C D Marcus Den nya litteraturen 1911/2

←  Striden om åttio- och nittiotalen

Den nya litteraturen av Carl David Marcus Tiotalisterna

Slutord  →

II.

Tiotalisterna.

Den nya litteraturen har den svåra uppgiften att taga ställning till de två stora strömningar, som behärska den svenska dikten före 1900. Gång på gång skall man också märka, huruledes romantikens stämningsatmosfär och naturalismens verklighetsiakttagelse mötas och trängas om plats inom ett och samma verk. Men icke nog härmed. Det är aldrig någon lätt uppgift att taga arf efter stora fäder. Det gäller å ena sidan att icke pressas ned af de stora föregångarnas auktoritet, men å andra sidan kan man icke vrida tiden ur led, och man måste åtminstone tillgodogöra sig hela det skifte, som födt en, från botten och upp till ytan. Hela den stora nydaningsprocessen har gifvetvis fört litteraturen ett väsentligt steg framåt mot det poetiska idealet om fullkomlighet, och dessutom har själfva tekniken, kompositionen och språkbehandlingen, utvecklat sig i samma grad som poesien själf.

Men efter en sådan kraftansträngning följer en afmattning, och det ser ett ögonblick ut för den nya generationen, som om allt vore gjordt och man endast hade kvar att lägga sig på rygg och filosofera öfver fåglarnas flykt. Det är förklarligt, om det breder ut sig en skepticism inom det unga lägret.

Denna åskådning sammanhänger utan tvifvel med en kontinental strömning. 1880-talets naturvetenskap kastade sig med gladt mod på lösningen af samtliga världsgåtor, men insåg snart nog att världsförklaringen kräfver en princip, som bottnar i något annat än naturen. Som motvikt till en alltför enkel och skematisk konstruering af världen uppstod en ny romantik, sökande med visionära blickar att nå till botten af lifvets alla under, omfattad af tidens yppersta skalder, sådana som Maeterlinck, Ibsen, Strindberg. Men om också den rent poetiska behållningen af denna sträfvan att loda djupen var stor nog, så hände det att målsmännen gingo med förbundna ögon och därför störtade ned i schakten, som skulle undersökas. Denna nyromantik har dock bragt i ljuset att det finns något irrationellt, som trotsar till och med naturvetenskapens hårklyfverier, och härmed var alltid en utgångspunkt funnen. Härifrån har man särskildt i spekulationens moderland Tyskland vandrat vidare och förnyat och fördjupat studiet af Kant och Fichte. Det är nyidealismens filosofi, som äfven här hemma har sin märklige represensant i Vitalis Norström.

När den unga generationen framträder, rådde på det hela taget kaos inom det andliga lifvet. Tiden är icke blott salubrinets och lazarolets, den patenterade nya lifsåskådningen och den nya vägen till himmelriket salubjudas äfven i hvarje bokhandel. Den nya generationen äger nu ett ganska ringa intresse för spekulativa spörsmål, men den allmänna vaggning, som kulturen råkat i, meddelar sig dock till alla områden af lifvet, alla världsförbättringsförsök tyda på att något var galet, och innerst begynner efter naturalismens och nyromantikens regress en ny och mera universell jäsningsprocess, som ännu icke är afslutad, men där den skarpsynte tänkaren kanske redan förmår skönja hvad som komma skall.

I grund och botten är det dock icke den rent andliga kulturen, som står i förgrunden under detta tidsskifte. Det som sysselsätter hjärnan och viljan på det mest intensiva sätt är det socialpolitiska spörsmålet om den nya klassens position, den klass, som med all makt tågar fram på den världshistoriska arenan. Inför en sådan genomgripande kris inom samhället händer det oftast, att öfriga lifsintressen måste träda undan, och särskildt torde poesien vara i behof af mera sol och luft, än som kom den till del under dessa krisår, fyllda af arbetarfrågor, strejker, förlikningar och åter strejker, och så revolutionära skrämskott. Det är visserligen vida mer lyckligt att möta de nya krafven med en fullt medveten insikt såväl om det berättigade som det oberättigade, i stället för att som förut händt dansa på kanten af en vulkan, men att en paus i mänsklighetens inre utveckling måste äga rum är i alla händelser ingen lycka utan ett bevis på att våra förfäder försuttit det gynnsamma ögonblicket för en reform i rätt tid. Konsten betraktas hur som helst gärna likt en lyxblomma i detta land med sin sällsamma blandning af hög bildning och barbari, och skönheten är en gudinna, som man med alltför stor beredvillighet vräker på sopbacken. Det finnes ögonblick i en nations historia, då man måste offra åt andra gudar, och det är när kriget står för dörren. Men eljest är konsten en nödvändig utlösning af ett folks ädlaste krafter, och just i farans stund kan en enda sång, en enda marsch elda de hundratusen till att göra sin gärning. Det folk, som i dag vill lefva fullt och helt, måste därför äfvenledes vara genomträngdt af skönhetens ande, som mildrar råheten och stärker känslan af lyckan att vara till. Det är godt och väl, att vi haft Tegnér och Geijer, Rydberg och Fröding. Konsten måste dock alltid söka sig fram mot nya horisonter, den måste söka att samla sin egen tids drömmar och tankar i dikt och bild. Det första dess utöfvare kunna begära af oss andra är att vi söka förstå dem och känna för dem, när de med hjärta och hufvud skapa sina verk.

Om det således måste medgifvas, att den nya generationen ingalunda var född under någon vänlig stjärna, bör man dock erinra sig att det fanns tvenne litterära riktningar att studera och lära af, och för den verkliga begåfningen måste det vara en stolt förnimmelse att taga upp täflan med de diktare, som nationen älskade och beundrade. Det är dessutom en rent personlig egenskap, som karaktäriserar alla 90-talets stora författare med undantag af Strindberg. Dessa skriftställare ha fattat själfva kallet med ett utomordentligt allvar, de ha känt ansvaret inför sig själfva, samtiden och eftervärlden, då de beflitat sig om att vårda den gnista, som naturen nedlagt i dem, så att den blef en klart och långt lysande eld. De ha besannat den gamla regeln, att icke geniet ensamt utan vården om gåfvan skapar de stora verken, en sanning, som belyses af den antika konsten, af den franska och tyska klassicismen.

Det är sant att det saknades en höfding, som kunde samla alla. Men hur ofta ha vi haft en sådan? Kanske att på sin höjd Tegnér, då hans Svea spriddes rundt landet, slagit an den strängen, som kom allas hjärtan att klappa högt. Men eljest — hur oändligt svårt är det icke att samla så många olika viljor, så skiftande intelligenser, som det svenska folket består af, dessutom genomsyradt af lusten hos hvar och en att leka småkonung! Stort sedt ha våra höfdingar icke varit kulturens bärare, utan kungar och krigare och statsmän. Och öfver hufvud är det ett sällsynt fenomen i folkens historia att de få en andens höfding sådan som Runeberg och Björnson. Om det icke fanns en höfding att studera och bilda sig efter, så fanns det i stället personligheter att bilda sig efter, och framför allt torde Strindberg och Heidenstam utöfvat en inverkan på danandet af oss alla.

Den svenska konsten har ofta nog ägt utöfvare af slösande sinnelag, dess genier ha handhaft sin sång lika sorglöst som sitt lif, de ha aldrig blifvit det som naturen afsett med dem vid deras födelse. Men det förefaller uppenbart att ju äldre den europeiska kulturen blir, desto längre aflägsnar den sig från det stadium af ursprunglig inspiration och omedveten ingifvelse, som karaktäriserar den primitiva konsten. Inspirationen måste finnas — men också medvetandet om nödvändigheten att leda den i rätta fåror och låta det skapade verket bli mer och mer en frukt af ett själfkritiskt arbete.

Men det är icke nog med själfva samvetsgrannheten i arbetsmetoden. Våra stora diktare ha alltid befunnit sig på höjden af sin tids humanistiska bildning, och i föregående artikel är vidrördt, huru en Strindberg brottats med hela den moderna kulturen. De öfriga, utrustade med ett större sinne för sin begåfnings rätta proportioner, ha begränsat sig till att taga del af det område i kulturen, som stödjer och fördjupar deras diktning. Och blott undantagsvis ha de nöjt sig med att uteslutande odla sin konst. Det ligger också något absurdt i poesien som yrke, liksom yrkespolitikern egentligen är blott en skuggbild. Hvarken poesien eller politiken kunna utöfvas för sin egen skull utan för lifvets, och lifvet är hvarken enbart poesi eller politik, utan en sammanfattning af en mångfald makter, hvilka i mer eller mindre grad måste behärska konsten. Hvarje diktare måste ytterst syfta mot universella värden.

Dessa båda förpliktelser, vården om konstverkets slutgiltiga dräkt, som är vården om den egna odödligheten, och vården om skaldens bildning, har man icke fullt förstått inom den nya generationen. Här råder en oförtruten täflan att åstadkomma det största antalet böcker under den kortaste tid, och den vanliga följden blir, att den begåfning, som vid sin debut lofvade åtskilligt, så småningom myntat ut sin själ i allt svagare och svagare alster. Ännu en frestelse till ökad produktion inställde sig. De stora tidningarna började att stödja den unga litteraturen, hvar och en ville i konkurrensen ståta med allt flera berömda namn, och knappt hade en ung poet åstadkommit en någorlunda passabel bok, förrän han blef omhändertagen af Stockholmsreklamen. Han fick se sitt porträtt i Idun, man frågade honom, hur han bar sig åt för att skrifva sitt första verk, hvilket icke var så svårt att svara på, då det alldeles nyss lämnat tryckpressen, han belägrades af journalister, som till hvarje pris ville intervjua honom om hans nästa bok och hans åsikter om Dante, Goethe och Sveriges moderna litteratur, och dagen därpå kunde hela den svenska allmänheten glädja sig vid eftermiddagskaffet åt alla de utomordentliga ting, som strömmat öfver den unge skaldens läppar. Den nya litteraturen lefde icke längre i skymundan här hemma, den var berömd nästan innan den var till, men det fordrades tydligen ett högst ovanligt mått af själfkritik för att öfverlefva all denna firning.

