Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 056
§. 56. Fölgderna af uplandnings hypothesen strida emot förfarenheten och SKAPARENS vishet.
Låt oss nu försöka, hurudan Jordens invånares öde skulle blifva efter uplandnings hypothesen. Om det antages, at af början Paradiset varit en liten ö, eller en Fjäll-topp, samt at alt det torra på jorden är sedermera efter handen uplandadt; så följer deraf, at den tiden dubbelt så mycket rägn måste hafva fallit som nu. Och efter man ännu röner, at missväxt kan existera af väta med den proportion, som nu verkeligen är emellan det våta och torra; så synes likt, at den tiden, då vatubrynet var dubbelt större, och i följe deraf, de upstigande dunsterna, så väl som nedfallande aqua meteorica, på den lilla landplatsen, för mycket väta skul, ingen ting kunnat växa, consequenter inga människor eller djur hafva uppehälle. Så synes det följa häraf, at största myckenheten af rägn existerat, då det minst, i anseende til Landets ringa vidd, behöfts til det ändamål rägnet synes vara ärnat; och tvärtom minsta quantiteten, då Landet blifvit vidast och det altså mäst behöfves, skulle vara at vänta. Om man sätter, at Hafvet från Skapelsen til nu, på 6000 år, förlorat hälften af sin rymd; så följer deraf, at jorden för 3000 år sedan haft en och en half gång så mycken väta, som nu, och altså icke allenast i Davids och Salomons tid, utan ock långt derefter näppeligen skulle kunnat bebos, för alt för mycken väta skul; och kanske ännu vid Christi tid skulle ägt någon gravation deraf; likasom den, efter några hundrade år, skulle begynna lida mehn af öfverflödig torrka, och så immerfort, om hon längre komme at stå; så at den aldraminsta delen af Jordens tid skulle blifvit så lyckelig, at en så lagom quantitet af väta; som likväl för örters och djurs conservation är så oumgängelig. Hvilket alt röjer en oordning, som lärer vara svårt, at med vår store Skapares Godhet och Vishet conciliera.
Otilräckeligheten af Meteorologiska Observationer i gemen, som hittils äro gjorde, och den osäkerhet, som i synnerhet tycktes i de kinkotte Rönen öfver quantiteten af ärligt rägn sig yttra, hindrar mig, at gå i närmare detail af denna saken och tvingar at stanna i allmännare slutsatser.
Jag vil altså blott lägga til en enda reflexion. Efter alla icke uttryckeligen antagit så stor Vattuhögd til början, som nyss är omrörd; utan torde vela förena Vattuminsknings hypothesen, oactkadt hvad hinder eljest äro i vägen lagde, med Bibliska tideräkningen, och altså icke påstå mera, än, at vatnet straxt efter Skapelsen stått 135 alnar högre, än nu, och så proportionalitet, utan at Syndaflodens Vatten kommer i consideration, strax efter Syndafloden 98 alnar, och vid Christi tid 40 anar &c. Så torde consequencen icke synas blifva så farlig.
Men, så fruktar jag dock, efter minstadelen af det torra äger 130 alnars högd öfver Vattubrynet, och altså icke allenast för Syndafloden varit obeboelig; utan ock en god tid derefter; samt, at den, icke så låg tid til, måste af sig sjelf blifva öde: hvilket torde lika litet rima sig med sunda Cosmologiska och bepröfvade Physiska principer, som med uppenbarelsen. Det skulle väl i hastigt påseende icke tyckas hafva särdeles at betyda med 9 quarters vatnets sjunkning å 100 år; men när man betänker det torras högd öfver vattubrynet; och Jordbrynets danelse, huru litet inclinatum planum den mästendels formerar; så blifver man snart varse, at jorden skulle blottas och det torras superficies tiltaga, i mångfaldigt större proportion, än vatnet efter hypothesen minskas; hvilken proportion dessutan genom uplandningar skulle ökas; så at det vore omöjeligt, at icke derigenom på 1000 år skulle rönas så märkelig ändring, hvad dunster och rägn vidkommer, som borde visa sig i Naturen, vid Jordens brukande, fruktbarhet och beboelighet. Denna tankan kan jag ock styrka genom Herr Keills bifall. Hans yttrande är så vackert, at det här förtjenar rum: Om halfva hafs-rymden skulle saknas; så ägde jorden icke eller mera, än hälften af de dunster, som derutur upstiga; och följakteligen kunde icke finnas mera, än hälften af floder, som vi nu äge, til jordens nödtorft, sådan som den nu är, och halfparten så mycket til. Ty myckenheten af dunster som upstiga, är proportionerad efter superficies eller rymden hvarifrån de komma, så väl som varman, hvarigenom de uplyftas. I så beskaffade omständigheter blifver Skaparens vishet och försigtighet ögonskenlig, i ty at Han gifvit en vidd åt Hafvet, som kan spisa til den quantitet af dunster, som jorden behöfver; hvilket icke kunnat ske, om det inom trängre gränsor varit inskränkt[1].
- ↑ Exam. de la Theorie de Terre d. D. Burnet. p. 92.