Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 057

←  §56. Fölgderna af uplandnings hypothesen strida emot förfarenheten och Skaparens vishet.

Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes. av Johan Browallius §57. Salta Källor, Sjöar och Bärg; Jättegrytor, samt Randen i Våhlafjället.

§58. Skäl för Vattuminskningen brukade, som icke förtjena vederläggning.  →

§. 57. Salta Källor, Sjöar och Bärg; Jättegrytor, samt Randen i Våhla-fjället.

Innan jag går längre, skal jag här, efter hvart annat, litet röra vid några Plock-skäl för Vattuminskningen; med mera, som icke gerna torde får um ibland det, som sedermera återstår för mig at säga. Deribland förekomma:

1. Salt-bärg, salta Källor och Sjöar, som hållas för bevis, at Hafs-vatten, der de finnas, fordom stått. Jag nekar ej eller dertil; men jag håller före, at de ändock ej bevisa Vattuminskningen. Mig felar Rön öfver omständigheterna vid sådana saltgrufvor, källor och sjöar. Jag håller altså onödigt, at mycket raisonnera derom; och skal det göra mig lika mycket, om man vid närmare undersökning finner anledning, at tro, det Saltbärgen draga sit ursprung från Skapelsen, eller om det skulle finnas likare, at alt sådant salt under Syndafloden varit smält, och sedermera kommit at sätta sig.
2. Jättegrytorne kan jag icke eller säga någon ting om, efter ännu icke är afgjordt huruvida de böra anses för Naturens eller människo-verk. På den förra händelsen torde belägenheten och sjelfva yrket noga böra undersökas. I forsar der Näckebröd formeras, finner man ibland något dylikt. Tör hända, at bäckar, efter syndaflodens vatten, någorstädes på högländta ställen kunnat lemna et sådant spår efter sig. Tör ock hända, det annorledes hänger tilhopa, än någon sig föreställer; hvarom jag något kunde säga, om jag hade smak för osäkra gissningar
3. Randen i Våhla-fjället har jag med egna ögon sett. Det ser ock mycket likt ut, at den är märke efter et Vattubryne; men at förklara den efter vattuminsknings hypothesen, det finner jag, för min del, ingen vän til; emedan Hypothesen ej gifver något skäl vid handen, hvarföre i dessa, mer än andra fjäll, sådant tecken skulle synas: eller hvarföre på den högden; och ingen annan, så synbar impression skedt. Vore alla Fjällar och bärg fulle med parallele ränder, så kunde, kan ske, någon anledning vara, at beropa sig derpå; men om detta är specielt för Våhla-fjället, så måste ock orsaken vara besynnerlig. I sjelfva verket synes jämväl situationen vara sådan kringom Gryftsjön, at här torde vatten kan ske ända up til randen kunnat, vid Syndaflods vatnets aflöpande, stanna, som sedan gjordt sig öpning: hvilket kommer öfverens med dessa fjällboars fråsägen, som innehåller, at denna rand är tecken efter Synda-flods vatnet. Jag måste dock härjemte gifva vid handen, at jag på et par andra fjäll-stötar i negden, nämligen Skrällstäd och knip-fjället blifvit något dylikt varse, gissningsvis til sägandes, vid ungefär samma Högd. Belägenheten tyckes icke medgifva samma förklaring, som förslagsvis är angifven om Gryftsjö-randen, hvilken dock är vida känbarare. Jag håller altså ingen ting mera för fast, än at Vattuminsknings läran af dessa fjäll-ränder ingalunda kan hämta någon styrka. Men för öfrigt understår jag mig icke at gifva skäl dertil, förrän ränderna til stenarten och andra omständigheter blifvit nogare granskade, och förrän man fått med säkerhet veta, om icke något dylikt på lika högd i andra fjäll finnes, i synnerhet i Norden.