Wikisource

Bibeln (Åkesons översättning)/Brevet till romarna

< Bibeln (Åkesons översättning)
←  Apostlagärningarna
Helge Åkesons bibelöversättning
Brevet till romarna
 Första brevet till korintierna  →


(Skrivet omkring år 59.)

1 Kapitlet.

redigera

Paulus hälsar de kristna i Rom och uttalar sin längtan att bland dem förkunna glädjebudskapet samt beskriver folkslagens avvikelser från Gud och dess följder.

1 Paulus, Jesu Kristi slav, kallad till apostel, avskild till Guds glädjebudskap —

2 vilket han förut genom sina profeter har utlovat i heliga skrifter —

3 om sin Son, vilken föddes av Davids säd efter kött,

4 vilken förklarades vara Guds Son i kraft efter helighetens Ande genom uppståndelse från döda, Jesus Kristus, vår Herre,

5 genom vilken vi hava fått nåd och apostlakall till trons lydnad bland alla folkslag för hans namns skull,

6 bland vilka även I ären kallade av Jesus Kristus,

7 till alla dem som äro i Rom, Guds älskade, kallade heliga. Ynnest vare eder och frid av Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

8 Först tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder alla, att eder tro fökunnas i hela världen.

9 Ty Gud, vilken jag i min ande dyrkar uti hans Sons glädjebudskap, är mitt vittne, huru jag oavlåtligt gör erinring om eder,

10 alltid i mina böner bedjande, att jag på något sätt äntligen en gång må genom Guds vilja lyckas att få komma till eder.

11 Ty jag åstundar att få se eder, på det jag må meddela eder någon andlig nådegåva, att I mån befästas,

12 men detta är, att tillsammans med eder uppmuntras genom varandras tro, eder och min.

13 Och jag vill icke, bröder, att I ären okunniga om, att jag ofta föresatt mig att komma till eder — dock har jag hittills varit förhindrad — på det jag må hava någon frukt även bland eder, såsom ock bland de övriga folkslagen.

14 Jag är gäldenär både åt greker och barbarer, både åt visa och oförståndiga.

15 Således är jag, vad mig angår, villig att förkunna glädjebudskapet även för eder som ären i Rom.

16 Ty jag blyges icke vid glädjebudskapet, ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, för jude först så ock för grek.

17 Ty i detta uppenbaras Guds rättfärdighet av tro till tro, såsom det är skrivet: »Men den rättfärdige skall leva av tro.

18 Ty Guds misshag uppenbaras från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos de människor, som förhindra sanningen i orättfärdighet,

19 emedan det, som är känt om Gud, är uppenbart bland dem, ty Gud har uppenbarat det för dem.

20 Ty det osynliga hos honom, både hans alltid varande makt och gudom, skådas från världens skapelse, när de besinnas av gärningarna, på det att de må vara utan ursäkt,

21 därför att de hava lärt känna Gud, och icke prisat eller tackat honom såsom Gud, utan blivit bedårade i sina överläggningar, och deras oförståndiga hjärta har blivit förmörkat.

22 Sägande sig vara visa, hava de blivit dårar

23 och utbytt den oförgänglige Gudens härlighet mot likhet av en förgänglig människas och fåglars och fyrfota- och krypande (djurs) bild.

24 Därför överlämnade Gud dem i deras hjärtas begärelser till orenhet, att skända sina kroppar inbördes,

25 vilka hava utbytt Guds sanning mot lögnen och vördat och dyrkat skapelsen över Skaparen, vilken är högtlovad i tidsåldrarna. Amen.

26 Fördenskull har Gud överlämnat dem till skamliga lidelser, ty både deras kvinnkön hava utbytt den naturliga brukningen mot den som är emot naturen;

27 och likaledes hava ock mankönen övergivit kvinnkönets naturliga brukning och brunnit i sin lusta till varandra, mankön med mankön hava bedrivit skändligheten och undfått sin förvillelses tillbörliga lön i sig själva.

28 Och eftersom de icke hava aktat värdigt att hava Gud i kunskap, så överlämnade Gud dem till ett odugligt sinne till att göra det som är otillbörligt,

29 uppfyllda med all orattfärdighet, elakhet, ondska, vinningslystnad, fulla av avund, mord, kiv, svek, ilska;

30 örontasslare, baktalare, gudförhatliga, skymfare, övermodiga, kringstrykare, illfundiga, mot föräldrar olydiga,

31 oförståndiga, trolösa, kärlekslösa, obarmhärtiga,

32 vilka, fastän de känna Guds rättfärdighet, att de, som föröva sådant, äro värda död, (dock) icke allenast göra detta, utan ock samtycka med dem som föröva det.

2 Kapitlet.

redigera

Aposteln förehåller judarna deras större ansvar i det de fått ett större ljus än folkslagen samt framhåller skillnaden mellan falsk och sann judendom.

1 Därför är du utan ursäkt, o människa, vem du än är, som dömer. Ty i det att du dömer den andre, sakfäller du dig själv, ty du gör detsamma, som du dömer.

2 Ty vi veta, att Guds dom är enligt sanning över dem som göra sådant.

3 Men menar du detta, o människa, som dömer dem som göra sådant, och likväl gör detsamma, att du skall undfly Guds dom?

4 Eller föraktar du hans godhets och fördragsamhets och långmodighets rikedom, icke vetande, att Guds godhet förer dig till sinnesändring?

5 Men efter din hårdhet och ditt oförändrade hjärta hopar du åt dig själv vrede på Guds vredes och rättvisa doms uppenbarelses dag,

6 vilken skall återgälda var och en efter hans verk,

7 nämligen tidsåldrigt liv åt dem som i uthållighet i gott verk söka pris och ära och oförgänglighet.

8 Men åt dem som äro partisjuka och icke lyda sanningen, utan lyda orättfärdigheten, (skall vara) ogunst och vrede.

9 Betryck och ångest över varje människas själ, som verkar det onda, judes först, så ock greks;

10 men pris och ära och frid åt var och en, som verkar det goda, jude först, så ock grek.

11 Ty hos Gud är icke anseende till person.

12 Ty så många, som utan lag hava syndat, skola ock utan lag bliva fördärvade, och så många, som i lag hava syndat, skola genom lag bliva dömda.

13 Ty icke äro lags hörare rättfärdiga inför Gud, utan lags görare skola rättfärdigas —

14 ty när folkslag, som icke hava lag, av natur göra det som tillhör lagen, så äro dessa, som icke hava lag, sig själva en lag,

15 vilka ock bevisa att lagens verk är skrivet i deras hjärtan, då deras medvetande vittnar med och deras överläggningar sinsemellan anklaga eller ock försvara —

16 på den dag, när Gud genom Jesus Kristus skall döma människornas hemligheter efter mitt glädjebudskap.

