcka sig, i förberörde mon aftagit; men at det altid har tagit, eller härefter skal taga af i samma proportion, det har han icke understått sig at determinera. II. Likaledes har han icke gifvit någon positiv orsak; utan tror, at antingen vegetationer eller hafs-botnens lön-hål, eller bägge delarne kunna orsaka denna minskning. Imedlertid drager han likväl hypothetiska slutsater häraf, både om framtiden och den förflutna. Men at han icke haft någon för Norden enskylt, utan en allmän Vattuminskning i sinnet, det tycker jag mig med skäl kunna säga; ty fast än här mäst talas om Östersjön; så påstås dock, at i Vesterhafvet går til på samma sätt; och dessutan, som de angifne orsakerne äro, utan tvifvel, almänne, så måste ock deras verkan vara likadan.
- ↑ I quart. p. 33. sq.