←  §70. Bärgshvarfens ställning och stupning, bestrider deras ursprung af Hafvet.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius

§71. Hvarfens Lynde och skapnad är ock deremot.
§72. Reflexion öfver strata, så vida de genom naturliga orsaker icke kunna förklaras.  →


[ 165 ]

§. 71. Hvarfvens Lynde och skapnad är ock deremot.

Men här är ännu en omständighet, som vederlägger dessa remnor, nämligen sjelfva deras lynde och figur. Jag har sett stupande hvarf, som icke äro skarpa i kanterna, ofta icke bägge bräddarna emot hvarandra svarande, utan när den ena är utgröpt, så är den andra så med. Ofta finnas i strato så tunna Skifvor af sjelfva bärg-ämnet, at de ej kunnat bära sig, om någonsin på bägge sidor varit tomt. Man finner perpendiculaire och horizontelle, som i alla mål likna hvarandra. Om några finnas, som, efter Bärgmans ordalag, kila sig ut; så äro tvärtom andre, hvars bräddar städse förblifva parallele, eller ock divergera nederåt.

Den, som vil lägga flit vid, at märka dessa och flera omständigheter, lärer icke svårligen blifva varse stupande strata och ränder i bärg, hvilkas egenskaper kunnna bevisa, at de icke äro upfylldte remnor.

[ 166 ]Eljest förstår jag icke eller rätt väl denna bärg-torkningen: det kan vara de ämnen, der den kunde tyckas hafva rum; men andre åter synas vara aldeles deremot, t. ex. Bärg, som bestå af Felt-spat, skulle de nånsin hafva torkats ihop, så tyckes det böra märkas uti juncturerne af deras rhomboiska slagor; men om de icke ändrats, så har ingen torkning gjordt någon ändring i Bärgets volume, och altså inga remnor kunnat blifva på det sättet utaf. Genom ändring i bärgets basis blifva väl remnor, eller ock genom andra tilfällige orsaker. Men huru kommer det til, at de altid råkas toma, och skilja sig handgripeligen från dem, som med stenämne äro fyllde?

Och dessutan, så är i hela denna saken oförgripeligen en altför nedrig tanka om Skaparens verk fördold. Man anser det, såsom när en människa lägger et stycke ler at torkas. Det lärer ingen neka, at strata i bärg och jord höra til vår jords fägring och fullkomlighet. Äro altså en Allvis Mästares verk, som icke kommit an på en slump.

Om den Högste dertil brukat causas secundas, det få vi aldrig veta; icke eller höfves det oss. Men det håller jag för visst, at bärghvarfven kommit til, då sjelfva det torra skildes från vatnet; och ej under en successiv Vattuminskning. Skaparen må dervid behagat följa Naturens lagar eller icke. Dock [ 167 ]må jag derjämte tilstå, det jag för min del, icke ser någon vän, at förklara dessa Phænomena efter Naturens lagar; utan anser dem för spår och märken af Guds finger, antingen Han straxt dannat dem, sådana, som de nu äro, eller gifvit alla strata först et horizontailt och concentriskt läge, och sedan gifvit dem en annan direction eller stupning.