17 Men om du kallas jude och förlitar dig på lag och berömmer dig i Gud

18 och känner (hans) vilja och, undervisad av lagen, prövar vad som är bäst,

19 och tilltror dig själv vara blindas vägledare, ett ljus för dem som äro i mörker,

20 oförståndigas uppfostrare, spädas lärare, havande i lagen kunskapens och sanningens form;

21 du som alltså lär en annan, lär du icke dig själv? Du som utropar, att (man) icke (skall) stjäla, stjäl du?

22 Du som säger, att (man) icke (skall) begå äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott? Du som avskyr avgudabilderna, begår du helgerån?

23 Du som berömmer dig i lag, vanärar du Gud genom lagens överträdande?

24 Ty för eder skull försmädas Guds namn bland folkslagen, såsom det är skrivet.

25 Ty omskärelsen gagnar väl, om du fullgör lag, men om du är lags överträdare, så har din omskärelse blivit förhud.

26 Om nu förhuden iakttager lagens rätter, månne icke hans förhud skall räknas til omskärelse?

27 Och den som av natur är förhud och fullgör lagen, skall döma dig, som under bokstav och omskärelse är lags överträdare.

28 Ty den är icke jude, som är det i det uppenbara, icke heller är det omskärelse, som är det i det uppenbara, på kött,

29 utan den är jude, som är det i det fördolda, och det är (omskärelse), som är hjärtats omskärelse i ande, icke i bokstav, vars pris icke är av människor, utan av Gud.

3 Kapitlet.

redigera

Något om judarnas företräde. Alla människors avvikelse. Guds rättfärdighet uppenbarad genom Jesu tro till alla som tro.

1 Vad är då judens företräde, eller vad (är) gagnet av omskärelsen?

2 Mycket på allt sätt, nämligen först det, att Guds utsagor blivit dem anförtodda.

3 Ty vad, om några icke trodde, icke skall väl deras otro göra Guds trohet om intet?

4 Bort det! Utan blive Gud (hellre) sannfärdig, men varje människa lögnare, såsom det är skrivet: »På det du må rättfärdigas i dina ord och segra, när du går till rätta.»

5 Men om vår orättfärdighet framställer Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Är väl Gud orättfärdig, som visar (sitt) misshag? Jag talar efter människosätt.

6 Bort det! Ty huru skall Gud då döma världen?

7 Men om Guds sanning har genom min lögn överflödat till hans pris, varför dömes ock jag ännu såsom syndare?

8 Och varför (säga vi) icke — såsom vi bliva smädade, och såsom några påstå, att vi säga —: »Låtom oss göra det onda, på det att det goda må komma?» — vilkas dom är rättvis.

9 Vad då? Äro vi förmer? Alls icke. Ty vi hava förut beskyllt både judar och greker, att de äro alla under synd.

10 såsom det är skrivet: »Det finnes ingen rättfärdig, icke en enda.

11 Det finnes ingen som är förståndig, ingen är, som söker efter Gud.

12 Alla hava avvikit, allesammans äro de odugliga, ingen är, som gör vad dugligt är, det finnes icke en enda.

13 Deras strupe är en öppen grav, med sina tungor besvika de, huggormars gift är under deras läppar.

14 Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.

15 Deras fötter äro snabba att utgjuta blod.

16 Förödelse och elände äro i deras vägar;

17 och frids väg känna de icke.

18 Guds fruktan är icke inför deras ögon.»

19 Men vi veta, att allt vad lagen säger, det talar den till dem som äro i lagen, på det att varje mun skall tillstoppas och hela världen bliva under rättegång för Gud.

20 Därför att intet kött skall av lags verk rättfärdigas inför honom; ty genom lag (kommer) kännedom om synd.

21 Men nu är Guds rättfärdighet uppenbarad utan lag, bevittnad av lagen och profeterna,

22 nämligen Guds rättfärdighet genom Jesu Kristi tro, till alla dem som tro. Ty det är ingen åtskillnad;

23 ty alla hava blivit lottlösa och sakna Guds bifall

24 och rättfärdigas till skänks genom hans nåd genom förlossningen i Kristus Jesus,

25 vilken Gud har framställt till ett benådningsmedel genom tro i hans blod till invisning i sin rättfärdighet genom förbigåendet av de synder, såsom förut skett under Guds fördragsamhet,

26 för invisningen i sin rättfärdighet i den tid, som nu är, på det att han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiga den som är av Jesu tro.

27 Var är alltså berömmelsen? Den är utestängd. Genom vad för slags lag? Genom gärningarnas? Nej, utan genom tros lag.

28 Ty vi hålla före, att en människa rättfärdigas genom tro utan lags verk.

29 Eller är Gud allenast judars (Gud)? Är han icke även folkslags? Jo, även folkslags.

30 om annars Gud är en, som skall rättfärdiga omskärelse av tro och förhud genom tron.

31 Göra vi då lag om intet genom tron? Bort det! Utan vi stadfästa lag.

4 Kapitlet.

redigera

Abraham blev av Gud förklarad rättfärdig, innan han blev omskuren, endast på grund av sin tro på Gud.

1 Vad skola vi då säga, att vår stamfader Abraham har funnit efter kött?

2 Ty om Abraham rättfärdigades av gärningar, så har han berömmelse, men icke för Gud.

3 Ty vad säger skriften? »Men Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.»

4 Men för den, som verkar, räknas icke lönen efter nåd, utan efter skyldighet.

5 Men för den som icke verkar, utan tror på honom som rättfärdigar den ogudaktige, honom räknas hans tro till rättfärdighet.

6 Såsom ock David prisar den människa lycklig, åt vilken Gud räknar rättfärdighet utan gärningar:

7 »Lyckliga de vilkas olagligheter äro förlåtna, och vilkas synder äro överhöljda.

8 Lycklig (den) man, vars synd Herren alls icke räknar.»

9 Är nu denna lyckligprisning över omskärelsen eller ock över förhuden? Ty vi säga: Tron blev Abraham räknad till rättfärdighet.

10 Huru räknades den då, när han var i omskärelse eller förhud? Icke i omskärelse, utan i förhud.

11 Och han fick omskärelses tecken såsom ett insegel på rättfärdigheten av den tro, som (han hade) i förhuden, på det han skulle vara en fader för alla dem som tro i förhud, på det att rättfärdighet skulle räknas åt dem.

12 och en fader för omskärelse (nämligen) för dem som icke allenast äro av omskärelse, utan vilka även vandra noga i den tros fotspår, som vår fader Abraham hade i förhud.

13 Ty löftet, att han skulle vara världens arvinge, (gavs) icke åt Abraham eller hans säd genom lag, utan genom tros rättfärdighet.

14 Ty om de, som äro av lag, äro arvingar, så är tron fåfäng och löftet omintetgjort.

15 Ty lagen verkar vrede, men varest lag icke är, (där är) icke heller överträdelse.

16 Fördenskull (är det) av tro, på det att (det skall vara) av nåd, på det att löftet skulle vara fast för hela säden, icke för den allenast, som är av lagen, utan ock för den som är av Abrahams tro, vilken är allas vår fader —

17 såsom det är skrivet: »Jag har satt dig till en fader för många folkslag» — inför Gud, vilken han trodde, och vilken gör de döda levande och kallar det som icke är, såsom om det vore.

