Bröderna Mörk/Romanen 4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
Följande morgen voro också Nils Göran
och hans hustru borta. Kolsäter var sig åter
likt. Regnet hade upphört under natten och
solen kom fram som förr. Blankblå lyste
Lommens yta genom hängbjörkarnas grenar.
Och dock kände både Brite och hennes man, som hade en vådeld brutit fram öfver deras lugna hem och hela det naturens paradis, som omgaf detsamma.
Hela natten hade majoren vankat fram och åter i sitt rum, och på alla Brites böner, att han skulle söka ro, svarade han blott, att han behöfde vara ensam. När förmiddagen kom, beställde han fram jaktvagnen, och när Brite kom ned i hans rum, såg hon att lilla kappsäcken stod packad. På hustruns fråga, hvart han ämnade resa, svarade han endast: »Bort.» Och mumlande något i sitt skägg, som Brite icke kunde höra, tillade han:
— Tids nog får du mig tillbaka.
Som en rasande körde han från gården. Spets satt bakpå, och unghästarna voro spända för vagnen. Majoren vände sig icke ens om för att se sig tillbaka, när han for.
I nära en vecka fick Brite vänta sin man, innan han kom tillbaka. Under denna tid kom posten tre gånger, och hvarje gång sökte Brite i dödlig oro efter ett bref. Men för hvarje gång gäckades hennes förhoppning eller stillades hennes oro. Hon visste själf aldrig, hvilket som var det riktigaste. Ty Brite gick och fruktade, att hennes man aldrig mer skulle återvända. Och det enda, som lugnade henne, var, att han icke skref. Utan ett ord till afsked, tänkte Brite, lämnar han mig dock icke så.
Men hennes nätter voro fyllda af skräckbilder liksom hennes dagar, och för hvar timma som gick växte hennes ångest. Det var med nöd, hon förmådde behärska sig inför Erling och tjänstfolket.
Inför dem kunde hon ju icke vidgå, att hon fruktade något sådant, som att hennes man med egen hand skulle taga sitt lif. Därför höll sig Brite rak inför alla, och först när hon blef ensam i sängkammaren, och hela huset sof, gaf hon fritt lopp åt sin oro.
Men den sista aftonen, samma afton då majoren ändtligen kom, då var Brite ej längre herre öfver sig själf. Hon hade sagt godnatt till Erling och lugnande besvarat hans frågor, om icke fadern snart skulle vända tillbaka. Men när hon stängt gossens dörr och stod ensam i den mörka korridoren där utanför, då svek henne själfbehärskningen.
Tyst gled hor ned utför trappan, och i det hon noga stängde den stora porten bakom sig, gick hon ut i allén. Portnyckeln höll hon i handen, och de af husfolket, som sågo när hon gick, hade hviskande berättat ute i köket, att hennes nåd så sent gick ut ensam med endast en schal öfver skuldrorna och utan hatt.
Ute var nattluften kall. Den vackra väderleken hade lämnat rum för några af dessa kalla, hemska julidagar, då luften blir hård och blåsten skakar skogarna, som hade hösten redan kommit. Det finns sådana dagar, då det känns, som ville naturen hämnas på oss människobarn för de korta soldagar, den skänkt, och låta oss på allvar känna, att dess hand öfver Norden är hård. Kärft står då allt mot den kalla luften, både blommor och träd, och vindens sus i grenarna blir onaturligt och hemskt. Brite gick fram genom allén. Öfver hennes hufvud susade det i lindarnas kronor, och öfver sädesfälten rasslade blåsten hvinande fram. Bortom fälten höjde sig skogen kall och mörk, och hela tiden måste Brite hålla sig vid vägkanten, medan hon gick.
Blåsten hade drifvit bort regnet, men vägarna voro ännu uppblötta. Mörkare och mörkare blef det omkring Brite, och dock dref henne oron vidare. Ända ned till grinden gick hon, och när hon därifrån såg sig tillbaka, hade Kolsäter försvunnit i dunklet. Icke så mycket som ett ljus, hvilket glimtade fram, kunde Brite urskilja.
Ensam stod hon där i mörkret och blickade utåt stora landsvägen, som korsade allén. Om hon skulle se till höger eller vänster, visste hon icke ens, stod blott kvar på samma plats, ängsligt lyssnande efter ljudet af vagnshjul, som höras långt i den tysta natten. Med långsamma steg vände hon tillbaka igen. Men knappt hade hon nått fram till gården, förrän hon vände ånyo, och drifven af samma oro som förut, gick hon tillbaka genom allén ut emot stora landsvägen.