Det var mindre underligt, om bildningen icke medhanns under denna oafbrutna produktion i böcker, tidningar, tidskrifter och julpublikationer. Den blef ett sidoordnadt kapitel, men mångt och mycket af den nya litteraturens brister härrör af bristen på kultur hos dess bärare.

Man kan invända, att den äldre generationens dikt till en god del bottnat i historien, medan de unga ville åt sig eröfra det mest aktuella lifvet. De ville gifva sig i kast med nutidens stora spörsmål, och naturligtvis med den »sociala frågan». Det kunde ju ha varit berättigadt — om så skett. Men dömer man denna litteratur efter genomsnittet — och i denna summariska öfverblick sker det så —, så finns där allt annat än tidens stora spörsmål, och den öppna frågan torde vara om icke just de äfven behöfva belysas en smula af en kulturhistorisk bildning.

Det karaktäristiska märket för 10-talisterna under större delen af deras verksamhet är kulten af den yttre formen, af stilen och versspråket, och det visar att man tillägnat sig en viss sida hos de sista stora skaldernas produktion, om också icke den förnämsta. Det må dessutom genast sägas, att man i flera fall fört denna form, denna behärskning af språket in på nya banor. Men ser man på innehållet och på lifsåskådningen, som uppburit det mesta, utmärker den sig ofta för en skepsis i fin-de-siècle-stil, som alltför tydligt röjer epigonskolan. Stamfäderna för denna åskådning kunde gifvetvis icke vara de stora föregångarna, som på ett helt annat sätt stridt för en lifsåskådning och hvilkas diktning ägde både den äkta tragediens djup och den mest strålande lifsbejakan. Läromästaren var här ingen än Hjalmar Söderberg. Denne begåfvade skriftställare, alltför mycket beundrad af Levertin, är en typisk öfvergångsfigur. Främmande för mycket af det bästa i den samtida litteraturen, förmår han icke skapa jämbördiga dikter, och gripen ända in i hjärtat af skepticism, studerar och älskar han den litteratur, som alstrat de största skeptiker och formkonstnärer i europeisk diktning, den franska litteraturen, som just nu hade en ypperlig representant i Anatole France och hans satiriska kulturromaner. Hjalmar Söderberg framstår i alla händelser som en fullt själfständig personlighet och en sällsynt skicklig berättare af småting, men äfven förfogande öfver poetisk stämning, såsom i den med utsökt konst gifna miljön från det Stockholm som dör, i Martin Birck, typen för en trött och viljelös man, en blek broder till Niels Lyhne och Arne Garborgs Trætte Mænd.

Men som läromästare för de unga litteratörerna är han af mera tvifvelaktigt värde, liksom man icke gärna skickar sina barn till en lärare, på en gång tviflare och njutningsaristokrat. Man fann emellertid här en dyrkan åtminstone, dyrkan af formen, af ordet själft, vägdt många gånger af denne med sina håfvor så njugga skriftställare. Men här fanns också något annat, som blef de ungas förnämsta förbannelse: erotiken.

1880- talets oerhörda diskussion om äktenskapet och kärleksproblemet har äfven under den följande perioden en outtröttlig talman, Strindberg, som aldrig kommer att ledsna på framställningen af det oförsonliga, hatfyllda, djäfvulska i känslan mellan de två könen, hvilken får prägeln af en enda stor rättegång mellan käranden och svaranden, där ingendera kan förmå sig att tiga. Eljest har 1890-talet besjälat kärleken, som hos Hallström och Lagerlöf, och låtit problemet gå upp i ren poesi; dessutom finnes särskildt i den historiska dikten en tendens att skjuta könskärlekens betydelse åt sidan för andra värden, såsom religiösa, nationella, historiska.

Tiotalisterna däremot synas anknyta till problemlitteraturen, ehuru problemet egentligen är försvunnet och endast dialogen mellan de två — eller tre! — kontrahenterna står kvar. Äfven här spelar Söderberg rollen af förmedlare. En gång i sin ungdom — »Förvillelser» — och en gång i sin mandom — »Gertrud» — har han valt erotiken till hufvuduppgift. Väl att märka erotiken och icke kärleken, hvilket är något annat, renare och djupare, sannare och evigare än det romanska begreppet erotik, med sin doft af ovädrad sängkammare. Erotiken, det är salongskulten af Eros — kärleken är hemmets heliga eld, erotiken är sinnesyrans lek, som kan bli ödesdiger nog, kärleken är allvaret att äga hvarann och bära ansvaret för allt gemensamt, erotiken förhåller sig till kärleken som rokokon till antiken.

Den nya generationen upphöjde den lilla pysen Eros till sin gud, och nu får den också en kvinnlig altmeister, Ellen Key, som äfven hunnit med att utropa sig till den erotiska lidelsens prästinna. Den erotiska litteraturen får dock mycket litet af lidelsens höghet öfver sig, den blir späd och barnslig på samma gång det kommer något obeskrifligt enformigt öfver alla dessa böcker, en rad drifhusfrukter utan naturens friskhet och sötma. Och det visar sig genast, att när man upphöjer erotiken till lifsåskådning, blir själfva den själiska innebörden af denna litteratur i grunden så oändligt tom, därför att erotiken icke kan fylla ett lif och därför icke heller en bok, erotiken är en stackars fågel, som irrar omkring i ett lufttomt rum.

Denna novell-litteratur med spår från Paris’ nattkaféer och Köpenhamns Strøget varierade egentligen ett och samma motiv. En ung man, boende på Östermalm, har ledsamt och vet inte hur han skall fördrifva sina kvällar. En eftermiddag går han in i en cigarrbod vid Lilla Vattugatan, och på andra sidan disken står en ung försäljerska, en smula blå under ögonen af luften och nattvaket, men med ett visst mörker i de stora, barnsligt frågande pupillerna och något ungt och rörande öfver de späda formerna. Den unge mannen köper sina cigarretter, stannar kvar en stund och pratar, medan han fixerar henne från sidan. Allt oftare drages han magnetiskt till den unga Elsas mörka bod, han älskar själfva cigarrluften där, och slutligen förför han henne på hennes rum vid Götgatan, där hon bor med sin något äldre väninna. Efter en kortare tid ledsnar han på förhållandet, ty han känner sig mäktigt dragen till Adèle Stålsvärd, hvars fader dock är rik och adelsstolt, medan han är borgerlig och fattig. Slutligen får Elsa ett barn och samtidigt hundra kronor af sin älskare. Men han orkar icke arbeta sig framåt i verken, han orkar icke annat än att förföra äfven Adèle Stålsvärd, hvilket dock icke har några följder. Så lefver han fram sitt lif, tills han tröstar sig med att dricka absint på Operakällaren samman med kamrater af samma ull som han själf. Här hör han den dofva klangen från Adolf Fredriks kyrkklockor och ser skyarna rodna bort öfver Söder. Till historien hör, att han har läst inte bara Hjalmar Söderberg utan också Nietzsche och naturligtvis anser sig vara en öfvermänniska.

Det må emellertid förlåtas den svenska allmänheten, om den inte i någon högre grad kunde beundra denna parfymerade budoarlitteratur, utan i stället vände sig till författare med mera kraft, djup och originalitet. Det kom en tid, då man här hemma allmänt beskärmade sig öfver den nya litteraturens torftighet, och man hade på det hela taget rätt. Men det är farligt för en hel generation att förlora kontakten med sin publik, en kontakt som ännu icke helt återknutits. Det är visserligen sant, att man skapar icke för publiken utan för sig själf, men det skapande jaget måste dock ge uttryck för en mera väsentlig sida af nutiden. Den erotiska litteraturen ägde icke detta samband med det moderna lifvet. Skildringen af den nya generationens enstaka diktare skall därför dröja längst vid dem, som visa sig äga andra grundegenskaper än de ofvan antydda, ty sådana finnas också.

⁎              ⁎
⁎

Hela perioden synes buren af en lyrisk strömning och erinrar därutinnan mest om 1890-talet. Det gäller icke blott den rena lyriken utan äfven novellen och skådespelet.

Den rena lyriken har utan tvifvel tagit emot bestämmande intryck från utlandet. Man har läst och älskat den nya lyriken i Tyskland och Frankrike med dess aristokratiska daning och sträfvan att fånga in stämningens alla valörer, dess trefvan att i den fria versens musik återgifva känslans adagio och allegro. Men äfven den engelska lyrikens störste mästare Swinburne har man läst nu som under 1890-talet och därtill den imperialistiske sångaren Kipling.

Den som här hemma mest af alla erinrar just om den engelske barden är Ossian-Nilsson. Själf har han i en liten uppsats om Fröding vittnat, huruledes han studerat den engelska balladen — allt nog, öfverensstämmelsen finnes där, något af själfva greppet är lärdt, om det också handhafves med en originell och öfverlägsen skicklighet .