18 Och mot hopp trodde han på hopp, på det han skulle bliva många folkslags fader, enligt det som var sagt: »Så skall din säd vara.»

19 Och han var icke svag i tron och aktade på sin döda kropp, ehuru han var ungefär hundraårig, och Saras döda moderliv.

20 men på Guds löfte tvivlade han icke med otro, utan var stark i tron och gav Gud ära

21 och var fullt viss, att vad som var lovat, är han ock mäktig att göra.

22 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

23 Men att det så blev honom räknat, det är skrivet icke allenast för hans skull,

24 utan även för vår skull, åt vilka det skall räknas, vi som tro på honom som uppväckte vår Herre Jesus från döda,

25 vilken för våra överträdelsers skull blev överlämnad och för vårt rättfärdigandes skull blev uppväckt.

5 Kapitlet.

redigera

De rättfärdigades frid. Döden genom Adam; livet genom Kristus.

1 Då vi alltså äro rättfärdigade av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus,

2 genom vilken vi ock hava haft tillträdet [genom tron] till denna ynnest, i vilken vi stå, och berömma oss över hoppet om Guds härlighet.

3 Men icke det allenast, utan vi berömma oss och i betrycken, vetande, att betrycket verkar uthållighet,

4 och uthålligheten beprövning, och beprövningen hopp,

5 men hoppet bringar icke på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom helig Ande, som är oss given.

6 Ty redan då vi ännu voro svaga, dog Kristus i rätt tid för ogudaktiga.

7 Ty knappt vill någon dö för en rättfärdig, ty för den gode kanske någon verkligen vågar att dö.

8 Men Gud framställer sin kärlek till oss däruti, att Kristus dog för oss, då vi ännu voro syndare.

9 Mycket mer skola vi alltså nu, sedan vi blivit rättfärdigade i hans blod, frälsas genom honom ifrån misshaget.

10 Ty om vi, varande fiender, blevo förlikta med Gud genom hans Sons död, mycket mer skola vi, sedan vi blivit förlikta, frälsas i hans liv.

11 Men icke det allenast, utan vi berömma oss ock i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava fått förlikningen.

12 Därför, såsom genom en människa synden kom in i världen, och genom synden döden, så har ock döden kommit genom till alla människor, eftersom alla hava blivit lottlösa. —

13 Ty intill lag var synd i världen, men synd tages icke i räkning, då ingen lag finnes.

14 Dock var döden konung från Adam intill Moses även över dem som icke hade syndat i likhet med Adams överträdelse, vilken är en förebild till honom som skulle komma.

15 Men det är likväl icke så med gåvan som med överträdelsen, ty om genom den enes överträdelse de många dogo, så har mycket mer Guds nåd och gåva i den ena människans, Jesu Kristi, ynnest överflödat till de många.

16 Och gåvan (kom) icke såsom genom en enda, som syndade, ty domen (kom) väl i följd av en enda till sakfällande, men gåvan (kommer) i följd av många överträdelser till rättfärdighet.

17 Ty om döden genom den enes överträdelse blev konung genom den ene, mycket mer skola de, som mottaga rättfärdighetens nåds och gåvas överflöd, vara konungar i liv genom den ene, Jesus Kristus. —

18 Därför, såsom det nu genom en enda överträdelse (kom) till sakfällande över alla människor, så (kommer det) ock genom en enda rättfärdighet till livs rättfärdigande till alla människor.

19 Ty såsom genom den ena människans olydnad de många försattes i ett tillstånd av syndare, så skola ock genom den enes lydnad de många försättas i ett tillstånd av rättfärdiga.

20 Men lag kom därjämte in, på det att överträdelsen skulle överflöda; men där synden överflödade, där över-överflödade nåden,

21 på det att såsom synden blev konung i döden, så skulle ock nåden vara konung genom rättfärdighet till tidåldrigt liv, genom Jesus Kristus vår Herre.

6 Kapitlet.

redigera

De kristnas död från synden och liv med Kristus.

1 Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, på det att nåden skall överflöda?

2 Bort det! Vi som dogo från synden, huru skola vi ännu leva i henne?

3 Eller veten I icke, att vi, så många som döptes till Kristus Jesus, vi döptes till hans död?

4 Alltså blevo vi då begravna tillika med honom genom dopet till döden, på det att såsom Kristus uppväcktes från döda genom Faderns härlighet, så skola och vi vandra i livs nyhet.

5 Ty om vi hava blivit sammanväxta (med honom) genom hans döds likhet, så skola vi ock vara (det) genom hans uppståndelses likhet,

6 vetande detta, att vår gamla människa korsfästes med, på det att syndens kropp skulle omintetgöras, på det att vi icke mera skola vara slavar åt synden.

7 Ty den som har dött, han är rättfärdigad från synden.

8 Men om vi hava dött med Kristus, så tro vi, att vi ock skola leva med honom,

9 vetande, att Kristus, som uppväcktes från döda, dör icke mer, död härskar icke mer över honom.

10 Ty det han dog, dog han synden en gång, men det han lever, lever han Gud.

11 Så räknen ock I eder själva för att vara döda synden, men levande för Gud i Kristus Jesus.

12 Må därför icke synden vara konung i eder dödliga kropp, så att I lyden hans begärelser,

13 framställen icke heller edra lemmar såsom orättfärdighets vertyg åt synden, utan framställen eder själva åt Gud, såsom levande från döda, och edra lemmar såsom rättfärdighets verktyg åt Gud.

14 Ty synd skall icke härska över eder, ty I ären icke under lag, utan under nåd.

15 Vad då? Skola vi synda, emedan vi icke äro under lag, utan under nåd? Bort det!

16 Veten I icke, att åt vem I framställen eder såsom slavar till lydnad, dens slavar ären I, som I lyden, vare sig synds till död eller lydnads till rättfärdighet?

17 Men Gud vare tack, att I väl voren syndens slavar, men haven blivit av hjärtat lydiga (den) läras föredöme, vartill I haven blivit överlämnade.

18 Men sedan I haven blivit befriade från synden, haven I blivit slavar åt rättfärdigheten.

19 Jag talar mänskligt, för edert kötts svaghets skull. Ty likasom I haven framställt edra lemmar såsom slavar åt orenheten och olagligheten till olagligheten, så framställen nu edra lemmar såsom slavar åt rättfärdigheten till helighet.

20 Ty när I voren syndens slavar, voren I fria från rättfärdigheten.

21 Vad frukt haden I alltså då? Sådant, som I nu blygens över. Ty slutet därpå är död.

22 Men nu, sedan I ären befriade från synden och blivit slavar åt Gud, haven I eder frukt till helighet, och slutet är tidsåldrigt liv.

