Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 049
§. 49. Nilströmmens Vattumätning beviser Vattuminsknings satsen oriktighet.
Man lärer nu väl icke vara så aldeles viss om, huru detta alne-måttet svarar emot hvart annat: kunde ock vara något ytterligare at påminna; men efter sådant blott kommer an på högst en aln mer eller mindre, så vil jag ej uppehålla mig dermed. Icke dess mindre står fast:
- At den til Egypten i synnerhet och Delta på sådant sätt flyttade gyttjan, åter saknas på Nil-Strömmens väg emellan Gambea, det hans ursprung är, och Cataracterne der han så grumligt störter sig utföre, som han sedan alt til sit utlopp finnes. Och i anseende härtil tyckes mig Sanctius icke så orimeligen hafva lämpat hit[1] ,at Æthioperne i Skriften[2] kallas et Folk, hvilket land floderne bårtfört.
- Om ofvansagde mått och uträkning
håller strek, eller ock icke, så lemnar ändock
denna Egyptiske uplandningen et
ovedersägeligt skäl emot Vattuminsknings hypothesen;
ty, låt vara, at här skulle saknas så
fullkomlig noghet, som kunde tarfvas at decidera,
när det allenast kommer an på inemot 7 alnars
skilnad, såsom efter Maillets minsknings
mått; så lärer dock ingen tvifla, det saken
blifver oemotsägelig hvad Celsianiska måttet
vidkommer. En tilökning af öfver 90 alnars
lodrätt högd uti terrainen, eller vatnets stigande,
den har icke på något imaginabelt sätt i
Egypten kunnat blifva dold, eller föras til
missräkning.
Jag erindrar mig, at någre
Vattuminskningens försvarare beklagat sig deröfver, at
äldre Observationer saknas, hvilka de dock
ej tyckas pröfvat nödige til sjelfva satsens
riktighets bevisande, som de redan hålla
före vara nog stadfäst til at heta en bevist,
vederkänd och oemotsägelig sanning; utan
allenast til närmare utrönande af sjelfva
minsknings monen. Jag har nu den äran, at
præsentera sådana gamla observationer, i hvilka
ingen åstundad accuratesse lärer saknas, och
förundrar mig derjämte högeligen, efter desse
facta icke äro någon obekant sak, huru det
kunnat hända, at de uti Vattuminsknings
qvæstionen ej så snart blifvit dragne til minnes,
som Almamons grad-mätning uti frågan om
jordens figur; hälst de i sit mål icke lära vara af mindre vigt til decision, än denne uti sit.
Ingen lärer neka, at ju Nilens Vattubryne vid
deras Mikeas, eller på det stället, som dess
stigande mätes[3] efter sin ordinarie högd,
innan vatnet begynner ökas, måste vara i det
närmaste i samma Vattupass med Hafvet. Det
Landet, som blifver öfverlämnat, då
Nil-floden stigit 20 Constant. alnar öfver den
vanliga vattuhögden, kan altså icke vara stort mera
än 20 Constant. alnar högre än Hafsbrynet.
Landet är der nu, för öfrigt, i det närmaste sådant, som det af Herodoto beskrifves[4]. Det har altså åtminstone varit til i hans tid. På mätningen af vatnets stigande lärer så mycket mindre kunna tviflas, som den årligen i så långa tider skett offenteligen och på publik anstalt, samt för invånarne så mycken magt derpå ligger.