Bref om Theatern/Tredje brefvet

←  Andra brefvet

Bref om Theatern av Okänd Tredje brefvet

Fjerde brefvet  →

TREDJE BREFVET.

Det märkvärdigaste i H. Ex. Grefve Lagerbjelkes styrelse af theatern är, att oaktadt uppsättningen af Cortez och flere kostsamma stycken, råkade theatern icke i någon skuld. Då han tog afsked var den icke allenast skuldfri utan dess kassa hade en behållning af mer än tvåtusende Riksdaler.

Den meningen hade likväl nu i vissa kretsar gjort sig rådande, att det fordrades icke mer konst till styrandet af en offentlig skådeplats, än det fordras att spela en roll på en sällskapstheater, och att hvem som helst med vanlig bildning och skicklighet kunde bestrida hvad man fordrade åt förste Direktören. En befattning med 2000 R:drs lön, en präktig våning, egen loge på spektaklet, och kanske framför allt den envåldsmakt, som innehafvaren kunde utöfva, borde således af många eftersträfvas. Greve Lagerbjelkes närmaste efterträdare saknade visst icke kunskaper och god vilja; måhända skulle han också försvarligen uppfyllt sin plats, om det icke fallit honom in att gifva en ny organisation åt theatern, och att göra det med biträde äf personer, som kände fullkomligen juridiken, men alldeles icke den dramatiska konsten. Sedan båda de Kongl. theatrarne sammansmält, hade intet egentligt reglemente för den inre ordningen varit antaget, utan Direktionen följde, efter behag, stundom det som utfärdats vid Dramatiska theaterns stiftelse, stundom det som tillhörde Operan. Nu skulle ett nytt reglemente uppsättas, och sujetterna erhålla en viss lön i stället för sina lottandelar. Men försöket misslyckades; de fleste af Aktörsstaten vägrade att engagera sig om det nya reglementet blef gällande och aflöningen förändrades; några hade kontrakter för flera år, hvari ingen förändring kunde göras, och snart måste den gamla organisasationen återtagas. Dessa försök hade likväl den verkan, att theaterns financiela ställning alldeles förbryllades, och på några få år sattes theatern i en skuld af trettiofyratusende Riksdaler, oberäknadt att den förra behållningen åtgick.

Ett ganska hastigt ombyte i theaterns styrelse inträffade. En förtjent litteratör kallades nu till chef, och man hade skäl att hoppas mycket för den dramatiska konsten; men den financiella oredan var icke så lätt afhulpen; det var icke möjligt att genast röja hela dess vidd; men brister af detta slag utveckla sig snart af sig sjelfva, och Herr v. B. insåg oförmodat att det verk, för hvilket han blifvit satt i spetsen, var i en sådan ställning att det alldeles icke kunde bära sig; emedlertid använde han sin enskildta kredit, att genom ett på aktier upptaget lån, som efter hand skulle betalas, afhjelpa den värsta förlägenheten, han afsade sig de löneförmåner som tillhörde Förste Direktören och ökade recetten derigenom, att de högre inträdesprisen äfven erlades då talpjeser blefvo gifne. Härigenom borde också skulden kunnat nedsättas, och detta hade utan tvifvel händt om intet ombyte skett, emedan recetten för hvart draniatiskt spektakel ökats med mer än 250 R:dr då huset var fullt; men Herr v. B. qvarstannade icke länge, han begärde sitt afsked och gjorde en utrikes resa, för att återställa sin vacklande helsa.

Nu uppkom en ny mening om theatern, och gjorde sig gällande inom de kretsar som hade inflytande på dess öde. Man tycktes inbilla sig att ästetik och moralitet hade dermed ingenting att göra, och att saken endast var ett industriföretag, som nödvändigt borde bära sig, om räkenskaperna fördes efter den Collegiella formen, och alla mål behandlades på samma sätt. Man hörde till och med öppet påstås, att theaterns balans endast uppkommit genom oordning och egennytta vid förvaltningen, och i synnerhet försäkrades, att ekläreringen, som andra Direktören öfvertagit på ett slags entreprenad, lemnade en oerhörd vinst. Efter dessa principer synes åtminstone theatern hafva blifvit betraktad; ty den nya Direktionen sammansattes af personer, utmärkt skickliga såsom embetsmän; men alldeles obekante med den dramatiska konsten och theaterns, så väl ästetiska som ekonomiska detaljer.