23 Ty syndens sold är död, men Guds gåva är tidåldrigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

7 Kapitlet.

redigera

De kristnas frihet från lagen. Lagens oförmåga att frälsa från synden.

1 Eller veten I icke, bröder — ty jag talar med dem som känna lag — att lagen härskar över människan, så länge hon lever?

2 Ty kvinnan, som är under man, är genom lag bunden vid mannen, så länge han lever; men om mannen dör, så är hon ledig från mannens lag.

3 Alltså skall hon kallas äktenskapsbryterska, om hon, medan mannen lever, giver sig åt en annan man, men om mannen dör, så är hon fri från lagen, så att hon icke bliver äktenskapsbryterska, om hon giver sig åt en annan man.

4 Alltså haven och I, mina bröder, blivit dödade från lagen genom Kristi kropp, på det att I skullen bliva med en annan, med honom som är uppväckt från döda, på det vi skola bära frukt åt Gud.

5 Ty då vi voro i köttet, voro syndernas lidelser, som (väcktes) genom lagen, verksamma i våra lemmar till att bära frukt åt döden.

6 Men nu äro vi lediga från lagen, sedan vi hava dött (från det), i vilket vi höllos fast, så att vi slava i Andens nyhet och icke i bokstavs åldrighet.

7 Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden kände jag icke utan genom lag, ty jag hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du skall icke begära.»

8 Men synden tog anledning och verkade genom budet i mig all begärelse; ty utan lag är synd död.

9 Och jag levde en gång utan lag, men när budet kom, levde synden upp igen,

10 och jag dog, och just budet, som är till liv, befanns vara mig till död.

11 Ty synden tog tillfälle genom budet och förförde mig och dödade mig därigenom.

12 Så är väl lagen helig och budet heligt och rättfärdigt och gott.

13 Blev då det goda mig till död? Bort det! Utan synden (blev det), på det hon må bliva synlig såsom synd, då hon genom det goda verkade död för mig, på det att synden skulle bliva övermåttan syndig genom budet.

14 Ty vi veta, att lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden.

15 Ty jag vet icke, vad jag verkar, ty jag gör icke det som jag vill, utan det som jag hatar, det gör jag.

16 Men om jag gör det som jag icke vill, så instämmer jag med lagen, att den är god.

17 Men nu verkar icke mer jag det, utan synden, som bor i mig.

18 Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke gott; ty att vilja ligger till hands hos mig, men att verka det goda finnes icke.

19 Ty gott, som jag vill, det gör jag icke, utan ont, som jag icke vill, det gör jag.

20 Men om jag gör det som jag icke vill, så verkar icke mer jag det, utan synden, som bor i mig.

21 Alltså finner jag för mig, som vill göra det goda, den lagen, att det onda ligger till hands hos mig.

22 Ty jag gläder mig över Guds lag efter den invärtes människan;

23 men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot mitt sinnes lag och gör mig till fånge uti syndens lag, som är i mina lemmar.

24 Jag eländiga människa, vem skall rädda mig från denna dödens kropp?

25 Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre! Jag är alltså själv, som sagt är, slav åt Guds lag med sinnet, men åt syndens lag med köttet.

8 Kapitlet.

redigera

De kristnas vandring i Anden och de förmåner, som följa därav.

1 Alltså är nu icke något sakfällande för dem som äro i Kristus Jesus.

2 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort dig[1] fri från syndens och dödens lag.

3 Ty det som lagen icke förmådde, i det den var svag genom köttet, det förmådde Gud, i det han sände sin egen Son i synds kötts likhet, och, vad synd angår, så sakfällde han synden i köttet,

4 på det att lagens fordran skulle uppfyllas i oss, som icke vandra efter kött, utan efter Ande.

5 Ty de som äro efter kött, de hava sinne för det som tillhör köttet, men de, som äro efter Ande, hava sinne för det som tillhör Anden.

6 Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid,

7 därför att köttets sinne är fiendskap mot Gud, ty det underordnar sig icke Guds lag, ty det kan det icke heller.

8 Men de, som äro i kött, kunna icke behaga Gud.

9 Men I ären i icke i kött, utan i Ande, om annars Guds Ande bor i eder. Men om någon icke har Kristi Ande, så hör han honom icke till.

10 Men om Kristus är i eder, så är väl kroppen död i följd av synd, men anden är liv i följd av rättfärdighet.

11 Men om hans Ande, som uppväckte Jesus från döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från döda, göra även edra dödliga kroppar levande genom sin Ande, som bor i eder.

12 Alltså äro vi nu, bröder, icke gäldenärer åt köttet, så att vi skulle leva efter kött.

13 Ty om I leven efter kött, så skolen I dö, men om I döden kroppens gärningar med Ande, så skolen I leva.

14 Ty så många som föras av Guds Ande, de äro Guds söner.

15 Ty I haven icke fått en träldoms ande åter till fruktan, utan I haven fått soninsättnings Ande, i vilken vi ropa: Abba, Fader.

16 Anden själv vittnar tillsammans med vår ande, att vi äro Guds barn.

17 Men om vi äro barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi annars lida med, på det att vi ock skola förhärligas med.

18 Ty jag anser, att den nuvarande tidens lidanden icke äro värda att (jämföra) med den härlighet, som skall uppenbaras på oss.

19 Ty skapelsens spända väntan inväntar Guds söners uppenbarelse.

20 Ty skapelsen är underkastad fåfänglighet, icke frivilligt, utan för dens skull, som har underkastat den på en förhoppning,

21 att även skapelsen själv skall befrias från förstörelsens slaveri till Guds barns härliga frihet.

22 Ty vi veta, att hela skapelsen suckar tillsammans och smärtas tillsammans ända till nu.

23 Men icke allenast (skapelsen), utan även vi själva, som hava Andens förstling, även vi själva sucka i oss själva, väntande efter soninsättning, vår kropps förlossning.

24 Ty till detta hopp äro vi frälsta. Men ett hopp, som synes, är icke hopp, ty huru kan man även hoppas det som man ser?

25 Men om vi hoppas det som vi icke se, så förbida vi det med uthållighet.

26 Men likaledes hjälper ock Anden vår svaghet, ty vi veta icke, vad vi skola bedja, såsom det är tillbörligt, utan Anden själv lägger sig ut för oss med outsägliga suckar.

27 Och han, som rannsakar hjärtan, vet vad Andens sinne är, ty enligt Guds vilja lägger han sig ut sig för heliga.

28 Men vi veta, att för dem, som älska Gud, samverkar allt till godo, för dem som enligt (hans) rådslut äro kallade.

29 Ty dem som han förut har känt, dem har han ock förutbestämt till (att bliva) likgestaltade med hans Sons bild, på det att han må vara förstfödd bland många bröder.