Så gick Brite länge fram och åter. När hon sista gången närmade sig gården, såg hon skenet från nattvaktens lykta glimma öfver terrassen. Brite var eljest rädd för mörkret, och ingen mänsklig makt skulle under vanliga förhållanden ha förmått henne att ensam gå denna väg. Allting i mörkret skrämde henne, trädens dunkla konturer, nyponbuskarna, hvilka som fantastiska silhuetter sköto upp utmed vägkanten, själfva det långa, mörka perspektivet af träd — allt detta ingaf henne en ångest, hvilken hon aldrig kunde blifva kvitt. Värst var det, när ugglorna skreko i de gamla lindarna. Då isades allt blodet i hennes kropp, och gamla sägner om olycka och död vaknade inom henne.
Denna natt kände Brite intet af allt detta. Känslolös gick hon den långa allén fram och åter. Det var nästan, som skänkte mörkret med dess minnen af gammal skrämsel i hennes dåvarande upphetsning ett slags lugn. Till sist stod hon nere vid grinden igen och stirrade tanklös utåt vägen. Natten var mörk som i september, och omkring henne var naturen tyst som en död.
Då såg Brite plötsligt ett ljus röra sig ute på stora vägen. Långt borta blänkte det fram ur mörkret, och där skenet föll, blefvo buskar och träd synliga utmed vägen. Det blef som en lång ljus väg af föremål, hvilka blänkte fram ur mörkret för att i nästa ögonblick åter drunkna däri. Brite drog sig instinktlikt in i skuggan och tog icke sina ögon från ljusfläcken, hvilken gled fram utmed den mörka vägen. Det var, som utgick lif från denna ljusa punkt, hvilken hastigt kom närmare. I fantastisk dager dansade allt det fram, som nyss legat i mörker, träden, det breda, djupa diket, törnsnåren, tistlarna, stenpelarna på den långa bron, hvilken var lagd öfver kärret. Långt ut öfver gärdena darrade skimret från detta enda lilla ljus.
Till sist svängde vagnen upp i allén. Unghästarna ökade farten, och tätt utmed vägkanten, där Brite stod i skuggan, rullade vagnshjulen henne förbi. I det hastiga skenet från lyktorna kunde hon se, hur majoren samlade tyglarna i sin hand och manade på de ifriga djuren.
Med snabba steg gick Brite efter vagnen. Ropa eller gifva sig tillkänna hade hon icke förmått. Orolig som hon varit förut, kände hon sig ännu. Men en ny oro var den, hvilken nu fått makt med henne och påskyndade hennes steg.
Brite hann emellertid icke långt, innan majoren kom emot henne. Med snabba energiska steg kom han gående utför allén, och när de möttes, såg Brite, att han var ond.
— Jag kunde icke sitta i ro, sade hon. Jag var så rädd.
Orden kommo andfådt, som ett försvar.
— Du borde ha sparat mig detta, var majorens enda svar. Vi ha haft skandaler nog här i huset ändå.
Tigande nådde de båda makarna hemmet. Brite tyckte sig känna något liknande en skugga, hvilken gick emellan dem och för alltid stängde vägen från mannens hjärta till hennes. Detta var värre, än hvad Brite någonsin fruktat. Det var döden själf. Först när de stodo ensamma i majorens rum, fick Brite mod att fråga honom:
— Hvad har du gjort så länge borta?
Om sig själf talade hon icke längre.
— Rumlat, svarade majoren kort.
Därefter återtog han plötsligt:
— Det var en kapital dumhet. Jag fann ingen glömska.
Brite betraktade ängsligt sin man och såg, att i hans hjärta fanns från detta nu ingen plats för henne. På dessa få dagar hade majorens anlete förändrats. Ögonen hade blifvit svårmodigare än förr, men hela ansiktsuttrycket var hårdare.
— Se inte på mig, som du gör nu, sade majoren plötsligt. Du får ge dig till tåls och vänta, ifall jag en dag kanske blir bättre.
Följande dag låg emellertid Brite till sängs och hade feber. Doktorn efterskickades, och när han, efter att ha undersökt patienten, kom ut till majoren i salongen, var han upprörd.
— Febern är ingenting, sade han hastigt. Den går snart öfver. Men din fru befinner sig i en ovanligt exalterad sinnesförfattning. I hennes tillstånd är sådant betänkligt.
— Hvad menar du med hennes tillstånd? utbröt majoren.
Doktorn tog häftigt ett steg tillbaka och stirrade häpen på majorens upprörda ansikte.
— Vet bror inte, att din hustru väntar ett barn? bröt han ut.
