Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 072
§. 72. Reflexion öfver strata, så vida de genom naturliga orsaker icke kunna förklaras.
När jag här så väl, som tilförne, visar mig inclinera til den meningen, at den Högste uti skapelsens verk icke torde fölgt Naturens lagar; så skal jag bedja, det icke så må tydas ut, som skulle deraf följa någon oordning uti Hans verk. Tvärtom är jag fulleligen öfvertygad, at vi skole besinna altsammans uti den visaste ordning, i den mon, som vi hinne förstå oss derpå. Och i detta mål i synnerhet, om strata icke ligga efter tyngdens lagar, om bärghvarfven äga perpendiculairt eller horizontelt läge, och så vidare; så är alt sådant enligast med Skaparens afsigt, nödigast til Hans verks allmänna harmonie, fägring och fullkomlighet, samt tjenligast til jordens bestånd och behof. En reel Naturkunnighet är modest: en falsk och inbillad åter förmäten; just derföre, at den ena ser, huru oändeligen mycket det felar, och den andra intet. Kunde alt det, som förekommer på vårt jord-klot, förklaras efter de optäkte Naturens lagar, så skulle vårt til alt ondt benägna slägte snart förhäfva sig, förakta sin Skapare, och misskänna Honom i Hans verk, som vi se at de fordne och nyare, beklageligen altför månge Atheister, med sin klena och ganska superficielle kunskap gjordt. Men sådane ouplöselige knutar äro märken af Guds finger och bomar för Atheisteri. Mon jag tänker orätt, om jag tror de äro lemnade, på det man må se och känna och förmärka och förstå tilsammans, at HERrans band hafver detta gjordt, och den Helige i Israel hafver detta skapat[1]. Han nämligen, som allena mäter vatnet med handene, och fattar Himmelen med sin span, och begriper jordena med try fingers mått, och väger bärgen med en vigt, och högarna med en våg.[2]