30 Men dem som han har förutbestämt, dem har han ock kallat, och dem som han har kallat, dem har han ock rättfärdigat, och dem som han har rättfärdigat, dem har han ock förhärligat.

31 Vad skola vi då säga härtill? Om Gud är för oss, vem är då mot oss?

32 Han som icke skonade sin egen Son, utan överlämnade honom för oss alla, huru skall han icke ock skänka oss allting med honom?

33 Vem skall anklaga Guds utvalda? Gud är den som fättfärdigar.

34 Vem är då den som sakfäller? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, som har blivit uppväckt, vilken är vid Guds högra sida, vilken ock lägger sig ut för oss.

35 Vem skall skilja oss från Kristi kärlek? Betryck eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?

36 Såsom det är skrivet: »För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas såsom slaktefår.»

37 Men i allt detta mer än segra vi genom honom som har älskat oss.

38 Ty jag är övertygad om, att varken död eller liv eller änglar eller furstadömen eller närvarande ting eller tillkommande ting eller krafter

39 eller höghet eller djuphet eller någon annan skapelse skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre.

  1. ↑ Annan läsart: mig.

9 Kapitlet.

redigera

Guds allmakt och sannfärdighet bevisad mot Israel. Judarnas förkastelse och folkslagens utkorelse.

1 Jag säger sanning i Kristus, jag ljuger icke, mitt medvetande vittnar med mig i helig Ande,

2 att det är för mig en stor sorg och oupphörlig smärta i mitt hjärta.

3 Ty jag skulle önska att själv vara skild från Kristus för mina bröder, mina släktingar efter kött,

4 vilka äro israeliter, vilka soninsättningen tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tjänsten och löftena,

5 vilka fäderna tillhöra, och från vilka Kristus är efter köttet. Gud, som är över allting, vare högtlovad i tidsåldrarna. Amen.

6 Men icke så, att Guds ord fallit bort, ty icke äro alla de Israel, som äro av Israel,

7 icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd, utan: »I Isak skall säd kallas åt dig.»

8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan löftets barn räknas till säd.

9 Ty detta är löftesordet: »Vid denna tid skall jag komma, och Sara skall hava en son.»

10 Men icke (hon) allenast, utan och Rebecka, som blev havande av en enda, (nämligen) Isak, vår fader —

11 ty när (barnen) ännu icke voro födda, ej heller hade gjort något gott eller dåligt, så — på det Guds rådslut efter utkorelsen skulle förbliva, icke av gärningar, utan av den kallande —

12 sades det till henne: »Den större skall vara slav åt den mindre,»

13 såsom det är skrivet: »Jakob högaktade jag, men Esau tillbakasatte jag.»

14 Vad skola vi då säga? Icke (finnes) väl orättfärdighet hos Gud? Bort det!

15 Ty han säger till Moses: »Jag skall hava medlidande med den som jag har medlidande med, och jag skall förbarma mig över den som jag förbarmar mig över.»

16 Alltså (är det) icke av den som vill, icke heller av den som löper, utan av Gud, som har medlidande.

17 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig stå fram, att jag må bevisa min makt på dig, och att mitt namn må förkunnas på hela jorden.»

18 Alltså har han, som sagt är, medlidande med vem han vill, men vem han vill förhärdar han.

19 Du säger då till mig: »Varför klandrar han då ännu? Ty vem har stått emot hans vilja?»

20 Ja väl, o människa, vem är du, som är gensvarig mot Gud? Icke skall det bildade säga till bildaren: »Varför gjorde du mig så?»

21 Eller har icke krukmakaren makt över leret, till att av samma älta göra ett kärl till heder, och ett annat till vanheder?

22 Men om Gud i stor långmodighet har fördragit vredeskärl, som hade tillrett sig till fördärv, i avsikt att visa sitt misshag och kungöra sin makt,

23 så även på det han skulle kungöra sin härlighets rikedom på barmhärtighetskärl, vilka han förut berett till härlighet.

24 vilka han ock kallade, (nämligen) oss, icke allenast av judar, utan ock av folkslag.

25 Såsom han ock säger hos Hosea: »Jag skall kalla det mitt folk, som icke var mitt folk, och den icke älskade skall jag kalla älskad

26 och det skall ske, att på det rum, där det har blivit sagt till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'levande Guds söner'.»

27 Men Esaias ropar över Israel: »Om antalet av Israels sönder vore såsom havets sand, så skall det kvarlämnade bliva frälst.»

28 Ty Herren skall åstadkomma ett hastigt fullbordat ord i landet.

29 Och såsom Esaias har förutsagt: »Om icke Herren Sebaot hade lämnat oss säd övrig, så hade vi blivit såsom Sodom och hade blivit lika som Gomorra.»

30 Vad skola vi alltså säga? Jo, att folkslag, som icke jagade efter rättfärdighet, hava fått rättfärdighet, nämligen en rättfärdighet, som är av tro,

31 men Israel, som jagade efter rättfärdighetslag, nådde icke till (denna) lag.

32 Varför? Emedan de icke (jagande efter den) av tro, utan såsom av gärningar. De stötte sig mot stötestenen,

33 såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en anstötsklippa, och den, som tror på honom, skall icke komma på skam.»

10 Kapitlet.

redigera

Orsaken varför judarna gå miste om frälsningen.

1 Bröder, mitt hjärtas välbehag och bön till Gud för dem är om frälsning.

2 Ty jag vittnar med dem, att de hava nit om Gud, men icke efter (rätt) kunskap.

3 Ty emedan de icke känna Guds rättfärdighet och söka ställa fram sin egen rättfärdighet, så underordna de sig icke Guds rättfärdighet.

4 Ty Kristus är lags ände till rättfärdighet för var och en, som tror.

5 Ty Moses skriver, att en människa, som gör den rättfärdigheten, som är av lag, skall leva därigenom.

6 Men den rättfärdighet, som är av tro, säger så: »Du må icke säga i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himmelen?» — det är för att föra ned Kristus —

7 Eller: »Vem skall fara ned till Abyssus?» — det är för att föra upp Kristus från döda —

8 Men vad säger den: »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta.» Detta är det trons ord, som vi utropa.

9 Ty om du bekänner med din mun, att Jesus är Herre, och tror i ditt hjärta, att Gud uppväckte honom från döda, så blir du frälst.

10 Ty med hjärta tror man till rättfärdighet, och med mun bekänner man till frälsning.

11 Ty skriften säger: »Var och en, som tror på honom, skall icke komma på skam.»

12 Ty det är ingen åtskillnad på jude och grek, ty samme Herre är över alla, rik för alla som anropa honom.

13 Ty var och en, som anropar Herrens namn, skall frälsas.

14 Huru skola de då anropa den, på vilken de icke tro? Och huru skola de tro på den, om vilken de icke hava hört? Och huru skola de höra utan utropare?

15 Och huru skola de utropa, om de icke blivit sända? Såsom det är skrivet: »Huru ljuvliga deras fötter, som förkunna de goda tingens goda budskap.»