Doktor Roeler kunde aldrig förklara för sig själf, hur denna underrättelse i den grad kunde uppröra majoren. De båda herrarna voro umgängesvänner, och doktorn trodde sig känna sin granne. Men denna gång stod hans förstånd stilla. Ty blott i fattigmans hem, där tillkomsten af ett nytt barn kan betyda svält och nöd, hade han vid liknande tillfällen någon enstaka gång i en mans ansikte mött ett sådant uttryck af vild, obehärskad förtviflan som nu i majorens. Ur stånd att förklara detta sällsamma fenomen, uttömde sig doktorn i lugnande förklaringar.
Majoren tog emot dem, som om de varit talade för tomma luften. Knappt var doktorn borta, förrän han gick raka vägen upp till Brites rum. Hvad han nu ville göra eller säga, därom hade han i denna stund ingen aning.
Brite å sin sida väntade sin man, och sedan doktorn lämnat henne, hade hon ingen annan tanke haft än denna: »Hur skall han taga detta? Hvad skall han säga mig nu?» Att han icke kunde glädjas med henne, det förstod Brite. Brodern, som han förlorat, fyllde honom nu så helt, att han icke hade plats för annat. Därför kände sig Brite vara en börda för mannen, när hon ville vara en hjälp. Och när hon såg honom komma, sträckte hon båda händerna emot honom och frågade:
— Är du ond på mig?
Så rörande var Brite i sin fullständiga glömska af sig själf, att Karl Henrik icke fann ett ord till svar. Tigande strök han sin hustrus panna och kysste hennes händer. Han försökte till och med le emot henne. Ty han visste, att han nu borde glädjas med henne, lefva för henne, se framåt som hon. Men han utförde allt detta helt mekaniskt. Och han måste göra våld på sig själf för att kufva den smärta, hvilken rasade inom honom.
— Hvarför har du ej berättat mig detta förr, Brite? sade han tungt.
— Jag kunde ju icke, svarade Brite. Jag tänkte säga det en gång. Då drog du upp brefvet … du vet … Nils Görans bref ur fickan. Därför väntade jag. Jag ville inte säga det, förrän vi båda blefvo ensamma och de andra hade rest.
Majoren satt med hustruns hand i sin och började långsamt förstå. Fråga mera behöfde han icke. Han tänkte på branden, på dårens plötsliga uppträdande och på Brites förskräckelse. På broderns besök tänkte han också, på allt hvad då händt och sist på sin egen frånvaro från hemmet. Allt detta knöt sig samman till en kedja af ondt, hvilken han icke förmådde lösa. Det var honom, som gick han vilse i mörka skogen och trampade rundt i sina egna fjät. Ur det kaos, hvari hans tankar hvirflade rundt, steg för hans inre syn bilden af allt det, som Brite för hans skull hade lidit. Majoren var icke blind för, att hustruns lidande egentligen varit större än hans eget, och att i hennes tystnad låg vittnesbördet om hennes kärlek. Han insåg också, att om hans egen själ haft makt att kasta af sig den tyngd, under hvilken den nu pressades samman, skulle det varit honom möjligt att finna vägen till hustrun tvärs igenom det hat, hvilket nu förmörkade världen omkring honom. Då skulle han också förmått frälsa sig och henne, och lifvet för dem båda kunde begynna på nytt.
Men majoren förmådde icke detta.
— Sådan var lyckan, på hvilken vi länge väntat, när den ändtligen kom, ljöd det inom honom.
Behärskande sig själf, för att Brite åtminstone i detta ögonblick ingenting skulle märka, satt majoren länge kvar vid hennes bädd. När han lämnat henne, gick han direkt ned i sitt eget rum, som han stängde med dubbellås. Där gick han fram och åter som han gjort, natten efter uppträdet med brodern, och det föreföll honom, som hade hans smärta blifvit tusendubblad. Han förstod, att Brite var farligt sjuk, farligare än ens doktorn visste. Kunde väl en främmande ana, allt hvad här hade händt! För den sot som tärde Brite, fanns endast en hjälp, och denna hjälp måste hennes man gifva henne nu. Omedvetet hade majoren under den vecka, han varit borta från hemmet, ständigt tänkt sig, att från Brite skulle till sist hjälpen komma för honom själf. Nu insåg han, att rollerna helt plötsligt blifvit ombytta, och att det var Brite, som hade rätt att ställa kraf på honom. Att hon så icke gjorde, fördubblade blott den skuld till henne, hvilken han visste sig aldrig kunna betala.
Majoren kände, att gent emot detta kraf var han bankrutt. Stönande af smärta satt han vid skrifbordet, och när han blickade ned på papperet, mot hvilket han stödt sina händer, upptäckte han stora våta fläckar. Förvirrad sökte majoren att hämta sig, i tanke att han gråtit. Men inga tårar hade han fällt. Torra voro hans ögon. Däremot var hans hufvud vått, och från pannan föllo tunga, kalla droppar af svett.