C D Marcus Den nya litteraturen 1911/3
| ← Tiotalisterna |
|
III.
Slutord.
Afmattningen, som karaktäriserar den nya litteraturen i vårt land, delar den med världslitteraturen af i dag. Öfverallt befinner man sig i ett tillstånd af tillbakagång eller hvila, och det är omöjligt att säga, när det skall skjuta fram nya och sköna blomster ur de frön, som man oförtrutet sätter i jorden. Det land, som eljes utvecklar det mest intensiva och gifvande arbetet på alla öfriga områden af kulturen, Tyskland, har hvarken under naturalismens eller nyromantikens period förmått alstra en enda diktare af allra första rang, och den nysvenska lyriken, epiken, dramatiken stå därför utan gensägelse vida öfver den nytyska vitterheten. Också kan man i en stor litterär rådgifvare på tyskt språk läsa att man måste gå till Skandinavien, om man vill tillägna sig det bästa af modern poesi.
Vi ha därför ingen anledning att slå ned ögonen för hvad vi åstadkommit under de fyra sista decennierna, vi böra icke alltför högljudt beklaga oss öfver att ingen ny siare uppstått bland oss under de sista åren. Det dröjer kanske ännu tio eller tjugu eller trettio år, innan så sker. Vi få icke heller glömma att både den bildande konsten och musiken befinna sig i en renässans af hittills oanad originalitet och skönhet, och att så ledes den skapande fantasien utvecklat en universell kraft, som nog är utan motstycke i förgångna tider.
Icke desto mindre faller man offer för frestelsen att spå om kommande öden, icke desto mindre tvingas man att vända sin kritik mot den skara poeter, som nu går in i sin sommar. Till en viss grad blir kritiken aldrig nöjd, den vill i hemlighet alltid något bättre, något större, den ställer sina längtans mål högt, men kanske att skalderna förlåta den kritik, som kritiserar af kärlek till dikten själf.
Det fordras, som redan antydt, utan tvifvel en genomgripande förändring af hela lifvet, hela kulturen, hela människan, innan vi kunna få en ny och stor konst. Det fordras, att man alltmera allmänt kommer till insikt om den genomgripande kris vi befinna oss i. Det fordras, att man kommer till insikt om att icke ett eller annat mått kultur kan göra oss till hela och lyckliga människor. Vi ha brutit med den ena åskådningen efter den andra, efter det nittonde århundradets intensiva tankearbete ha vi behof af en ny filosofi, en fördjupad och förenklad religion, en samhällsform som på en gång tillgodoser hvarje individ och helheten, vi kräfva med ett ord en offentlig kungörelse af att vi flyttat in lifvet från den yttre världen till vårt eget inre.
Men vi ha framför allt att vårda oss om danandet af detta vårt inre från roten och uppåt, vi böra inse att vi, fria från en barlast af traditioner, måste bygga upp vår personlighet sten efter sten, och att vi själfva måste vara våra byggmästare, på samma gång vi fatta naturen och kulturen på ett nytt sätt och genomtränga den med hela styrkan af vår personlighet. Med ett ord: det gäller personlighetens frigörelse med hjälp af alla från födseln gifna möjligheter.
Om således lifvet som helhet kräfver nya former, så gör konsten detsamma. Här och hvar ha vi redan sett att den tyckes ana allt det förfinade, allt det till högsta potens stegrade lif, som skall följa af en grundlig uppgörelse med vår splittring och ytlighet.
Kanske är det just den personligaste konstformen, musiken, och därnäst lyriken förbehållet att tidigast uttrycka de nya vibrationerna af vårt själslif. Men man skall vakta sig för att blott och bart gå och le åt en Strindbergs religion om makter och deras ingripande i lifvet, som den framträder i hans diktning. Strindbergs makter äro nämligen djupare sedt ett symptom på vår känsla af att verkligheten icke är den förnuftigaste vi kunna tänka oss, utan att vi öfverallt stöta på motstånd för våra sträfvanden och att det finnes något direkt fientligt och hotfullt i vår omgifning, vare sig vi kalla det natur eller ande, som vi måste oförtrutet kämpa med.
Ett är säkert: den nya konsten skall icke utöfvas af dem, som lägga nyttans och den yttre framgångens synpunkter på sin verksamhet och måla reklamskyltar utefter sin väg. Konsten har här att handla i tvär motsats till industrialismens knep och metoder. Hvar och en må måla, som han ser verkligheten, hvar och en må sjunga, som hans hjärta bjuder, det skall blixtra af färger för hans ögon, det skall dåna af ord i hans öron, han skall fram till det han tror på, det han håller för sant och stort — gånge också alla stipendier, afporträtteringar och intervjuer till sopbacken!