16 Men icke alla voro det glada budskapet lydiga; ty Esaias säger: »Herre, vem trodde vårt budskap?»

17 Alltså är tron av hörandet, och hörandet genom Kristi ord.

18 Men jag säger: Månne de icke hava hört? Jo, i sanning. »Deras ljud har utgått till hela jorden, och deras ord till den bebodda jordens ändar.»

19 Men jag säger: Har Israel icke fått veta det? Först säger Moses: »Jag skall uppväcka eder till iver genom (det som) icke (är ett) folk, genom ett oförståndigt folk skall jag uppreta eder.»

20 Och Esaias vågar till och med säga: »Jag är funnen av dem som icke sökte mig, jag har blivit uppenbar för dem som icke frågade efter mig.»

21 Men till Israel säger han: »Hela dagen utsträckte jag mina händer till ett olydigt och motsägande folk.»

11 Kapitlet.

redigera

Enskilda judar hava redan nu trott glädjebudskapet. Det judiska folkets återupptagande.

1 Jag säger då: Har väl Gud bortstött sitt folk? Bort det! Ty även jag är israelit, av Abrahams säd, av Benjamins stam.

2 Gud har icke stött bort sitt folk, som han förut har känt. Eller veten I icke, vad skriften säger om Elias, huru han uppträder inför Gud mot Israel?

3 »Herre, de hava dödat dina profeter och nedrivit dina offerbord, och jag är lämnad allena kvar, och de söka efter min själ.»

4 Men vad säger honom gudasvaret? »Jag har lämnat kvar åt mig sju tusen män, vilka icke hava böjt knä för Baal.»

5 Alltså finnes det även nu i denna tid en återstod enligt nåds utkorelse.

6 Men om (det är) av nåd, så (är det) icke mer av verk, annars bliver nåden icke mer nåd.

7 Vad då? Det som Israel söker, det har det icke fått, men utkorelsen har fått det, och de övriga äro förhärdade,

8 såsom det är skrivet: »Gud har givit dem en bedövningens ande, ögon att icke se och öron att icke höra ända till den dag, som i dag är.»

9 Och David säger: »Blive deras bord till en snara och till en fångst och till en anstöt och till en gengäld för dem;

10 blive deras ögon förmörkade, att de icke se, och böj samman deras rygg beständigt.»

11 Jag säger nu: Hava de stött emot, på det att de skulle falla? Bort det! Utan genom deras fall (kom) frälsningen till folkslagen, för att väcka dem (själva) till iver.

12 Men om deras fall är världens rikedom, och deras förminskning folkslags rikedom, huru mycket mer (bliver då icke) deras fullhet (det)?

13 Men till eder, som ären folkslag, säger jag: Eftersom jag nu är folkslags apostel, prisar jag min tjänst,

14 om jag på något sätt kunde väcka (dem som äro) mitt kött till iver och frälsa några av dem.

15 Ty om deras bortkastelse är världens förlikning, vad blir (då) deras upptagelse annat än liv från döda?

16 Men om förstlingen är helig, så är degen det ock, och om roten är helig, så äro kvistarna det ock.

17 Men om några av kvistarna äro avbrutna, och du, som är av ett vilt oljeträd, har blivit inympad bland dem och blivit meddelaktig av oljeträdets rot och fetma,

18 så förhäv dig icke mot kvistarna. Men om du förhäver dig, så bär ju icke du roten, utan roten dig.

19 Du svarar nu: Kvistar blevo avbrutna, på det jag skulle inympas.

20 Gott. De äro avbrutna genom otron, men du står fast genom tron. Tänk icke högt, utan frukta.

21 Ty om Gud icke har skonat dem som äro grenar efter natur, så skall han icke heller skona dig.

22 Se nu här Guds godhet och stränghet, stränghet mot dem som föllo, men Guds godhet mot dig, om du förbliver i godheten, annars skall ock du avhuggas.

23 Men även de skola inympas, om de icke förbliva i otron; ty Gud är mäktig att åter inympa dem.

24 Ty om du är avhuggen från det efter natur vilda oljeträdet och mot natur inympad i ett ädelt oljeträd, huru mycket mer skola dessa, som äro enligt natur, inympas i sitt eget oljeträd.

25 Ty jag vill icke, bröder, att I ären okunniga om denna hemlighet, på det I icke skolen vara självkloka, att förhärdelse delvis träffat Israel till dess fölkslagens fullhet har inkommit,

26 och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall Befriaren komma, han skall avvända ogudaktighet från Jakob.

27 Och detta är mitt förbund med dem, när jag borttager deras synder.»

28 Enligt glädjebudskapet äro de väl fiender för eder skull, men enligt utkorelsen äro de älskade för fädernas skull.

29 Ty Guds gåvor och kallelse äro oåterkalleliga.

30 Ty såsom I förut voren olydiga mot Gud, men nu ären benådade genom deras otro,

31 så hava och de nu varit ohörsamma för den barmhärtighet, som är eder bevisad, på det att de nu även själva må bliva benådade.

32 Ty Gud har inneslutit dem alla i olydnad, på det att han skall benåda dem alla.

33 O djup av rikedom och visdom och kunskap hos Gud! Huru outrannsakliga äro icke hans domar och outforskliga hans vägar!

34 Ty vem har känt Herrens förstånd? Eller vem blev hans rådgivare?

35 Eller vem har givit honom något förut, och det skall givas honom igen?

36 Ty av honom och genom honom och till honom äro alla ting. Honom vare äran i tidsåldrarna! Amen.

12 Kapitlet.

redigera

Förmaningar givna åt dem som tro på Kristus.

1 Alltså förmanar jag eder, bröder, vid Guds barmhärtighet, att framställa edra kroppar såsom ett levande, heligt och välbehagligt utgivande åt Gud, eder andliga[1] tjänst.

2 Och bilden eder icke efter denna tidsålder, utan ombilden eder genom sinnets förnyelse, på det I mån pröva vad som är Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.

3 Ty genom den gåva, som är mig given, säger jag till var och en, som är bland eder, att icke tänka högre om sig, än det han bör tänka, utan tänka så, att han tänker sansat, efter det mått av tro, som Gud har tilldelat var och en.

4 Ty såsom vi i en kropp hava många lemmar, men alla lemmarna icke hava samma förrättning,

5 så äro vi, de många, en kropp i Kristus, men var för sig äro vi varandras lemmar,

6 och hava gåvor, som efter den oss givna nåden äro olika: vare sig profetia — i överenstämmelse med tron;

7 eller tjänst — i tjänsten; eller den som undervisar — i undervisandet;

8 eller den som förmanar — i förmanandet; den som delar med sig — i enfald; den som förestår — i nit; den som förbarmar sig — i munterhet.

9 Kärleken vare oförställd, avskyn det onda, hållen eder fast vid det goda.

10 Ömt älskande varandra i brödrakärleken, föregån varandra med aktning.

