Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 093
§. 93. Påfölgderne af hypothesen om Vatnets förvandling til jord-klotets allmänna form och Skepelse.
Men det blir nu tid på, at vi må tänka efter, hvad slut och påfölgd vil blifva på alt detta. När specifique tyngden finnes dubbel emot vatten i de ämnen, hvari det blifvit förvandladt, så måste samma ämnen intaga hälften så mycket rum, som vatnet tilförene innehaft. Har nu det til en half mils djuplek öfvertäckt jord skorpan, så måste de derefter quarblefne jord och sten-ämnen öfvertäcka den hel och hållen till ¼ mils tjocklek. Men nu är hälften af jordbrynet Haf; derföre måste man ytterligare föreställa sig, at halfparten af denna nya af vatten blifna jordskorpan tages och flyttes uppå den andra hälften; och altså nu varande vattubrynet, som är den puncten man räknar ifrån, blifva liggandes på sit rätta ställe orubbad. Man får således halfva jord-klotets superficies til Haf, och den andra hälften til torr jord, just som det är förordnadt, och nu verkeligen befinnes. Men huru högt blifver då landet emot Hafsbrynet? De två uppå hvarandra lagde nya af vatten blefne jord-skorporne äro hvardera af ¼ mils tjocklek; de göra altså tilsammans ½ mil i lodrätt högd öfver Vattubrynet; kommer fördenskull hela jordens terrain at blifva inemot lika hög med de aldrahögsta fjällstötar, så at hela dess superficies måste bestå af fjäll och vatten, och alla stränder äga 9000 alnars högd öfver Vattubrynet. Om nu i detta fallet snö-climatet skulle sträcka sig lika när åt Vattubrynet, som nu; så skulle alt det torra på jorden vara täckt med en evig snö, och altså jorden icke kunna bebos; men Vattuminsknings satsen vunne likväl det dervid, at denna mykna Snöns saknad, måste göra någon mon i Hafvet. Jag gör mig säker om, at ingen lärer bjuda til, at bestrida riktigheten af denna slutsats.