Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 094
§. 94. Det lynde och skapnad förfarenheten visar jord-klotet äga, vederlägger Vattuminsknings satsen, så vida den stöder sig på Vattu-förvandlingen.
Til alla jordens invånares stora lycka befinnes hon ändock när man kastar ögonen derpå, hel annorledes vara beskaffad. Man finner aldeles icke igen en sådan Vattuminsknings jord med sit ofanteligen höga land och stränder; utan blir varse en terrain, som til större delen icke äger mera, än några få alnars högd öfver Vattubrynet, som med en lindrig sluttning emellan flere backar och kullar faller åt Hafvet ifrån bärg och fjällar, som i en hiskelig högd skjuta sig up deröfver.
Ingen lärer vara så okunnig om vårt jordklots skapnad och utseende, som icke förut är öfvertygad om alt detta, och vidgår, at bärg och fjällar äro få och göra i Horizontal-sträkningen den minsta del af jordens yta. Och lärer fördenskul hvar och en med lika lätthet finna, at sjelfva Phænomena strida emot Vattuminsknings satsen, så vida den på Vatnets förvandling i jord och sten bygges, på det aldra-handgripeligaste och offenteligaste sättet. Den, som icke skulle vela vidgå detta, eller emot förmodan skulle tycka sig befogad at bestrida fölgden; honom åligger at bevisa hvart då alt det jord- och sten-ämne tagit vägen, som borde vara quar efter det försvundna vatnet, men nu verkeligen på jordklotet saknas. Det skulle väl icke i sjelfva verket göra något til saken, om man ock ville antaga en mindre bärgs-högd, emedan ändock samma slut skulle följa, och samma proportion, i anseende til Fjäll-högden; fastän absolute quantiteten vore mindre. Men jag håller onödigt, at gäckas med falska suppositioner, när man har Bärgs-högden så vida med all säkerhet utrönt. Icke lärer förmodeligen något tro, at den stannat uti afgrunden; ty man vet hvarken om der varit rum, eller huru massan kunnat komma dit. Icke eller torde det falla någon in, at denne jord- och sten-quantitet kunnat stanna på Hafsbotnen; ty då skulle man gå ifrån både Förord, Hypothes och Quæstion; emedan Förordet är, at Hafsbotnens nu varande djuplek antages. Hypothesen åter kräfver, at jordskorpan under vatnet måtte vara jämn och parallel med vattubrynet; samt Frågan går ut på, huruvida Hafsvatnet kunnat formera de ojämnheter, som på jordklotet finnas. At påstå, det sedimentet lagt sig jämt öfver alt, och högt hela jord-skorpan til ¼ mil; det vore det samma, som at påstå, det jorden öfver alt ännu stode ¼ mil under vatten. Och om man ändock på något obegripeligt sätt, skulle få en sådan superficies, som jorden nu äger; så skulle likafullt, i anseende til proportionen emellan Hafvets nu varande högsta djup och sjelfva Vattuminsknings Hafvet, knapt mera än 1⁄80del af hela sediment-massan kunnat stanna i ojämnheter under Hafsbrynet; ty tager jag Hafs-diupet til 500 alnar, så svarar det mot 1⁄20del af det försvundna vatnets djuplek. Taga nu de undervatniska högderne hälften bårt af samma djup, så göra de 1⁄40del af hela sedimentet, hvilken efter halfparten af det supponerade minsknings-hafvets rymd verkeligen befinnes vara land, och ike mera än hälften Haf, måste slås til 1⁄80del, som icke gör något särdeles afslag i min conclusion. Enda utvägen skulle synas vara, om man ville supponera hälften af jordbrynet, som nu täckes med vatten, så mycket djupare, som svarar både emot dess sediment til ¼ mil, och det som af torra jordens rymds sediment på samma rymd saknas, samt dessutan det öfverskottet, som genom en sådan tilökning, efter alt vatnet måste anses för lika fruktbart, skulle komma; och sedan vräka huru man kunde altsammans uti en sådan afgrund. Men på den händelsen supponeras derjämte, om icke likadana, dock lika stora ojämnheter, som em man vil söka skäl til, genom Vattuminskningen, och ändock sådane, som hvarken med förord, eller qvæstion, hvarken med hypothes eller förfarenhet skulle kunna förenas. Summa, hvart man sig vänder, så lärer man näppeligen komma utur denna trängslen, förrän man öfvergifver den inbilningen, at vatnets förvandling i jord och sten, är orsak til den inbillade Vattuminskningen.