11 Varen i nitet icke tröga, varen brinnande i anden, slavande Herren.

12 Varen glada i hoppet, uthålliga i trängseln, ihärdiga i bönen.

13 Varen gemensamma med de heligas behov, jagen efter gästvänligheten.

14 Talen väl om dem som förfölja eder, talen väl och önsken icke ont.

15 Glädjens med den som glädjas, gråten med dem som gråta.

16 Varen i samma sinne till varandra. Trakten icke efter det som är högt, utan låten eder föras bort därifrån till det ringa. Varen icke självkloka.

17 Återgälden icke någon med ont för ont; befliten eder om det goda inför alla människor.

18 Om möjligt är, och så mycket på eder beror, haven frid med alla människor.

19 Skaffen eder icke själva rätt, älskade, utan given misshaget rum, ty det är skrivet: »Mig tillhör utkrävning, jag skall återgälda det, säger Herren.»

20 Men om din fiende hungrar, så giv honom mat; om han törstar, så giv honom dricka; ty när du gör detta, hopar du glödande kol på hans huvud.

21 Låt dig icke besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

  1. ↑ El. förnuftiga.

13 Kapitlet.

redigera

Fortsättning av det föregående.

1 Varje själ vare makthavande myndigheter underordnad. Ty ingen myndighet är utom av Gud, och de, som äro, äro förordnade av Gud.

2 Alltså, den som ställer sig mot myndigheten, han ställer sig mot Guds förordning; men de, som ställa sig däremot, skola få en dom över sig.

3 Ty de styrande äro icke till fruktan för det goda verket, utan för det onda. Men vill du icke frukta för myndigheten, så gör det goda, och du skall få pris av densamma.

4 Ty den är en Guds tjänare dig till godo. Men om du gör det onda, så frukta, ty den bär icke svärdet förgäves, ty den är Guds tjänare, en utkrävare, till straff för den som gör det onda.

5 Därför är det nödvändigt att vara underordnad, icke allenast för straffets skull, utan ock för medvetandets skull.

6 Ty därför betalen I ock skatt; ty de äro Guds tjänare, som ombesörja detta.

7 Given åt alla, vad I ären (dem) skyldiga: skatten åt den som skatten tillkommer, tullen åt den som tullen tillkommer, fruktan åt den som fruktan tillkommer, hedern åt den som hedern tillkommer.

8 Varen ingen något skyldiga, utom det att älska varandra, ty den som älskar den andre, han har uppfyllt lagen.

9 Ty detta: »Du skall icke begå äktenskapsbrott, du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke begära», och om det är något annat bud, det sammanfattas i detta ord: »Du skall älska din nästa som dig själv.»

10 Kärleken gör (sin) nästa intet ont. Kärleken är alltså lags uppfyllelse.

11 Och detta emedan I kännen den nuvarande tiden, att det redan är tid, att I uppstån ur sömnen; ty nu är frälsningen oss närmare, än då vi blevo troende.

12 Natten är framskriden och dagen har närmat sig, låtom oss därför bortlägga mörkrets verk och iklädas ljusets vapen.

13 Låtom oss vandra anständigt såsom på dagen, icke i nattsvärmerier och dryckeslag, icke i samlag och omåttligheter, icke i kiv och iver;

14 utan ikläden eder Herren Jesus Kristus och iakttagen icke omsorg för köttet till begärelser.

14 Kapitlet.

redigera

Huru den starke i tron bör förhålla sig till den svagare.

1 Men upptagen den som är svag i tron, utan att döma över betänkligheter.

2 Den ene tror, att han må äta allt, men den, som är svag, äter grönsaker.

3 Den som äter, han förakte icke den som icke äter, och den som icke äter, döme icke den som äter, ty Gud har upptagit honom.

4 Vem är du, som dömer en annans tjänare? För sin egen herre står han eller faller; men han skall bliva stående, ty Herren är mäktig att behålla honom stående.

5 Den ene anser en dag för mer än en annan, den andre anser varje dag (lika). Var och en vare fullt viss i sitt eget sinne.

6 Den, som aktar på dagen, aktar på den för Herren, och den som äter, äter för Herren, ty han tackar Gud; och den som icke äter, han gör det för Herren och tackar Gud.

7 Ty ingen av oss lever sig själv, och ingen dör sig själv.

8 Ty om vi leva, så leva vi Herren, eller om vi dö, så dö vi Herren; antingen vi nu leva eller dö, äro vi Herrens.

9 Ty för den skull dog Kristus och blev levande, att han skulle vara Herre över både döda och levande.

10 Men du, varför dömer du din broder? Eller ock du, varför föraktar du din broder? Ty alla skola vi ställas fram för Guds domstol.

11 Ty det är skrivet: »Så sant jag lever, säger Herren: För mig skall varje knä böjas och varje tunga skall prisa Gud.»

12 Alltså skall då var och en av oss giva Gud räkenskap för sig själv.

13 Därför låtom oss icke mer döma varandra, utan dömen hellre detta, att ingen lägger anstöt eller snara för brodern.

14 Jag vet och är övertygad i Herren Jesus, att ingenting är i sig själv orent, utan för den som räknar något för vara orent, för honom är det orent.

15 Men om din broder blir bedrövad för mats skull, så vandrar du icke mer efter kärlek. Fördärva icke genom din mat den, för vilken Kristus dog.

16 Låten därför icke edert goda bliva försmädat.

17 Ty Guds rike är icke ätande och drickande, utan rättfärdighet och frid och glädje i helig Ande.

18 Ty den, som i detta är slav åt Kristus, är välbehaglig för Gud och beprövad för människorna.

19 Därför, låtom oss nu jaga efter det som hör till friden och den inbördes uppbyggelsen.

20 Förstör icke Guds verk för mats skull. Allt är väl rent, men det är ont för den människa, som äter förmedelst anstöt.

21 Det är gott att icke äta kött icke heller dricka vin icke heller (göra något), varav din broder tager anstöt.

22 Den tro, som du har, hav den för dig själv inför Gud. Lycklig är den som icke dömer sig själv, uti det han beprövar.

23 Men om den, som tvivlar, äter, så blir han sakfälld, emedan det icke är av tro; och allt det som icke är av tro, det är synd.

15 Kapitlet.

redigera

Aposteln förmanar till saktmod och enighet, angiver orsaken varför han skrivit detta brev, samt lovar att besöka Rom.

1 Men vi, som äro starka, äro skyldiga att bära de svagas svagheter och icke behaga oss själva.

2 Må var och en av oss behaga sin nästa till det goda, till uppbyggelse.

3 Ty även Kristus behagade icke sig själv, utan såsom det är skrivet: »Deras försmädelser, som försmäda dig, hava fallit på mig.»

4 Ty så mycket, som är förut skrivet, det är skrivet till vår lärdom, på det vi genom uthållighet och genom skrifternas tröst må hava hoppet.

