Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 030
§. 30. Granskning af MANFREDIS Afvägning.
Manfredis mätning vil jag väl icke anse såsom säker för all villfarelse; men så synes den likväl framför de andra äga en stor grad af sannolikhet. Auctor, hvars habilitet är nogsamt känd, har sjelf lagt handen vid och gjordt afvägningen. Han har ock anmärkt skilnaden emellan högsta och lägsta Vatten til 14 tum; hvaraf vil synas, at den i Östersjön torde vara drygare, än uti Medelhafvet; fastän den förre hittils icke rimat sig ihop med Ebb och Flod. Han gifver ock än en förklaring öfver sit Phænomenon, som väl låter höra sig.
Uti Leipzigske Acterna År 1749. p. 293. finnes et kärt begrepp af hans mening, hvilken jag, at lisa mina Läsares omak, vil krteligen anföra: “När Manfredi år 1731. i Ravenna hade afvägt åtskilliga orters högder emot hafsbrynet, hände sig, at på den, 1300 år gamla Domkyrkans derstädes grundval, något skulle lagas, och då til den ändan några fot djupt kom at gräfvas, råkade man på et gammalt golf, eller med marmor lagd präktig plan, så djupt neder, at det vid lägsta Vatten icke stod mer, än 6 tum deröfver; men vid hafvets flödande 8 tum under. Det samma berättar Auctor vid andra gamla byggningar rönas och efter han finner ingen sannolikhet, at detta golf af början blifvit så djupt lagt, så sluter han, at antingen golfvet måste hafva sunkit, eller hafsbrynet blifvit uphögdt. Det förra håller han för orimligt, och faller altså på det senare, hvartil ock Zendrinus uti Venedig berättar sig hafva funnit tecken och känningar.
Sådant tror Auctor skäligen kunna hänledas af den jord, som floderne ständigt föra med sig i Hafvet, och der sjunker til botnen. Han vederlägger dervid kårteligen deras mening, som deraf, at Hafvet någorstäds viker från strand-orter, sluta, at det blifver lägre och aftager; och visar deremot, at stränderne genom sands tilflödande ständigt något höjas, och vatnet för den orsaken skul allena synes hafva tagit af.
Manfredi stannar icke härvid, utan företager sig ock, at uträkna myckenheten af den jord, som ständigt med vatnet följer i Hafvet, at deraf må synas, i hvad mon den genom Hafvets uphögning bör visa sig. Han sätter, efter det minsta mått, som i de säkraste Rön angifves, at årligen 18 tum vatten genom rägn falla; hvaraf han allenast räknar, at tredjedelen, eller sex pariser, som göra fem Bologneser-tum, genom floder komma uti Hafvet. Sedan berättar han sig hafva funnit, at jorden, i medelmåttigt grumligt flod-Vatten, har sig emot Vatnet, som 1. til 174. Hvadan, som Hafvets superficies är nästan dubbelt emot jordens, han uträknar, at Hafvet på 348 år skal höjas til 5 tum vid pass. Hvilket mått han sedan med andra skäl bestyrcker, och visar nyttan af denna observationen; hvilken Hartsoeker tilförene finnes hafva gjordt, stödande sig på samma fundament, fastän måttet skiljer.”
Nu, ehuruväl icke lärer kunna nekas, at Manfredis mätning, i jämförelse med de andra, äger större trovärdighet: hans theorie i gemen ej eller särdeles lärer kunna gensägas; så måste jag dock tilstå, at fastän jag icke ser mig kunna bestrida den supponerande omöjeligheten, at hans solum marmoreum i Ravenna kunnat sjunka; så finner jag icke eller någon ojäfaktig nödvändighet af jordens inflytande i Hafvet följa til dess bryns högning i samma mon, i hvilken dess botten måste deraf tiltaga; emedan Hafsvatnet kan intaga annat rum och andra ställen: Sediment kan vräkas åt stränderna: botnen kan på sina ställen skäras djupare, fast bankar å andra läggas & c. och altså likafullt bibehålla samma högd; hvarom längre fram närmare skal ordas.