Publiken, som hört att theatern var nära sin upplösning, trodde sig hafva den nya Direktionen att tacka för dess räddning, och emottog den med bifall ännu innan den hunnit förtjena något. Aldrig har någon Styrelse börjat med att vara så gynnad, och som den tillika förstod att förskaffa sig Tidningarnes bevågenhet, blef dess debut, om också icke lysande, åtminstoue berömd. Snart fick den äfven tillfälle att använda sin kalkulationskonst. Det gamla förslaget att gifva bestämda löner i stället för lott-andelar, upplifvades, och på denna grundval uppgjordes ett reglemente; Man hade funnit, att om Styrelsen, hvar gång under hela spektakeltiden, kunde öfverhufvud beräkna nära tvåtredjedels hus, det vill säga: två tredjedelar af den recett som uppkommer då alla biljetter äro sålde, skulle entreprisen icke allenast bära sig, utan lemna behållning, och att locka till sig åskådare ansågs förmodligen för en ganska lätt sak. En fullständig omstöpning skedde således. Direktionen ställdes på en collegiell fot, och man beröfvade komiska scenen sin förste aktör, för att deraf göra en Chef för theaterns litterära departement, ett försök, som icke var det minst misslyckade. Fyra andra af theaterns bästa sujetter förlorades äfven genom följderna af denna nya reglering, och när det tillägges, att en redan utmärkt aktör bortrycktes af choleran, finner man lätt den ställning, hvarunder det nya reglementet skulle sättas i verket.

Man känner bäst ett träd efter dess frukt och således torde det vara riktigast att yttra sig öfver den nya organisationen endast derigenom, att man framställer dess följder.

Det ekonomiska intager billigt första rummet, så mycket mer som de stora förändringarne blifvit gjorde endast flr att utan ökade utgifter bivbehålla theatern. Ett enda exempel skulle vara tillräckligt: det är ekläringen, som man påstår hafva förut varit verkställd med egenytta. Den har likväl sedermera varit dyrare och likväl sämre. Den nya Direktionen hushållade för öfrigt icke bättre, än att den ökade theaterns skuld med mer än 47000 R:dr under de fyra första åren af sin styrelse, nemligen:

1832—33   13,8t6 R:dr 
  33—34   13,434  —
  34—35   13,082  —
  35—36    8,068  —

Orsakerna till denna skuld hafva blifvit utvecklade i en brochure, kalla Handlingar rörande Theatern, utgifven af Herr Torslow (en bror till den namnkunnige Aktören af samma namn). Direktionen hade den oförsigtigheten att hos Kongl. Maj:t begära en undersökning af dess hushållning, i anledning af denna skrift. Att denna begäran icke beviljades, skedde troligen af commiseration, ty de anförda facta hafva icke blifvit vederlagde, och resultatet ligger i öppen dager.

Om skulden uppkommit derigenom, att man från Kongl. Theatern velat utesluta allt det dåliga, hvaraf så många theatrar öfverflöda, och hvaröfver man redan i flera år hört en väl grundad Klagan, om man haft för afsigt att äfven med uppoffringar bibehålla den goda smaken, moraliteten och anständigheten, lifva den fosterländska känslan, vårda språket, uppmuntra litteraturen och de sköna konsterna. — Om man i brist på inhemska arbeten, valt det bästa af hvad som skrifvits på främmande språk, och aldrig antagit andra öfversättningar än sådane, som varit värdiga originalen — då hade man kunnat beklaga, att en god föresats icke varit gynnad af framgången. — Nu har likväl' motsatsen inträffat. Stycken, tagne på en slump från franska repertoirerne, sådane som sansade fransmän sjelfva blygas för, och som gjort theatersensurens införande så nödvändigt ätt allvarsamma föreställningar derom i franska kamrarna blifvit gjorde; dessa interfolierade, med tyska theatrarnes ohyggligaste skräckscener, men som tyska publiken redan på flere år icke mer vill se; dessa hafva varit likasom con amore uppförde på Stockholmska theaterns repertoir. Då man upptagit några stora författares arbeten, har det sett ut likasom afsigten varit att nedsätta den ryktbarhet de vunnit. Således hafva de tre äldsta af Schillers dramer blifvit gifne; dessa tre äro likväl det sämsta af allt hvad han skrifvit, och han kände det så väl sjelf, att han aldrig kunde förmås till deras omarbetning, utan förkastade dem alldeles. Lessings Emilia Galotti hade visserligen ett stort bifall på sin tid; men att den efter mer än ett halft sekels förlopp skulle uppväckas från de döda, för att framdragas på en Kongl. Svensk theater, skulle få år förut varit otroligt, likt mycket annat, som på samma ställe förefallit.