←  §28. Afvägningarne.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius

§29. Tankar öfver Maillets och Celsii Afvägningar.
§30. Granskning af Manfredis Afvägning.  →


[ 64 ]

§. 29. Tankar öfver MAILLETS och CELSII Afvägningar.

Maillets afvägning synes vara af så mycket mindre värde, som den endels stöder sig på en gissning om ändamålet och bruket [ 65 ]af vissa öpningar och omständigheter på gamla byggningar, hvilken lika så snart kan slå felt, som träffa in; endels ock sjelfva måttet är så litet, at det betyder ingen ting, efter Vattuhögdens variation dervid icke är i akt tagen. Dock synes häraf följa med säkerhet, at vatnet i Medelhafvet icke mera kunnat taga af, än detta måttet innehåller, samt at Maillet i sit systeme dermed tämmeligen conserverat den gamla Historien.

Det samma åter, nämligen gamla Historiens conservation, torde saknas i Prof. Celsii mätning. Ty, om der stå fast, som näppeligen lärer kunna vedersägas, at minskningen borde något när blifva proportionel öfver hela Jord-klotet; så fruktar jag, det icke lärer vara gjordt med, at vräka de Svenska gamla Sagors trovärdighet; utan, at all gammal Historie, i anseende til minskningens quantitet, löper fara; den äldsta och trovärdigaste ju som aldramäst.

Denna mätning stöder sig dessutan på en bonde-tradition, och supponerar, at en Skälsten är oryggelig; hvilket lärer så mycket mindre vara at lita på, som sådane stenar ofta icke äro fasta klippor, utan underkastade förändringar, icke allenast efter botnens art, utan ock ofta af is-gång med storm; at förbigå hvad jordbäfnings skaknin[ 66 ]ningar kunna göra. Berättelsen innehåller väl, at stenen på ena kanten blifvit afbränd til skälfiskarens beqvämlighet; men säger icke, at sådant skedt, på det Skälen skulle lättare kunna komma up derpå. Dock som denna senare afsigten likväl synes varit möjelig; så ser det mycket underligt ut, at bönderne i en sak af sådan vigt til ansenlig rikedoms värfvande, skulle försummat et så lätt grep och utväg; emedan man sakta tyks kunnat hinna med, at bränna af stenen, så fort som vatnet hunnit, efter hypothesen, at taga af. Ty faller man lätteligen på den tankan, at icke stenens ökade högd öfver Vattubrynet torde varit den enda, och kanske icke eller den rätta orsaken dertil, at den blifvit onyttig. Kanske Skälarne för andra obekanta orsaker flyttat derifrån, såsom, at de saknat sin föda, eller något annat. Med et ord: det kan hafva gått på samma sätt med Skälen, som med fisken, öfver hvilkens försvinnande man ofta hörer klagas, och gemenligen af Allmogen sådana orsaker allegeras, som i sjelfva saken den minsta del äga. Men om Rik Nilses arfvingar icke ansedt Stenens uphöjande öfver Vattubrynet, som orsak til Skälens saknande, så lära de ej eller så noga gifvit akt derpå; at deras efterkommandes frå-sägen borde, i den præcision som här fordras, gälla.

Ytterligare finnes af Prof. Celsii ritning (Fig. I.) och berättelse, at distancen

[ 67 ]emellan a och d ej kunnat mätas, efter Rik Nils bränt utur stenen hela stycket til d, som går 3 25 fot djupare, än det med a betecknade stället, hvilket här upritade stycke altså måste varit bårta 168 år för än mätningen skedde. Deraf följer jämväl, at vatnet, då han brände, åtminstone gått 2 fot lägre än C.b.D. Ty Rik Nils lärer icke kunnat bränna under vatnet. Ovisst är ock, om han just passat lägsta vatten. Nu säges väl, at vatnet ägt vid mätningen sin medelmåttiga högd; men, efter det ofta om sommaren är lägre, än stundom vintertiden, och icke något mått är angifvit; så får man lof, om man vil vara rätt säker för vilfarelse, at admittera, det då kunnat vara lägsta Vatten; lika som ock, at vid bränningen kunnat vara högt Vatten. Nu har man säkra rön, at Vattuhögden i Östersjön varierar 3 fot, och torde det äfven ibland gå til fyra; på hvilken händelse hela måttet skulle absorberas, på litet öfver en fot när, som ock, tör hända, när alt går omkring, torde kunna afskrifas, under titel af error calculi.

Dock med alt detta må vara huru det vil; så blifver ändock fast, at på menighetens fråsägner och Skälstenar icke kan byggas, när det kommer an på den granlaga och nogräknade visshet, som i detta ämne fordras.