Ossian-Nilsson blef hjältens och krigets sångare, han blef trotsaren och oppositionsmannen, som sände sina pilar mot många och olika läger, och kring hans dikter brusade det af kamp och dån, verserna jagade fram som förföljande ryttare, rytmer och rim dunkade som trumslag. Den unge diktaren rider till storms mot tidens hela vekhet och försoffning, han rasar mot öfverklassen och mot kyrkan, han är en hatets son, han är en condottiere, fruktansvärd att råka på ett stridsfält, ty han ger ingen pardon och han segrar alltid. Det var från början en ungdomlig hänförelse och en hänsynslös kraft hos Ossian-Nilsson, utan motsvarighet hos hela den unga generationen, han hade något af de Cæsar-later, som bruka föra till eröfring af nya välden. En anförare har han visserligen icke blifvit, tiden var för mycket olik honom, det var en nationell depressionstid i stort sedt, hvilket förklarar mycket af den nya poesiens skepsis och bildar bakgrunden äfven till en Strindbergs samhällskritik. Ossian-Nilsson var kanske en stormfågel, som kom för tidigt, men ingen af de unga har åtminstone öfverträffat honom som lyriker, ingen har haft hans manliga kynne. Äfven han har visserligen fallit offer för en massproduktion, som en tid lät oss misströsta om en vidare utveckling, men det var dess bättre blott en paus i hans inre utveckling. En hel rad af hans nästan oräkneliga porträttyper, profiler, panegyriker och nekrologer öfver personer från historiens samtliga perioder, från Ulysses till Kitchener, äga dock ett bestående värde. De bästa kunna få något af den Tegnérska tidsdiktens glans och historiska perspektiv, t. ex. de som gifva en följd blixtbilder af Frankrikes heros, Waterloo, Le Rêve, S:t Helena, den sista en af vår litteraturs mest storstilade dikter, eller sådana som Ulysses, Karthago, Bismarck. Outtröttlig synes versens förmåga att smyga sig kring alla gestaltens konturer, med en häpnadsväckande färdighet behärskar diktaren sin form, och det finnes sånger som verka likt en framslungad improvisation, sjungen af en rhapsod, som fattar lyran, springer upp på bordet och, applåderad af folket, eldar upp sig till ett allt häftigare patos.

Snart nog framträdde det storsvenska, det imperialistiska draget hos denne sociale stridsman, och han erinrar här om både Kipling och Heidenstam. Ossian-Nilsson är vår boyscoutskald, den starka armens och den muntra viljans profet. Men äfven vekare toner fingo plats i hans fosterlandssånger för att få sitt mest besjälade uttryck i den högt stående samlingen Orkesters afdelning Hemmet, med sina fyra bedårande dikter om kärlek och maka, en varm, djup och solig kärlek.

Hur förledande reflexen faller
öfver väntans ruta, luftigt skör,
lyckan framför jungfruburens galler
den är ändå arm mot innanför.
Lockande må framtidsdörren glänta
till det drömda paradiset in,
äga är dock ljufvare än vänta,
giftas än förlofvas, vännen min.

Sistlidna jul har författaren utgifvit den digraste af sina diktsamlingar med titeln »Flygskeppet». Flygskeppet blir för hans fantasi den nya musan. Det är jakten efter det oändliga och omöjliga, det är poetens gamla längtan att stiga till skyn ändtligen förverkligad, det är den våghalsiga spänning som Ossian-Nilsson framför allt begär af lifvet. Själfva inledningsdikten »Flygskeppet» skildrar på ett ståtligt sätt denna poetens kraftkänsla, och den stora samlingen äger ett antal andra poem af rang, sådana som »Engelbrekt», sångerna från Öresund, Till henne. Men eljes har Ossian-Nilsson ingalunda visat samma begränsningens konst som i »Orkester», utan med flygskeppets furioso genomfar han alla möjliga och omöjliga världar, han kastar sig från det ena ämnet till det andra, från små skånska städer till Mona Lisa. Poeten märker knappast att han måste uthärda en svår konkurrens med klassiska dikter i svenska poem, då han tar sig för att besjunga Antinoos, Aladdin, Bärganden. Den alltid lediga formen öfvergår ofta nog till ett bollspel med rytmer och samma rim i oändlighet. Ossian-Nilsson är nog i alla fall den bredast lagda personligheten bland de unga, men man önskar att bredden icke skall bortskymma djupet, man önskar att författaren utgifvit en femtedel af sitt flygskepp, ty då hade man kunnat säga åt alla vänner och ovänner till nysvensk poesi: Se här en verkligt god diktsamling, originell, smakfull, manlig.

Ossian-Nilsson är ett barn af Skåne. Anmärkningsvärdt nog kommer under denna period icke en lyrisk skola utan flera lyriska personligheter från Skåne. Skåne har ju alltifrån Bååths realistiska genombrott — äfven det en af 80-talets frukter — haft en lyrisk vår, som icke ännu vissnat, Ola Hansson, Emil Kléen, Axel Wallengren, Vilhelm Ekelund, Anders Österling, de två sista tillhörande den nya generationen.

Anders Österling är den af dem, som förvärfvat sig den största publiken, och han är näst efter Ossian-Nilsson den mest läste lyrikern i hela den unga skaran, ehuru detta visserligen icke vill säga mycket.

Österlings debutbok »Preludier» (1904) är i hög grad karaktäristisk för hela generationen och en af dess allra vackraste förstlingsalster. »Preludier» är en diktsamling af en yngling, ännu i sin allra första vår; något af tidig mognad utmärker hela generationen och allra mest poeterna från Skåne, som synes gifva sina barn själfva jordens yppighet till faddergåfva.

Sällan, om ens någonsin, har ynglingens berusning öfver lifvet och dess skönhet fått en sådan hänförande gestaltning i svensk lyrik som hos Österling. Det hvilar en glans öfver de vackraste dikterna i »Preludier» — och öfver den följande samlingen »Offerkransar» (1905) som från tidernas morgon, då människan för första gången knäföll inför naturens, hafvets och himlens och jordens majestät, och man erinras ofrivilligt om Klingers gripande radering »An die Schönheit». Hos båda konstnärerna är det fråga om en extatisk tillbedjan, hos båda är det hafvet som blir symbol för oändligheten, ty äfven kring Österlings dikter susar hafvet, inte det vatten, som flyter kring Skånes kuster, utan allt det som glittrar och glänser, där haf och himmel smälta samman.

Liksom en våg på stigande själar lyftad,
hälften ur jubel klungen och hälften snyftad,
höjer hymnen sitt sjungande svall och ilar,

silfverstänkande i det blåa, vida,
och vi glida
med dit upp, där det blåa vaggar och hvilar.

Liksom natten dör i en morgongryning,
vaggar tystnaden hän i toners dyning.
Stillhet … högt i det fackelstrålande ljuset
lik en orgelton i den stora friden
tiden, tiden
stannar och står och skälfver sakta i bruset.

Liksom en våg på stigande själar lyftad,
hälften ur jubel klungen och hälften snyftad,
ut i rymderna går den klara sången.
Rytmen vaggar, rytmen sorlar och söfver,
högt däröfver
aningar susa tyst som i soluppgången.

Den Österlingska dikten var till sin art alltigenom musikalisk, det som vädjade till ögat var en vision , men icke en bild af naturen. Men denna musik var i sin högstämda ton, i sin stora konst att låta rytmerna smyga sig som det allra mjukaste ackompanjemang till innehållet ny i vår poesi, rytmen och stämningen blefvo till ett. Det fanns hos Fröding och Karlfeldt, men Österlings insats var det högstämda ackordet, preludiet, som verkar med den språkliga musikens alla medel. Själfva ordvalet var aristokratiskt, nya färgvalörer och sammanställningar bidrogo till känslan att stå inför en ny och utsökt konst.

Men det är klart , att en dylik lyrik af hymner och lofsånger icke kan odlas länge eller mycket, preludiernas adagio fordrar omväxling för att icke glida förbi oss som en oändlig svärm af hvita måsar – måsen, som är en af dikternas vackraste symboler för ynglingasjälens flykt öfver hafven. Österling har utnyttjat stämningen ända till dess gräns.

I »Årets visor» har en ny utveckling hos poeten fått sitt förnämsta uttryck. Dessa sonetter beteckna en begränsning af både form och innehåll. Ungdomspoesien var en offerhymn till skönheten, sonetterna prisa jordens skönhet, poeten har stigit ner från altaret och blandat sig med folket. »Årets visor» sjunger om allt det växlande lifvet på jorden, om regn och snö, om rågen och pilträden, och nu är det det verkliga hafvet, som skymtar fram gång på gång bort öfver slätten. Men bakom alla rader om naturens lif står människan med sina sorger och förhoppningar. Om också skildringen någon gång kan erinra om den Bååthska musten, så är dock äfven »Årets visor» barn af samma subtila poet, som skapat »Preludierna», och midt bland mera realistiska genrebilder träffar man en sådan utsökt syn som denna, äfven den visande huru poetens dikt fått fastare och rundare konturer:

Det rusar vatten genom snår och glänta,
ett tusenstämmigt, underjordiskt väll,
och under sälgarna, som sorgset vänta
på gyllne skott som spricka tyst mot kväll,
majskogens egen vattenögda flicka
ur sina gömslens bruna skymning går
och låter stjärnan sina tårar dricka
och låter vinden reda ut sitt hår.
Hon går med samma flamlikt lätta fötter
på källors skum och hvita sippors mark,
och likt en ekorr har hon left på nötter,
dem hon förvarat i en korg af bark,
och som hon endast syster är åt alla,
ler hon när blomstren henne moder kalla.

Ej heller Österling har undgått att falla offer för ett mångskrifveri, och den som är verkligt mån om sitt goda rykte bör icke utgifva något sådant som »Norrlandsresan». Hans lilla epos »Döden inkognito» är en älskvärd bagatell med några vackra strofer från Paris, men alldeles utan den psykologiska fördjupning, som en ny behandling af det gamla motivet om Döden kräfver.

Den till julen utgifna diktsamlingen »Blommande träd» är som helhet betraktad icke någon af skaldens mest fulltoniga. Hans kontemplativa lynne söker här att nå nya djup, men råkar då och då snärja in versen i abstrakt dunkel och ordknapphet. Högst stå väl ännu de poem, som icke förlorat beröringen med den skånska marken och därför alltjämt äga den Österlingska älskvärdheten och litet stela gratien, »Lärkan», »Arabesk öfver sommaren». En gång har han mäktat att helt gifva form åt en ny stämning i den af Levertin inspirerade, storstilade »Purpurfågeln», som i sin högstämda musik och genomskinliga form nästan gör intryck af romansk poesi.