Konstnären måste ha beröring med verkligheten, men när han skapar, skall han glömma den för den höga verklighet, som är konstens hemlighet. Konstnären måste ha ro och ensamhet, men får ej bli en modedocka, som hela publiken kan fingra på.
Den andra faran, äfven den en frukt af tidens ytlighet och snabba förbränning af alla högre värden, är lusten att förväxla tekniken med konsten, hvilket är detsamma som att likställa skördemaskinen med skörden. Den oerhörda produktionen af tryckt papper har utvecklat skrifkonsten i samma grad, men tekniken är blott handlagets skicklighet, är blott själfva maskineriet, som icke skall gå sönder, men icke heller öfverrösta med sitt skrammel det, som skall ljuda ur konstverket, den mänskliga stämman. Det finns ett varnande exempel: musikvirtuosen, som reser världen rundt och vefvar ur sig sina sex nummer för att sedan rik och tom sluta sina dagar som rentier på Rivieran.
Konstens amerikanisering skall icke rädda konsten, men icke heller dess estetisering. Esteticismen kan vara en lifsåskådning, lika god eller dålig som en annan, men när den omsätter sig till konst, kommer den dock icke längre än till ytan. Om allt skönt blott riktar sig mot det sköna, blir resultatet ett glittrande spel af regnbågens alla färger, men intet mer.
Men man kan här också stöta på en annan fara. Icke ännu har man öfvervunnit de drag hos naturalismen, som måste öfvervinnas för att bereda plats åt det nya. Som nämndt är, råder ännu en alltför stor respekt för miljöns värde, och driftlifvets betydelse öfverskattas på bekostnad af den fria viljan. Drängar och mesar och brackor äro visserligen viljelösa redskap för sina drifter, men det finns också annat folk, som kräfva hemortsrätt i dikten. All denna sysslan med de små sensationerna hos de små människorna, med obegåfvade herrars och damers ointressanta tankelif, med dofva suckar och regnväderskänslor har fört diktaren bort från det betydelsefulla i lifvet. Romantiken åter leker med sina människor som katten med råttan, de gripas visserligen helt af ögonblickets stämning, men kunna nästa sekund gråta öfver en alldeles motsatt känsla, och dessa evigt växlande strömningar i förening med erotiska sensationer göra romantikens människa till ett irrbloss, hvilket alls icke hindrar att romantiken som världsåskådning bär på eviga sanningar och oförgänglig skönhet.
Det är inga helgon vi längta efter. Alla skildringar af paradisets lustgård bli till sist alltid målningar af hvitt i hvitt, där alla linjer och dagrar slätas ut under intryck af en evigt lysande sol, men det är också ett felgrepp att städse syssla med det lilla och tarfliga, ty personligheten är icke sämre i dag än t. ex. under Shakespeares dagar, och om också utvecklingen alls icke går så fort som utopisterna önska, så måste man dock antaga en oafbruten, långsam, stundom omärkbar förskjutning framåt af de goda och nobla makterna.
Tänk på hur Shakespeare, den mest grandiosa människoframställaren i modern poesi, skildrade sina människor. De äro fyllda ända till botten af de svarta lidelsernas dryck, de utsättas för makternas mest fruktansvärda spel och dömas till de mest hjärtslitande straff, men — de äro också fria människor, de äro frukter på både godt och ondt, och öfver allas undergång lyser tragikens strålkastare, fördelande svart och hvitt, så att vi förnimma det sublima både i att falla offer för lidelserna och besegra dem.
Det är just det heroiska, som saknas i högsta grad och åter måste träda fram i poesien. Från alla vråar och vinklar har den nya tiden ropat ut sina kraf på skönhet och njutning, på lycka och sällhet, och man har med full rätt häfdat den åskådningen, att det först och främst gäller att tillägna sig detta lifvet och tömma dess lust och ve ända till botten i stället för att skjuta undan allt till ett annat och okändt lif.
Men för att återställa harmonien mellan krafvet och dess uppfyllan fordras att vi begränsa lyckans möjligheter med plikten, plikten mot vårt eget jag, mot andra, mot landet och mänskligheten. Denna plikt behöfver alls icke blifva oket på vår nacke, som föder en ny pessimism till världen. Den skall vara den stolta känslan att utveckla den fria mänskligheten inom oss, som alltid måste offra alla sina krafter, oberoende af resultatet.
