Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 049

←  §48. Nilströmmens Sediment.

Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes. av Johan Browallius §49. Nilströmmens Vattumätning beviser Vattuminsknings satsens oriktighet.

§50. Proportionen af tilökningen i Nil-vattnets stigande.  →

§. 49. Nilströmmens Vattumätning beviser Vattuminsknings satsen oriktighet.

Man lärer nu väl icke vara så aldeles viss om, huru detta alne-måttet svarar emot hvart annat: kunde ock vara något ytterligare at påminna; men efter sådant blott kommer an på högst en aln mer eller mindre, så vil jag ej uppehålla mig dermed. Icke dess mindre står fast:

1. At den til Egypten i synnerhet och Delta på sådant sätt flyttade gyttjan, åter saknas på Nil-Strömmens väg emellan Gambea, det hans ursprung är, och Cataracterne der han så grumligt störter sig utföre, som han sedan alt til sit utlopp finnes. Och i anseende härtil tyckes mig Sanctius icke så orimeligen hafva lämpat hit^[1] ,at Æthioperne i Skriften^[2] kallas et Folk, hvilket land floderne bårtfört.
2. Om ofvansagde mått och uträkning håller strek, eller ock icke, så lemnar ändock denna Egyptiske uplandningen et ovedersägeligt skäl emot Vattuminsknings hypothesen; ty, låt vara, at här skulle saknas så fullkomlig noghet, som kunde tarfvas at decidera, när det allenast kommer an på inemot 7 alnars skilnad, såsom efter Maillets minsknings mått; så lärer dock ingen tvifla, det saken blifver oemotsägelig hvad Celsianiska måttet vidkommer. En tilökning af öfver 90 alnars lodrätt högd uti terrainen, eller vatnets stigande, den har icke på något imaginabelt sätt i Egypten kunnat blifva dold, eller föras til missräkning. Jag erindrar mig, at någre Vattuminskningens försvarare beklagat sig deröfver, at äldre Observationer saknas, hvilka de dock ej tyckas pröfvat nödige til sjelfva satsens riktighets bevisande, som de redan hålla före vara nog stadfäst til at heta en bevist, vederkänd och oemotsägelig sanning; utan allenast til närmare utrönande af sjelfva minsknings monen. Jag har nu den äran, at præsentera sådana gamla observationer, i hvilka ingen åstundad accuratesse lärer saknas, och förundrar mig derjämte högeligen, efter desse facta icke äro någon obekant sak, huru det kunnat hända, at de uti Vattuminsknings qvæstionen ej så snart blifvit dragne til minnes, som Almamons grad-mätning uti frågan om jordens figur; hälst de i sit mål icke lära vara af mindre vigt til decision, än denne uti sit. Ingen lärer neka, at ju Nilens Vattubryne vid deras Mikeas, eller på det stället, som dess stigande mätes^[3] efter sin ordinarie högd, innan vatnet begynner ökas, måste vara i det närmaste i samma Vattupass med Hafvet. Det Landet, som blifver öfverlämnat, då Nil-floden stigit 20 Constant. alnar öfver den vanliga vattuhögden, kan altså icke vara stort mera än 20 Constant. alnar högre än Hafsbrynet.

   Landet är der nu, för öfrigt, i det närmaste sådant, som det af Herodoto beskrifves^[4]. Det har altså åtminstone varit til i hans tid. På mätningen af vatnets stigande lärer så mycket mindre kunna tviflas, som den årligen i så långa tider skett offenteligen och på publik anstalt, samt för invånarne så mycken magt derpå ligger.

1. Schmidt in Es. p. 103.
2. Es. 18. 1. 7
3. Maillet Eg. p. 82.
4. Euterpe conf. Bertr. lettr à Mr. Formey sur l'origine des montagnes p. 138.