Det förhåller sig ju så, att den lyriska formen är den ömtåligaste af alla former i poesien, därför att den är den mest personliga, och äfven lyriker med en sådan storartad begåfning som Victor Hugo och Swinburne ha dock förr eller senare sett sig tvungna att vidga sin form för att icke stelna inom den. Först och sist gäller det nog äfven för en lyriker att skaffa sig en prosastil, och en blick på vår egen litteratur visar, huru den ene lyrikern efter den andre också varit en betydande prosatör, medan den, som blott odlat den lyriska formen, antingen förytligats eller förstummats. Den andre skånske lyrikern, Vilhelm Ekelund, har säkerligen lidit af lyrikens subjektivism.

Den samling, som befäste hans rykte, var »Melodier i skymning» (1902). Här finns emellertid ännu en hel rad af naturdikter från Skåne, som icke blott uttrycka en personlig stämning utan äfven gifva en fixerad bild, »Kastanjeträden trötta luta», »Skånskt vinterstycke», Ringsjövår», »Åsen».

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
hvita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
 
Hjärta, och du känner
pånyttfödelsens,
stillhetens oändliga lisa

strömma öfver dig:
hjärta, och dock är din sång
denna molltons —
denna stumma längtansvisa.

Men gång på gång, som i »Visioner och harmonier», träder redan det mystiska grubbel fram, som fanns äfven hos Österling, ehuru af en vida mer ljus prägel. Det är på denna ton, som skalden oafbrutet spelar vidare, medan verkligheten sjunker undan i ett allt djupare töcken. Kanske att ingen i vår samtida litteratur på ett sådant sätt borrat sig ned i sin egen personlighet som Ekelund i en följd af diktsamlingar. Man kan med skäl ifrågasätta, om icke en sådan liten fulländad sång som den om kastanjeträden, på en gång natur och själ, äger ett större poetiskt värde än många af Ekelunds senaste alster, men som psykologiska dokument står »Melodier i skymning» tillbaka för sina efterföljare.

Ekelund sträfvar efter att fånga allt sprödare och intimare själsrörelser i diktens form. Men det säger sig nästan själft, att en dylik poesi så småningom måste upplösa sig i stamningar och snyftningar, och i själfva verket är också Ekelund af våra mera framstående lyriker den ypperste utöfvaren af den fria rytmen. Det lyckas honom verkligen att skildra något af det invecklade, sensitiva, nervösa hos den moderna människan med dessa ständigt växlande verslinjer, där pauserna äro lika vältaliga som orden, och bekännelserna få en klang af religiöst allvar öfver sig, en religion, som söker att finna en ny förklaring till allt det oförklarliga. Skaldens förtviflan inför världen, som blir alltmer olik hans egen skönhetsvärld, stegras och får en dof underklang af hjärtslitande Weltschmerz.

Min själ är som en stum decembermorgons frostgråa gryning,
där den likgrå släpar sitt brustna anlet
öfver smutsen af droppande gränder.
Min själ är en brusten himmel.
O, Gud, gif mig toner,
skönhet:
att jag må glömma.

Hela denna elegiska diktning gör intryck att vara skrifven af en människa, mera ensam än någon annan i hela världen, och liksom för att med verklig vällust bada sig i denna stämning drifver skalden omkring i storstaden, på Berlins gator med sitt myller af människor.

Om också Ekelund under grubblet på sitt väsens dunkla gåta då och då format poem af en egenartad skönhet, skälfvande som en mimosa och fyllda af en hel själs ve, så kan det inte nekas, att han äfven visat den stora svårigheten att odla den fria versen i större utsträckning, och redan hos honom finnas icke så få verser, som onödigtvis utmana munterheten. Man gör kanske rättast i att hos Ekelund betrakta dem som försök till något nytt, hvilket icke ännu fått sin slutgiltiga form, medan den fria versen hos eftersägarna är den rena formlösheten.

Från Halland härstamma tvenne lyriker, och man ser således att Stockholm ingalunda spelar någon bestämmande roll för litteraturen, utan att den ena bygden efter den andra alstrar sina diktare, alldeles som under den svenska romantiken från 1800-talets början. Den ene af dem är Fredrik Vetterlund. Efter sin ålder tillhör han en äldre generation, men då hans förnämsta dikter publicerats först 1909, »I gråbergsland», så hör han onekligen samman med de yngre.

Den Vetterlundska diktsamlingen hör för öfrigt till de allra vackraste under de senare åren och är därför förtjänt af mera uppmärksamhet från publiken än den rönt. Det förefaller, som om poetens äldre dikter blott varit förebud till den lyriska vår, som slutligen bröt in. Versen äger visserligen inga bestickande egenskaper, som genast springa i ögonen, men den är skrifven af en konstnär, som fullständigt behärskar sitt instrument. Formen är mjuk och musikalisk med ett alldeles säreget sprödt tonfall, som tjusar och länge dröjer kvar i öronen som klockklangen från en gammal bykyrka. Vetterlunds lyrik är känslig för naturens stämningar, och det han allra helst älskar att sjunga om är sommarsöndagens frid på landet, då plogen hvilar och tanken hvilar under högblå himmel.

Under detta umgänge med en högstämd natur kommer diktaren att i sin fantasi vandra tillbaka till flydda tider, till städer, där han lefvat, till kusten som han älskat, och öfver alla bilder faller en glimt, som kan vara vemodig men aldrig är bitter, från högsommarsöndagens sol. Hans barndom träder fram för honom under olika situationer, han firar jul än en gång som barn, han ser en vän sitta samman med sig, och kring allt breder fantasien sin slöja.

Från barndomens värld ser diktaren upp öfver skrifbordet, och Stockholm och nutiden te sig för hans inre i en följd syner, han jämför den uppländska naturen med västkusten, han skrifver om granbergslandet, gråbergslandet, och finner till sist att det blifvit honom kärast.

Granbergsland, gråbergsland,
så till sist, huru åren drage,
du blir hans svenska solskenshage,
älskad mera än slätt och strand.
Ungdom och sommar skall han förlora.
Björksuset tystnar vid stugans vägg.
Vinterstjärnorna brinna stora
öfver tallarnes silfverskägg,
granbergsland , men du skänker ett bo
ock för evinnerlig vinterro.

Fredrik Vetterlund är en poet af ett dämpadt och svärmiskt kynne, och hela hans poesi präglas af en fin känsla och en nobel lifsuppfattning.

Den andre halländske lyrikern är Gustaf Ullman. I betydligt högre grad än Vetterlund har han studerat den halländska naturens egenheter och söker att gifva en följd realistiska skisser af dess klippor, af hafvet och den karga vegetationen. Hans sträfvan att gifva på en gång det plastiska och måleriska hos detta klipplandskap erinrar om målarkonsten med motiv från Halland, representerad af en Karl Nordström. Denna natur är nämligen till sitt kynne icke musikalisk, den mäktiga klippryggen och hafvet, som arbetar sig trött mot dess sidor, göra intryck af ett gripbart ämne, som man frestas att modellera i ord och bild.

Vårligt stilla, blå och klar
morgonluften öfver dunkla ängar simmar.
Öfver haf, som fjärran stilla glimmar,
brisen mörkblått vågig krusning drar.
 
Långt den karga kustens linje bär
blicken, öfver näs och uddar smala.
Som en stålblank klinga viken skär
fjärran jord från himmelns vidder svala.
 
Plöjda ängar, brunt och grått.
Ljungbeklädda berg med buskar knotigt stela.
Bortom allt jag ständigt doft hör spela
böljebrus från hafvet dunkelblått.

Det är sant att hafvet i utländsk diktning har skildrats på ett vida mer öfverväldigande sätt och att vi ännu vänta på vår store hafssångare. Men Ullmans hafsmålningar ha blifvit allt säkrare i sin realism och genomandas af en äkta poetisk stämning. Hans reflexionsdikter äro däremot mera trefvande i sin gestaltning, och hans förnämsta betydelse som skald ligger dock på ett annat område än lyrikens.

Alla de skildrade poeterna äga en bestämd miljö, som danat mycket af det egendomligaste i deras poesi och från början gifvit dem fast mark under fötterna. Tre andra af de mera bemärkta nya skalderna sakna denna lokalbestämdhet, Bo Bergman, Sven Lidman och Sigurd Agrell.

Bo Bergman har blott utgifvit tvenne diktsamlingar och erinrar i sin produktions sparsamhet om Hjalmar Söderberg. Båda äga äfven samma känsla af respekt för den inre konstnärliga formen, båda äga ett högt mått af själfkritik, som icke vill släppa ut något ovårdadt och halffärdigt. Bo Bergmans lyriska form är genomskinlig, fast, oklanderlig och bygger på de bästa traditioner. Hans lifsåskådning är pessimistens och titeln på hans första samling, »Marionetterna», symbolisk för hans uppfattning af lifvet som ett skuggspel. Denna pessimism är en äkta känsla, en frukt af ett manligt allvar och därför utan hvarje spår af pjunk och koketteri. Diktaren hör hur vännerna öfvergifva hans hus, han är dödstrött, ett blad, som hvirflar för vinden, ända tills det hamnar på kyrkogården, han vill känna mörkret svepa sin famn kring sig och ändå kan han inte släcka ut driften att stiga mot solen, men äfven den döljer sig i molnen. Då drömmer han, drömmer om dagar, som varit, om rosenskyar, som försvunnit, om den lilla hvita prinsessan, som kysst hans hjärta. Så blir Bo Bergmans dikt ett utomordentligt uttryck för en konstnärs svåra kamp för sitt skönhetsideal under en tid, som icke gärna vill gifva skönheten dess rätta plats, och flera af dessa dikter äro så djupt kända och så fint formade, att de alltid skola stå som något af det allra bästa i sin art. Det har en gång lyckats honom att pressa samman hela sin känsla och reflexion i en liten dikt på ett par rader, som präglas af visans klassiska enkelhet:

Hjärtat skall gro af drömmar,
annars är hjärtat armt.
Lif, ge oss regn som strömmar.
Lif, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.