Det är möjligt att den heroiska lifsåskådningen, oundgänglig för att skapa ett drama, än en gång skall vandra upp mot Parthenon. Redan har den mest subjektive af alla de unga poeterna här hemma börjat att svärma om antika ideal. Men om den germanska kulturen återigen skall hämta nya krafter ur beröringen med antiken, så måste äfven det ske med hjälp af en ny och fördjupad syn på antikens innersta ande. Det är möjligt att vägen kommer att gå genom Nietzsche. Nietzsche, som är vår kulturs mest fruktansvärde kritiker, Nietzsche, hos hvilken längtan efter det underbara, det omöjliga, det heroiska flammade så häftigt, att hans egen psyche försvann i lågorna. Nietzsche, som samman med sin vän Erwin Rohde fattat antiken djupast af alla och såg däri den tragiska tidsåldern. Det är kanske detta vi nu skola gå igenom: att hos antiken icke blott se den strålande solguden Apollo utan ock lidandets och längtans gud, den tragiske Dionysos.
Men om vi med hjälp af antikens kultur skola nalkas en ny klassisk tidsålder, så får dock Hellas icke bli ett band på våra själars frihet. Studiet af det gångna måste här som alltid blott hjälpa oss till att utlösa det mest personliga och såregna i vårt eget lynne, vare sig vi i antiken se den fulländade harmonien eller samma himlastormande oändlighetsdrift som i den germanska gotikens stora sagoskog. Man behöfver därför alls icke förfalla till en dikt om abstrakta idéer, man behöfver alls icke skildra blott kungar, generaler och bankdirektörer: en fattig och öfvergifven moders strid för att fostra sina barn till duktigt folk är också heroisk.
Känslan af att vi befinna oss inför en omhvälfning af alla värden får icke låta oss förgäta historiens betydelse. Äfven här gäller det för konstnären att komma i en lefvande kontakt med personer och idéer. Med den oerhörda snabbheten i utvecklingen har man redan hört förkunnelsen att det nationella begreppet skall ersättas med ett om världens förenta stater. Men det är blott en utopi, och sanningen i stället den, att det moderna nationalitetsbegreppet ingalunda ännu är förstådt i hela dess vidd. Nationaliteten är först och främst den nödvändiga begränsningen af universaliteten, och hvarje generation måste vidga och fördjupa dess begrepp.
Med litet god vilja skall man finna att de allra sista årens diktning visar en stigande förmåga att framställa människor och en tillbakagång af den erotiska novellens goda rykte. Hur ofinkänslig, taktlös, klumpig än Sven Lidmans sista roman i sin episka stilblandning är, så finnes där dock en dunkel känsla för det nationella och heroiska, som är en nyhet i den unga litteraturen.
Den nya litteraturen har nog i alltför vidsträckt utsträckning valt Stockholm till sin skådeplats. Men ett land som Sverige, ett land som är så gränslöst skiftande i sin natur, som har bördiga slätter med mellaneuropeisk karaktär och fjällvidder af oändlig ödslighet, som har violetta ljunghedar och milsdjupa storskogar, vänliga insjöar och björkhagar — det måste vara en fröjd att vara poet i ett sådant land, det behöfs ju bara att man lär sig älska en vrå eller en vidd, att man studerar naturen och människorna där, lyssnar till sägner och bäckens porl. Våra bygder ligga ännu och vänta på flera skildrare, vår litteratur väntar på en ännu mer omfattande och värdefull hembygdsdiktning.
Hvad vi vilja af vår diktning, det är ett starkt uttryck för det lif, som pulserar i våra ådror och rundt omkring oss. Vare sig den nya boken är skrifven med den känslan, att lifvet är salighet och öfverströmmande lycka eller att det är smärtornas hemvist, skola vi ge oss hän åt skaldens fantasi, när känslan springer fram ur ett äkta källsprång. Vi vilja förnimma skönhetens höga majestät, vi vilja känna oss lyfta till dåd och drömmar.
Konstens uppgift är stor och hög. Konstnären skall se hela lifvet i ett enda perspektiv och finna enheten i den gränslösa mångfalden. Konsten är befrielsen från den jordiską tyngden, den är ruset af det ädlaste vin, stormen öfver våra hufvud, konsten är speglingen af vår högsta längtan, blott den förmår gifva synbar gestalt åt allt hvad vi sträfva efter, hvad vi drömma och ana och vilja. Konsten går i têten och visar oss den stjärnströdda himlen.
| ← Tiotalisterna | Upp till början av sidan. |