5 Men uthållighetens och tröstens Gud give eder att hava samma sinne inbördes efter Kristus Jesus,

6 på det I enhälligt med en mun mån prisa Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader.

7 Därför upptagen varandra, såsom ock Kristus har upptagit eder till Guds ära.

8 Ty jag säger, att Kristus blev omskärelses tjänare för Guds sannings skull, på det att löftena till fäderna skulle stadfästas.

9 Och att folkslagen skulle prisa Gud för barmhärtighets skull, såsom det är skrivet: »Fördenskull skall jag bekänna dig bland folkslag och lovsjunga ditt namn.»

10 Och åter säger han: »Glädjens, I folkslag, med hans folk.»

11 Och åter: »Loven Herren, alla folkslag, och prisen honom, alla folk.»

12 Och åter säger Esaias: »Det skall vara Jessais rot, och den som skall uppstå till att vara en furste över folkslag, på honom skola folkslag hoppas.»

13 Men hoppets Gud uppfylle eder med all glädje och frid i det i tron, på det I mån överflöda i hoppet genom helig Andes kraft.

14 Men jag är ock själv övertygad om eder, mina bröder, att I även själva ären fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stånd att även tillrättavisa varandra.

15 Men jag har delvis dristigare skrivit till eder, för att erinra eder genom den gåva, som är mig given av Gud,

16 på det jag skulle vara Kristi Jesu tjänsteman bland folkslagen, heligt förvaltande Guds glädjebudskap, på det att folkslagens framförande må bliva välbehagligt, helgat genom helig Ande.

17 Därför har jag berömmelsen i Kristus Jesus i det som tillhör Gud.

18 Ty jag dristar icke tala något annat än det som Kristus till folkslags hörsamhet har verkat genom mig med ord och verk,

19 genom teckens och unders kraft, genom Guds Andes kraft, så att jag från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrikum till fullo förkunnat Kristi gädjebudskap,

20 och sålunda satt min ära uti att förkunna glädjebudskapet, där Kristus icke var nämnd, på det jag icke skulle bygga på en annans grund,

21 utan såsom det är skrivet: »De, för vilka det icke är förkunnat om honom, skola se, och de, som icke hava hört, skola förstå.»

22 Därför har jag också ofta varit förhindrad att komma till eder.

23 Men nu, då jag icke mer har rum i dessa trakter och under många år haft längtan att komma till eder,

24 så skall jag, när jag reser till Spanien, komma till eder; ty jag hoppas att på genomresan få se eder och av eder fortskaffas dit, sedan jag först till en del blivit tillfredställd av eder.

25 Men nu far jag till Jerusalem för att tjäna de heliga.

26 Ty Macedonien och Akaja hava behagat att göra något sammanskott till de fattiga bland de heliga, som äro i Jerusalem.

27 Ty de hava så funnit för gott, och de äro deras gäldenärer; ty om folkslagen hava blivit delaktiga av deras andliga, så äro de ock skyldiga att tjäna dem i det kroppsliga.

28 När jag alltså fulländat detta och bekräftat åt dem denna frukt, skall jag genom eder begiva mig till Spanien.

29 Och jag vet, att när jag kommer till eder, skall jag komma med Kristi välsignelses fullhet.

30 Men jag beder eder, bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid Andens kärlek, att kämpa med mig i bönerna för mig till Gud,

31 på det att jag må bliva räddad från de ohörsamma i Judeen och min tjänst i Jerusalem må bliva välbehaglig för de heliga,

32 på det jag med glädje må komma till eder genom Guds vilja och vila upp tillsammans med eder.

33 Men fridens Gud vare med eder alla! Amen.

16 Kapitlet.

redigera

Hälsningar och ytterligare förmaningar.

1 Men jag anbefaller eder vår syster Febe, som är tjänarinna i den församling, som är i Kenkrea,

2 att I mottagen henne i Herren, värdigt de heliga, och bistån henne, i vad sak hon behöver eder, ty hon har ock själv blivit en hjälparinna för många, även för mig själv.

3 Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus,

4 vilka för min själ hava vågat sin hals, vilka icke allenast jag tackar, utan ock alla folkslagens församlingar,

5 hälsen även församlingen i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade, vilken är Asiens förstling i Kristus.

6 Hälsen Maria, som har arbetat mycket för eder.

7 Hälsen Andronikus och Junias, mina släktingar och mina medfångar, vilka äro utmärkta bland apostlarna, vilka ock före mig varit i Kristus.

8 Hälsen Ampliatus, min älskade i Herren.

9 Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade.

10 Hälsen Apelles, den beprövade i Kristus. Hälsen dem av Aristobulus' hus.

11 Hälsen Herodion, min släkting. Hälsen dem av Narcissus' hus, som äro i Herren.

12 Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbetat i Herren. Hälsen Persis, den älskade, vilken mycket arbetat i Herren.

13 Hälsen Rufus, den utvalde i Herren, och hans och min moder.

14 Hälsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna, som äro med dem.

15 Hälsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla de heliga, som äro med dem.

16 Hälsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsa eder.

17 Men jag förmanar eder, bröder, att giva akt på dem som åstadkomma söndringar och anstötar emot den lära, som I haven lärt, och viken ifrån dem.

18 Ty sådana äro icke slavar åt vår Herre Kristus, utan åt sin egen buk och bedraga genom fagra ord och lovtal de menlösas hjärtan.

19 Ty eder lydnad har kommit till allas (kunskap), därför gläder jag mig över eder. Men jag önskar eder vara visa med avseende på det goda och enfaldiga med avseende på det onda.

20 Men fridens Gud skall i hast krossa sönder Satan under edra fötter.

Vår Herre Jesu ynnest vare med eder.

21 Timoteus, min medarbetare, hälsar eder, och Lucius och Jason och Sosipater, mina släktingar, hälsa eder.

22 Jag, Tertius, som har skrivit brevet, hälsar eder i Herren.

23 Gajus min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus, stadens kassaförvaltare, hälsar eder, och Kvartus, brodern.[1]

25 Men honom som förmår stärka eder efter mitt glädjebudskap och utropet om Jesus Kristus enligt uppenbarelse av en hemlighet, som under tidåldriga tider varit förtegad,

26 men nu blivit uppenbarad och genom profetiska skrifter, enligt den tidsåldrige Gudens anordning, kungjord till trons hörsamhet bland alla folkslagen,

27 (den) allena vise Guden vare äran genom Jeus Kristus i tidsåldrarnas tidsåldrar. Amen.

  1. ↑ Vers 24 saknas i de äldsta handskrifterna.

Källa

redigera

Texten är hämtad ur Bibeln, Åkesons översätting, sjätte upplagan, utgiven av Fribaptistförbundets förlag, Tidaholm, tryckt 1977

Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Bibeln_(Åkesons_översättning)/Brevet_till_romarna&oldid=532277”