Det finns dock en vrå af världen, där skalden kan hvila ut från hjärtats strider, det är i hemmet under leken med barnet, och då skrifver Bo Bergman ett par hänförande barnvisor, en gång med inverkan af Hedborns odödliga vaggvisa.

Hunden skäller och tuppen gal,
tuppen han gal,
elden han slår i spisen.
Löfvet darrar i liten grön dal,
liten grön dal, liten dal
lätt för morgonbrisen.

Sven Lidman är inom lyriken den fullödigaste representanten för erotiken. Den besjunges af honom med en lidelse och en flykt, som röjer att känslan hos honom åtminstone springer fram ur ett temperament, och hans yppersta sånger af denna art bäras af en sensuell glöd, erinrande om den romerska och franska kärlekslyrikens mest brinnande alster. Men när denna purpurröda tråd oafbrutet spinnes vidare genom de Lidmanska diktsamlingarna, må det icke förmenas läsaren, om han slutligen förtäres af denna lidelsens pust, och ej blott det, äfven skalden själf blir förtärd, elden från altaret omtöcknas af en allt kvafvare rök, erotiken blir motbjudande rå. Lidman har från början studerat den senantika poesien, såväl den hellenistiska som den romerska, där just erotiken för första gången blir diktningens brännpunkt efter en period, som tömt ut sina bästa krafter på högre uppgifter. Ehuru det finns ett afgjordt släktdrag, som drog den svenske lyrikern från det tjugonde århundradet långt tillbaka mot en kultur med döden redan präglad i ett hektiskt anlete, så har dock Lidman äfven då och då jonglerat med sin lärdom och väl rikligt spädt på sin poesi med grekiska rubriker och gestalter.

Beröringen med antiken har ytterligare utbildat det drag, som är karaktäristiskt för denna lyriks form, och formen är utan gensägelse det yppersta hos Lidmans lyrik. Det är något af den homeriska hexameterns majestätiskt glidande flöde här, och det kan hända att denna form en gång skall lämpa sig för ett drama, buret af antikens höghet och patos. Lidmans form präglas af den svenska lusten för prakt och ståt, af herrgårdslifvets kärlek till fest och slöseri såsom det lyser igenom hos Tegnér och i Heidenstams ungdomsdiktning. Den Lidmanska versen skrider fram som en kejsare med krona och spira, men det händer att skruden blott är till för att dölja tomheten.

Lidmans säkerligen yppersta samling »Källorna» (1906) är dock buren af en stolt inspiration, och här finnas dikter, som sjunga om andra ting än famntag och kyssar. Här lyfter sig skaldens själ under bilden af en örn, som vaggar på vinden och stiger med stormen. Här finnas hymner till morgongryningen, som kunna ställas vid sidan af Österlings och måhända äro skrifna i fullt medveten täflan. Här sorla och flöda lifvets källor rikare än förut och efteråt i Lidmans diktning. Här når hans form en vidunderlig prakt och klarhet, här om någonsin får man den känslan att stå ansikte mot ansikte med en skald, som i sina böljande rytmer skulle kunna fånga hafvets musik.

Här symboliserar poeten hela sin själs trängtan i följande underbara dikt.

Djupt i min själ en källa stilla drömmer,
dess klara flöde fyller mina dagar:
där är en ensam nymf som stilla klagar,
ett drömmens barn som källan svartsjukt gömmer.
 
Kristalliskt stilla hennes dag förrinner:
mot solens ljus hon lyfter sina händer,
och lyckans glans på hennes läppar brinner,
och löjet leker öfver hvita tänder.

Men när det klara ljuset sjunkit stilla
och källans spegel fyllts af skymningsglöden,
det är som gjorde purpurn henne illa,
och ängsladt drömmer hennes själ om döden.

Hon söker källans djup och gömmer rädd
i slutna ögon dagens glans af ljus:
doft ljuder hennes gråt i flödets brus,
och källan stiger mot sin dunkla brädd.

Det är som ville hennes tårar tränga
mot andra källor, hvilkas djup hon saknar:
mitt bundna väsen hennes tårar spränga
och djupt i själen sångens oro vaknar.

Sigurd Agrell besjunger visserligen sin hembygd Värmland utan att dock finna starkare toner för att uttrycka sina barndomsminnen. Lärdom och lif ha skilt honom från torfvan, och han har i stället blifvit en poet, som förkunnar en pessimistisk lifsåskådning af mera undergifven art än Bo Bergmans. Han har försänkt sig i studiet af Schopenhauers pessimism, han har tillägnat sig indiernas mystiska vishet, och öfverallt i hans poem märker man spåren af en tanke, som klokt och smidigt trängt igenom en åskådning och nu som ett elegant pansar sluter sig kring dikten. Icke underligt att han älskar den högt kultiverade och eleganta versformen sonetten —

du var som jag ett barn af gammal ätt,
och därför funno vi hvarann så lätt,

sjunger han till sonetten. Säkerligen har man aldrig förut i vår poesi skrifvit ett sådant stort antal dikter i denna form, som först med den äldre romantiken fick den stilenliga dräkten här hemma. Nästan alla Agrells lyriska stämningar forma sig till sonetter, dikter om ädelstenar, stjärnor, blommor, kvinnor. Det kan bli en smula söfvande att läsa igenom alla dessa poetiska parafraser, men man beundrar ihärdigheten och den säkra behärskningen af den svåra formen.

Agrell är som poet af aristokratisk daning och han går i sin sträfvan efter nya valörer hos ordet och rimmet på samma bana som Österling och Lidman, om också med olika medel. Hans poesi är icke den omedelbara utlösningen af en stark känsla, den är alltigenom dämpad och ljuder som när vattnet sakta risslar ned ur en fontän i någon gammal park. Han är en åskådare af lifvets komedi, en lärd man , som med en förströdd min leker med rim och rytmer. Om hans musa därför får ett litet trött och blekt drag öfver sin panna, så kan hon dock då och då se upp mot stjärnorna och få ett förklaradt leende på sina läppar. Då diktar Sigurd Agrell en sådan upphöjd dikt som den om »Cassiopeia.»

Hur lugn och vacker i det höga blå
Cassiopeia tyst sin skönhet sprider!
Och hafvets fordom krönta nereider
klarögda stirra upp bland vassens strå.
 
En sakta sky i silfverskimmer glider
om drottningmidjans vekhet då och då,
men hennes blickar sorglöst stilla stå
i samma milda ro, hur nattten skrider.
 
De vilja intet. Endast ostördt speja
i dunklet ned, där tysta lunder stå,
där Pan den evige rör sin skalmeja

och hvita nymfer öfver gräset gå.
Hvad den är saligt lugn, Cassiopeia,
din stumma hvila i det kalla blå!

Det svenska draget i Agrells lyrik är väl det stilla vemod och blida svärmeri, som är släkt med sommarnattens ljusdunkel i Norden.

⁎              ⁎
⁎

Lyriken äger under detta skifte kanske de mest utpräglade begåfningarna, och mångt och mycket i prosaskildringen är skapadt af samma lyriska stämning. Det är inte alltid lyckligt. Det uppstår en hel rad skisser och berättelser med vaga konturer, med personer fantiserande i lyrisk litterär stil, men fantasien räcker icke till att hålla stämningen uppe på en hög nivå från sida till sida. Inflytandet från Björnsons säterjäntor och särskildt från Gösta Berlings saga gör sig gällande, men är farligt, då motiv och stil hos Selma Lagerlöf redan pressats till det yttersta och bli löjliga i efterbildning. En så kallad Norrlandsskola trampar i Pelle Molins fotspår utan att åstadkomma något personligt, det blir med undantag för en eller annan novell idel blåa skogar, lyriska dimmor, älfvar och vattenfall. Äfven i Skåne uppstår en författare, som efter en del vackra ansatser i naturskildring flyter bort i lyrik och är ur stånd att i sina alltför talrika novellböcker skildra lefvande gestalter. Det är Nils Wilhelm Lundh, som kanske har en större begåfning för sagan än för novellen.

Det sista året har dock frambragt en Lapplandsskildring af verkligt värde. Det är »Sjöfallsboken», hvars författare Bengt Berg är en ung naturvetenskapsman. Han har tydligen lefvat i ett intimt umgänge med den ödsliga, men storslagna högslätten, med dess djur- och växtlif, han har dessutom med en sällsynt skarp blick uppfattat det originella, det primitiva draget, driftlifvet hos nomadfolket däruppe, och han har med stor skicklighet förmått att gifva en parallell mellan berättelsens två hjältar, den unge lappen Pertula och den unga björnhanen — man frestas att också gifva den ett namn, till den grad individualiseradt är hans lif, alltifrån hans mor blir dödad och han tågar omkring öfver hedar och berg, tills han är nära att bli skjuten af Pertula. Men just då hejdar den unge lappen sig, han tycker sig se samma bedjande blick i ungbjörns ögon som hos sin en gång älskade, nu döda hund. Pertula har lefvat så länge med naturen, att han kan känna med samma instinkter som djuren.

Denna nya Lapplandsskildring är utan tvifvel skrifven äfven under intryck af Kipling och Jack London, den har utpräglade longörer särdeles i början. Men själfva det fasta greppet på ämnet, det intima studiet, som afväpnar alla tvifvel om att icke allt detta är sant, och slutligen den högstämda, entoniga vildmarkspoesien gör ett intryck af egenartad och äkta inspiration. I detta sammanhang må också nämnas ett redan frejdadt och prisbelönadt verk, Olof Högbergs »Den stora vreden» (1906). Dess största förtjänster ligga nog icke inom det rent poetiska området. Men hvad en ensam man här gått och under ett lif samlat af material är mer än berömvärdt. Här finns ju helt enkelt ett helt kulturskede från en viss del af vårt land belyst på ett fullkomligt enastående sätt. Och icke minst intressant blir Olof Högbergs verk därför, att det sysslar med ett för de allra flesta okändt land. För samtliga forskningar på historiens olika områden äro dessa kulturbilder från stormaktsväldets sista skede af oskattbart värde. Men också i och för sig göra de ett synnerligen starkt intryck af något alldeles egenartadt och främmande, och säkerligen hade den första uppteckningen om alla dessa typer, seder, sägner, händelser icke kunnat få en lämpligare form än den Olof Högberg gifvit dem.

Representanter för en lyrisk stämningskonst äro äfven Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz. Hjalmar Bergman debuterade med en bok fylld af romantisk fantasi och saga, men har sedermera försökt sig på det ena motivet efter det andra och synes tills vidare vara en djärf sökare med afgjord berättarförmåga och stor talang i att imitera olika stilar. »Savonarola, var en synnerligen skickligt hopsatt kulturroman med Meresjkovski som mönster, det var ett försök att odla den historiska konsten, eljes försummad af den nya generationen, men alla lyckade detaljer förmådde icke gifva en helhetsbild af hjälten själf. »Hans nåds testamente» är en svensk herrgårdsskildring med en humor i engelsk stil, frisk och rolig i tonen.

En vida mer målmedveten konstnär är Sigfrid Siwertz, den förnämste artisten bland novellisterna. Redan hans små lyriska samlingar »Gatans drömmar» (1905) och »Den unga lönnen» (1906) ägde en mjuk och luftig charme, och med »Margot med flera berättelser» (1906) slog han an den episka ton, som sedan blifvit honom egen i hans följande större novellböcker.

Hufvudmotivet är visserligen äfven här erotiken, och ehuru Siwertz alls inte ryggar tillbaka för de mest intima situationer, är det ändock något afgörande, som skiljer hans noveller från exempelvis Melsteds romaner. Här finns alls ingen systematisk spekulation öfver sinnenas drifter, ingen råhet i känslan, utan allt går samman till ett konstverk. Erotiken är den drifvande makten hos alla dessa unga och gamla människor, lifvet är en cirkel, en kretsgång af begär, som stillas för en tid för att sedan kräfva nya föremål. Men denna känsla uppträder sällan i krass nakenhet, den är omgifven af ett svärmeri, det högsta dessa varelser kunna förnimma, och det är med sorg de vandra ifrån hvarandra, då de finna att de i grund och botten tillhöra tvenne världar. Det är inte längre erotik, det är aningen om en ny känsla med ansvar och arbete, och i novellen med namnet »Två världar» växer ur en strandad känsla det nya lifvet fram, barnet, motivet för ett par af Siwertz’ bästa skapelser.

I »De gamla» äro dock de mest lyckade novellerna ej de, som skildra erotiken; där finnes i stället en egendomlig pastellmålning »Mälarbröderna» och ett par studier från Bretagne af verklig skönhet.

Siwertz har upptagit de bästa traditionerna från 90-talet, från Hallström och kanske än mer från Levertin. Hans skildring har en dämpad ton och en clair-obscur som är betagande, och hans noveller erinra ibland om en stämning från den gamla drömstaden Brügge. Han har själf skildrat Nordens människor på följande sätt: »De tala sakta och dämpadt, och deras innersta är stumt. De bästa hafva ofta något af brådmogna barn, som drömt mer än de lefvat.»

Äfven Elsa Lindberg-Dovlette hör till denna mer romantiska riktning. Hennes debutroman om en ung flicka, »Ann-Lis», (1901) har väl redan råkat i glömska, ehuru där bakom en tydlig påverkan från Selma Lagerlöf fanns ett personligt och varmt tonfall med den musikaliska stämning, som kommit till utbrott i »Kvinnor från Minareternas stad», utgifven först 1908. Hennes giftermål med persiske ministern i Konstantinopel har säkerligen lagt hinder i vägen för hennes litterära utveckling, men också skänkt henne en ny, tacksam miljö och motivkrets från den orientaliska understaden. Hvad hon här skildrat af stämningar från basarer, gränder, palats, af tillåten och otillåten kärlek äger ett betydande värde tack vare den konstnärliga förmågan. Författarinnan har en målares öga för sin omgifning och förmår att med sällsynt kraft gifva impressionistiska linjer och dagrar i en prosa af stor mjukhet. Flera af berättelserna äro verkliga poem, badande i det silfverhvita ljuset från sagornas orient och nedskrifna med oemotståndlig grace och skälmskhet.

Elsa Lindbergs sista bok »En fiolflicka» (1910) är däremot i hufvudsak förfelad. Den söker att i en rapsodisk form förtälja en hel konstnärssaga. På sin höjd gör skildringen af den gamla gatan i Stockholm ett vederhäftigt intryck. Fiolflickans underbara öden i Petersburg äro däremot alldeles säkert en underbar frukt af en flickpensionsfantasi, och äktenskapshistorien är ett litet monstrum af otrolighet.

Henning Berger tillhör de äldre af skaran. Till hela sin art står han midt emellan det exakta studiet af verkligheten och den lyriska förnimmelsen af sensationerna, mellan 80- och 90-tal. Han fortsätter Hallströms Amerikaskildringar, men på ett sätt som röjer hur själfupplefvade alla dessa noveller äro. Han slog igenom genast med sin debutbok »Där ute» (1901), och har sedan gifvit oss flera noveller och romaner med amerikanska motiv, ända till dessa yttersta dagar, då en stor roman, »Bendel & C:o», sett dagen. Författaren har förklarat att den skall blifva hans sista bok om Amerika.

Alla dessa skildringar präglas af en gemensam åskådning om Amerika. Det är dollarlandet Berger skildrar, landet, där kampen för tillvaron verkligen gäller lif eller död, där blott och bart den hänsynslösa kraften triumferar, där människor förbrukas som verktyg för den slugaste, men där alla slutligen förintas af den obeveklige kung Dollar själf, vid hvars fot de stupa ännu i sina bästa år, ända in i dödsminuten hörande ropen om hausse och baisse, om »björnar» och tjurar», som de olika börspartierna benämnas. Detta i oafbrutet presto furioso framrusande lif har af Henning Berger skildrats med hjälp af typer och miljöer. Han har framställt en följd af invandrare, som antingen gå under i malströmmen eller resa sig upp ur den. Helst skildrar han dock den germanske drömmarens växande skräck inför denna häxdans från afgrunden, han skildrar den unge Helge Bendels (med litet god vilja kan man redan ur namnet få Henning Berger) förtviflade försök att komma till rätta i hvirfveln, tills han öfverväldigad af all denna råhet och ryslighet vänder landet ryggen och emigrerar tillbaka till Sverige.

Själfva miljön framställes med det rätta tempot och med impressionismens alla stilmedel, färger, nya ord, nervösa statsbildningar, pauser. Ingen af alla tusen detaljer undgår denna närsynta blick, allt, från färgen på en varietédivas hår till de blå gnistorna kring den elektriska järnvägen, relateras med samma nästan vetenskapliga intresse. Det händer ofta nog, att denna rikedom på detaljer fullständigt öfverskuggar människoskildringen, och det finnes kapitel i den sista boken, som äro fullkomligt fristående miljöstudier. Men de äga i alla fall värde som rent geografiska skildringar af kuriosa, iakttagna på ort och ställe af en konstnär.

Äfven i sina öfriga böcker är Henning Berger globe-trottern, en nervös nutidsmänniska, som måste byta om luft och rum för att icke förtäras. Storstaden har blifvit honom en nödvändighet, och bland hans talrika små noveller befinna sig äfven scener och situationer från Stockholm. Ur rent konstnärlig synpunkt stå dessa skisser framför romanerna. Berger öfverträffas af ingen här hemma i sin förmåga att gifva en etsande skarp bild af en människa och hennes öde på ett par sidor, och bakom bilden pulserar en lyrisk värme som adlar den realistiska iakttagelsen.

De förnämsta utöfvarne af den erotiska novellen utom Siwertz äro Henning von Melsted, Hugo Öberg, Marika Stjernstedt och Arthur Möller.

Af dessa är Arthur Möller den minst själfständige, en adept till Hjalmar Söderberg, men alldeles utan dennes auktoritet på området. Då och då polemiserar han i sina resonerande noveller mot den svenska allmänhetens brist på intresse för erotiska noveller, »den svenska folksjälen vill antingen ha rörande förlofningsscener eller fyllerihistorier». Utrustad med en kåsörbegåfning, envisas han att framställa både råa och ledsamma ämnen, och honom tillkommer äran att ha utgifvit en novellsamling med den mest smaklösa titel i världen, »Kroppens komedier», där han upptager Algot Ruhes konst att skildra en barnsbörd. Algot Ruhes ansträngda epigonverksamhet som skönlitterär författare faller utanför skönlitteraturen.

Melsteds och Öbergs namn ha blifvit sammankopplade tack vare ett slagsmål dem emellan på offentlig plats, etableradt enligt uppgift på grund af att den ene porträtterat af den andre i sina böcker. De sista årens noveller vimla af dylik porträttkonst, som dock borde vara yrkesfotografens egendom. Som litteratur betraktadt är det nämligen icke konst utan närgångenhet och brist på motiv. En annan sak är, om man gör en typ af en del drag hos en person. Verkligheten kan författaren ingalunda undvara, men väl kan publiken lefva utan en litteratur, som begagnar naturalismens program om exakt fotografi på litet hvar af oss.

Melsted är den ovedersägligt största begåfningen af de två. Han framträdde i sin ungdom med noveller i dialog, utmärkta af en orädd förmåga att skildra svåra ämnen och gifna med en öfverraskande kraft i språk och byggnad. Men han utvecklade sig hastigt nog till den mest typiske skildraren af den erotiske mannen som öfvermänniska, dragande kvinna efter kvinna till sig och fylld af en storståtlig filosofi öfver lifvet och sig själf. Eller skildrade han den oafbrutna kampen mellan könen, t. ex. i »Damen utan nåd», allt med synbar påverkan af Strindberg, men utan personlig värme och flykt, och den nämnda novellen är i grund och botten onjutbar i sin gränslösa tråkighet . Hans spekulativa Eroshjälte blir fadd och uppstyltad, fylld af en omedveten komik i känslan af sin oerhörda betydelse för samtiden. Hans stora romaner, som t. ex. Kvinnoöden, äga visserligen sidor, som icke förneka sin författares begåfning, men hans syn på man och kvinna är som oftast ofin ända in i hjärtat, och det är detta, som kan kallas dekadans. Hans utveckling är att beklaga, ty ännu i en serie noveller, »Passionsnoveller», visade han lejonklon, visade hvad han förmådde skapa för starka och blodfulla ting på höjden af sin kraft. Hans öde synes vara att vackla mellan en utpräglad naturalism, som icke skyr de starkaste medel, och en viss romantik, som icke heller skyr några medel, men det är icke uteslutet att han ännu kan samla sig till högre uppgifter.

Hugo Öberg är i grund och botten den typiske dilettanten. Utrustad med sällsynta utförsgåfvor i fråga om ett språk, kraftigt, sinnligt, stundom sprakande som hos Strindberg, debuterade han med en Stockholmsroman, »Sonen», som ägde en utmärkt skildring af staden och ett gammalt hem i Klaratrakten. Redan i romanen »Makter» gaf han sin bästa behandling af det motiv, som han sedermera oafbrutet har varierat: huruledes hjältens hustru blir eller har blifvit förförd af en man, hvars både yttre och inre är af den art, att den nästan trotsar äfven Öbergs vältaliga beskrifningar. Det var ju möjligt att läsa en energisk variation af det icke särdeles originella ämnet, men hvarje gång blir skildringen allt mera högröstad och tom; en gång skildras hjältens andra erotiska vår (»Figaros bröllop») på ett sätt, som kommer spexet oroväckande nära, ty Öberg saknar totalt förmågan att ta sina figurer med humor. I stället passar han på att dundra mot den obilliga och rysliga kritiken och blottar på det hela taget hvarje gång allt tydligare sin totala brist på kultur och sin oerhörda begränsning som intelligens. Äfven han är påverkad af Strindberg och har i en högligen förgrofvad skepnad tillägnat sig mästarens religion om makternas spel.

Marika Stjernstedt har idkat den erotiska novellen på ett ganska skickligt vis och meddelat läsaren förnimmelsen af att hennes nervösa skildringar verkligen bäras upp af »det röda inslagets» äkthet. Af värde är den första delen af hennes roman »Gena», en framställning af en ung konstnärinnas vaknande kärlekslif, som söker sig fram mellan drift och söndersmulning af känslan, medan slutet af romanen var — roman . Författarinnan har nu påbörjat en romantrilogi »Vägarne», hvars början ägde en visserligen något blek charme i sin framställning af två unga människors kärlekssaga, som upplöste sig i ett intet, men hvars fortsättning »Lilas äktenskap» röjer en fördjupning i uppfattningen af kärleken hos fru Lila själf.

Hennes skildringar af männen däremot förefaller att bottna i högst bedröfliga erfarenheter, ty de äro samt och synnerligen stora kräk. Hvarför lider Lilas make af obotlig sinnesslöhet, hvarför är hans klokaste handling att ta lifvet af sig? Svaret får man aldrig, och äfven den framstående kompositören Simon Feith gör i sitt sätt att fegt jonglera mellan sin hustru och Lila intryck af gelé. Marika Stjernstedts mycket dämpade, nästan pretiösa berättarkonst skulle ha godt af att ta med en karl, som slår näfven i bordet.

Fullt ut realister äro trenne författare, som åter äga en lokal bestämdhet i uppränningen till sitt författarskap, hvilket tycks vara ett gifvet stöd för en poetisk utveckling.

Den förste är den som lyriker nämnde Gustaf Ullman. Han är en boren berättare, som omsätter allt, en anekdot, ett möte, en hel upplefvelse i en novell, och hans förmåga att oafbrutet finna nya situationer är värd all aktning. Hans första noveller bottnade i tunga ungdomsminnen, som nu bröto sig fram med en utpräglad bitterhet mot råhet och oförstånd i uppfostran. Sitt stora kast gjorde han dock med samlingen »Präster» (1907), äfven den ett resultat af mycket hördt och skådadt från västkustens städer och landamären . Det är inte ofta en författare står så i nivå med sitt ämne som här. Det är representanter för hela den schartauanska riktningen, som figurera i den ena situationen efter den andra, och ehuru karaktäristiken är utomordentligt skarp och sann, så finns dock intet af en tendentiös kritik öfver denna stränga lära och dessa stränga lärare, som hålla det mesta af det moderna lifvets frågor på afstånd från sig. Ullman har här också lyckats skrifva en längre novell om en ung flickas öde — »Elin Krampa» — i denna karga omgifning, som är ett stycke skakande människoskildring. Ullmans storhet är just att skildra människor utan lyriskt dunkel, utan en tyngande miljö. Hans skildring står på fasta marken, och kanske att hvardagsmänniskan i våra dagars Sverige icke tolkats bättre än af denne realist, som iakttager smådragen men äger den psykologiska gåfvan att göra ett helt af dem.

Tyvärr hör dock Ullman till dem, som producera för fort och för mycket, och man kan knappast öppna en söndagstidning utan att se hans namn under en skiss. Ehuru ung, har han redan medhunnit tio böcker, och där finns en samling skisser »Ungdom» (1908), som uteslutande lämpa sig för en tidning.

Hvad han kan åstadkomma, när han ger sig litet mera tid, visar den större novellen »En flickas ära», som äger en mycket lyckad och originell skildring af en jungfru. Äfven den längsta berättelsen, »Skyddslingen», i den nya boken »Sagor om hjärtat» röjer en ovanlig blick för hvardagslifvets typer och små tragedier. Man skulle unna Gustaf Ullman en rast eller en resa för att få tillfälle till samling undan kampen för brödet.

Med Ludvig Nordström fick den nysvenska litteraturen en humorist af rang. Han är visserligen en Norrlandsskildrare, men fri från hvarje efterhärmning af Pelle Molin och alldeles icke märkt af någon skola. Kanske att snarast den norska bygdenovellen bestämt hans litterära utveckling. Han hade den sällsynta förmånen att få till skänks en miljö, en barndomsomgifning, som gifvit stoffet till alla hans böcker, det underbara samhället Öbacka och landet och vattnet rundt omkring.

Nordström begynte sin berättargärning med en bok om fiskarfolket där uppe, »Fiskare» (1907), nog icke tillräckligt observerad, måhända på grund af de ganska rikt flödande dialektorden, som dock ge framställningen en alldeles särskild must. »Fiskare» utgör en samling studier af en hel folktyps dagliga lif, huru man drager plogen öfver jorden, fångsten af fisken och striden mot sälen, huru stämningen är, när den första ångbåten för året begär lots — allt iakttaget på ort och ställe med ett par omutligt vakna konstnärsögon, som varsna alla rörelser, men också himlens och hafvets alla skiftningar. Folktyperna äro skildrade utan många detaljer, utan skönmåleri, de träda fram mot bakgrunden som en del af naturen; redan här visar författaren prof på en god, handfast realism.

Novellböckerna »Borgare» (1909) och »Herrar» (1910) utvidga ämnessfären. Här lefver en hel svensk småstad. Här lefver den råbarkade patron Lack, kapten Nordhammare, Sammel Edin, Christian Dellwik och en hel rad andra original och typer. De uppträda litet hvar i de olika berättelserna, som därigenom bilda ett sammanhängande helt. Redan den första samlingen äger en sådan originell skildring som den af galoschmakaren, omgifven af alla sina själfgjorda skulpturer, men det yppersta här är måhända de odödliga små kapitlen om den lille Tomas Lack, barnskildringar som i sin säkra psykologi och fina poesi äga mycket få motsvarigheter i svensk konst. »Herrar» kretsar till största delen kring en och samma släkt, hvars store stamfader är Olof Lomark. Han är »den förste». Han är bonden, som lär sig att nyckeln till de slumrande millionerna ligger i en rationell skogsafverkning, och från en fattig bondpojke växer han så småningom fram till att bli hela sin trakts myndigaste och mäktigaste man, förlitande sig på den egna kraften och på vår Herre, som vakar öfver honom. Men redan under hans ålderdom bryta andra tider in. Det utländska kapitalet bemäktigar sig skogarna, affärsmetoderna bli allt brutalare, och den gamle går bort som den siste hedersmannen bland en samling räfvar och lycksökare. Af hans egen släkt är det blott en sonson, som ärft något af hans styrka, medan de andra fördrifva sin tid i lättja, men denne sonson är en ensam och olycklig människa midt i all sin rikedom.

Framför allt betecknar berättelsen om »Den förste» höjdpunkten i Nordströms författarskap: det är en monumental skildring af en svensk folktyp med verkligt tragisk storhet öfver sig. Hela Nordströms författarskap är en originell och frodig insats af bestående värde i vår novellistik, hans prosa är sällsynt fast och rör sig med ett naturligt bildspråk. Då och då blir hans humor af något väl barock art, och skildringen göres onödigt brutal. Hans sista bok »De tolf söndagarna» står icke i jämnhöjd med hans bästa. Karaktäristiken har urartat till karikatyr, det gäller för Nordström att komma från Öbacka öfver till en annan omgifning, det gäller för honom att icke forcera sin begåfning, att icke så tidigt stelna i maner.

Den af de lyriska skalderna, som på det mest energiska sätt odlat prosans form, är Ossian-Nilsson, som efter ett par trefvande försök att skrifva historiska noveller gaf sig i kast med sina sociala romaner, numera en ståtlig trilogi. Dessa romaner sammanhänga med en genomgripande kris hos författaren. Själf har han ju stått som förkämpe för det socialistiska arbetarpartiet, ända tills han kände behofvet af något annat. Det var människan inom honom, som revolterade mot det nya förtryck han förnam hos denna för sin frihet kämpande klass, det var poeten, som reste sig mot en kamp om penningen utan kultur eller skönhet. Från att ha varit en socialismens idéspridare blir han dess anklagare, men han nöjer sig ingalunda härmed, han kritiserar hela det moderna samhället och vänder sig lika skarpt mot öfverklassens försyndelser. Han erinrar således om Strindberg, med hvars författarskap under 80-talet han känner sig i släkt, ehuru han använder betydligt mera humana kampmetoder.

Hans trenne romaner, »Barbarskogen», »Slätten», »Hafvet», äro alla innerst uttryck för hans samhällsreformatoriska nit och afspegla med olika styrka olika åskådningar. »Barbarskogen» ger en skarp kritik af arbetarpartiets dogmatik, »Slätten» uppvisar brutaliteten hos de maktägande sockerpatronerna och vänder sig mot det politiska parti, som utan att lyssna till en enda af de lefvandes röster ropar ut sina fraser. »Hafvet» slutligen är en anklagelse från samtliga fronter jämte en skildring af storstrejken.

Hjälten i alla romanerna är i grunden en och samma typ. Det är en yngling, som med ungdomens hela förmåga af hänförelse för en idé omfattar socialismen, men som under händelsernas gång bringas att vackla i sin öfvertygelse. Den största energien utvecklar den unge Hall i »Barbarskogen», han blir en tid ledare af en socialdemokratisk tidning, hjälten i »Slätten» nöjer sig med att hålla ett par föreläsningar, medan Eskil Hagen i den sista romanen på det hela taget blott ger sig hän i våldsamma utbrott och oafbrutet faller undan för händelsernas och människornas tryck. Sammanflätad med den sociala kampskildringen är en kärlekssaga, som i »Slätten» har en nästan vild romantik öfver sig, men i Hafvet fördjupats; beskyllningen för råhet i »Slätten» synes fullständigt omotiverad. I »Hafvet» är det den store kapitalistens dotter, som stödjer Eskil Hagen och drifver honom till att utöfva det skaldskap han är född till för att slutligen afstå från honom. Denna roman är sagan om skaldens fåfänga försök att brottas med verklighetens sociala problem.

»Barbarskogen» betecknar nog det originellaste greppet på motivet, »Slätten» har en monumental skildring af en sockerpatron, men blir då och då något fantastisk. »Hafvet» är rent andligt den djupaste behandlingen af problemet, ehuru symboliken blir något flytande och hjälten för passiv, äfven som skald. Här och hvar lida romanerna af ett väl närgånget porträttstudium, den maskerade kritiken af Heidenstam och andra visar brist på uppfattning af rent kulturella värden och är dessutom okonstnärlig. Eljes präglas alla romanerna af det intensiva, brinnande temperament, som skrifvit »Masker» och »Örnar», här finns verkligen en hel människas och skalds stora inspiration, stilen är utomordentligt liflig, kraftig och sinnlig, stundom blott väl ordrik. Här finnas skarpt iakttagna och mästerligt återgifna miljöscener från tidningsredaktioner, från Folkets hus och stationssamhällen, men stundom skenar fantasien i väg med verkligheten och åstadkommer rent groteska skapelser. Tidningsredaktioner äro dock icke uteslutande samlingsplatser för mer eller mindre försupna original, och den stora middagsbjudningen hos konsuln i »Hafvet» öfverraskar genom sin orimlighet — förste militär skall upplysa författaren om att en dylik krigsscen vid ett middagsbord icke kan förekomma. Det är sant att en miljö kan stegras till det fantastiska och orimliga, men då för att få en symbolisk betydelse, såsom ett varuhus eller ett lokomotiv hos Zola och som det en smula flytande begreppet hafvet i Ossian-Nilssons sista roman, men dylika symboler måste användas med stor urskillning och verka ingalunda genom rent sakliga öfverdrifter. Ossian-Nilsson slår öfver här som i sin lyrik, han har en sådan oerhörd lätthet att producera, att han slutligen förväxlar nedskrifvandet med inspiration, men hans kraftkänsla borde få annat uttryck än på papperet — han borde bli jägare, boyscoutledare eller dylikt.

Ossian-Nilssons sociala romaner fylla i alla fall en stor lucka i den nysvenska epiken, som efter Strindberg icke haft en sådan social berättare, de afspegla en stor kris i vårt samhällslif, och om äfven en eller annan åsikt kan visas vara oriktig, så är dock totaluppfattningen, som den framstår i »Hafvet», präglad af en vidsynt och skarp intelligens och dikterad af en stark och redlig vilja.

Äfven Gustaf Janson hör till de realistiska berättarnas skara. Ehuru han debuterar redan i mediet af 90-talet, vinner han sin stora framgång först år 1900 med sin novell »Paradiset». Denna robinsonad är typisk för Janson. Han skildrar mindre gärna den omedelbara verkligheten omkring sig, han älskar att flyga bort till öde oceanöar och främmande stater på fjärran kontinenter, han lefver med i olika krig ända från hunnernas väldiga kamp mot Europa fram till boernas strider för sin själfständighet mot Britannien. Men trots sin förmåga att behandla händelser, som han icke själf uppleft, är hans fantasi dock af utpräglad realistisk art, och i hela anläggningen af sina romaner är Gustaf Janson en värdig lärjunge till Zola. Han förfogar öfver en handfast psykologi, som helst sysslar med handlingens och viljans människor, han tar ett robust grepp om sitt ämne och släpper det inte, förrän han uttömt alla dess resurser. Ehuru han äfven kan gifva en förträfflig nutidsskildring af ekonomiska spekulationer, »Förlorade söner» (1907), älskar han dock mest att skildra det han aldrig sett, och hans förmåga att skapa lifliga, ofta storstilade mass-scener från olika områden synes outtömlig. Det är Gustaf Janson, som rider omkring som Nils Dobblare, det är han, som skjuter ned engelsmännen, han blir kastad upp på en öde ö, han gör revolutioner i republiken Costa Negra, och allting sköter han om med samma kläm och glädje. Han har äfventyrets friska blod i sina ådror, han är af alla våra lefvande skriftställare den ypperste berättaren för pojkar, han är välgörande fri från erotiskt kvalm och blek själfbespegling, en man helt ut i fingerspetsarna, målmedveten och mogen som berättare.

Om den dramatiska diktningen är icke mycket att säga. Ehuru det nyligen flödade af nya skådespel, har dock scendramat knappast kommit öfver experimentets nivå. Den mest drifne teaterförfattaren är Ernst Didring, briljerande med skickligt sammanfogade stycken, som dock äga väl skematiska karaktärer och knappast tåla vid att granskas alltför noga i sömmarna. Hans skådespel ha emellertid med stor framgång spelats äfven på kontinenten.

Utgångspunkten borde väl vara Strindberg, men det ser ut, som om hans stora gärning här som på andra områden ännu blott förvirrade sinnena i stället för att klara upp dem. Man kan ju se bort från hans halffärdiga skapelser, men studera den öfverlägsna replikföringen, något af det yppersta i hela världslitteraturen, den storslagna förmågan att plötsligt midt under en hvardaglig konversation blotta de tragiska djupen, den stundom bländande, helt och hållet osökt verkande tekniken, som i Fröken Julie, Brott och Brott, Svanehvit. Strindbergs drama är fylldt af lefvande människor i kamp med hvarandra och ödet, men äfven buret af den lyriska underström, som anses vara oupplösligt förenad med nordisk skaldefantasi. Man har att lära af honom både den naturalism, som bröt med schablondramat och närmade scenen hvardagslifvet, och den idealism, som söker svaret på frågan om makternas lek med oss marionetter.

En tom plats är det äfven för det sociala dramat, som nog icke uttömts med Hauptmanns mästerliga Väfvare eller Gorkis mindre mästerliga drinkarscener. Det fordras i dramat att framställa en heros, som tar upp individens stora kamp mot massan.

Ossian-Nilsson äger otvifvelaktigt dramatisk begåfning, men har ännu icke alstrat något fullödigt. Ungdomsdramat »Tigerhuden» var nog öfvervägande en litteraturfrukt, med vacker lyrik, men mycket naiv scenbyggnad. Siwertz har skrifvit flera verk, ett lustspel med ansatser till karaktärsteckning (ett nytt lustspel är antaget till spelning på Dramatiska teatern) men eljes rent litterära skådespel med påverkan från Maeterlinck. Ullman har författat teaterstycken utan pregnans eller fördjupning, och i allmänhet kan sägas om novellisternas försök, att de nöja sig med att upplösa noveller i ett antal scener, men dramats teknik är nu en gång något annat och mera inveckladt.

Till vers- och läsdramat, som det utöfvas särskildt i den österrikiska diktningen, ha vi några motsvarigheter. Poul Bjerre har skrifvit flera prosadramer om strider mellan fäder och barn. »Ett hem vid hafvet» vittnar högt om sin författares intellektuella bildning och fina känsla, men saknar lefvande gestaltning af karaktärerna; äfven af hans hand bebådas ett nytt scendrama.

Sven Lidman har skrifvit några lyriska dramer, men utan att ge sig tid att studera sitt motiv, och berusad af sin egen diktion flyger hans fantasi i väg från scen till scen; den bästa skapelsen, det första dramat i volymen »Härskare», har här och hvar verkligt dramatiska monologer, fyllda af både poesi och visdom, men personerna tala mest med sig själfva, icke med hvarandra, och det hela drunknar slutligen i lyrik och buller.

Den vackraste skapelsen har Anders Österling åstadkommit; dock ej med sitt versspel »Bäckahästen», som trots vacker lyrik och god uppränning icke är genomfördt med den rätta, robusta styrkan. Det är ungdomsdramat »Nattens röster» (1906) som står främst. Verket är alls icke något psykologiskt drama. Det är en hymn till konsten och en apoteos af musiken, som bär diktionen, en symfoni i fyra akter, och de olika gestalterna äro blott instrument, röster, som tolka musikens alla vibrationer i verser och bilder af en sällsynt skönhet och lyftning.

---