Capitel 3. Om Hufwud-drabbningen.

←  Capitel 2. Om Dalekarlarnas vpresning.

Utförlig Berättelse om Thet namnkunnoga Stånge-Bro-Slag av Per Schenberg Capitel 3. Om Hufwud-drabbningen.

Thet Tredie Capitel

Om sielfwa slaget ^[1] som stod wid Stångebro ^[2]

Thet berodde nu altsammans på Hufwud-drabbningen, på hwilken thera sidan lyckan tå wille foga sig, ther wid worde thet ock blifwande. I första Capitlet berättades om Konung Sigismundi ankomst til Linköping, och huru Hertigen fölgde efter med sin Krigshär. Så snart Konungen kom til Linköping, lät han then 23 Septembris hela Krigsmachten gå vt til Torfwinge, ^[3] och befalte, at alle gärdes gårdarna så ther omkring, som kring nästliggande byar, Mörtlösa, Kallersta och Åby skulle nederrifwas och en fri plats til et feltslag tilredas. När alt sålunda blef afrögt, stelles hela Krigsmachten vp i en slachtordning, och wentades tå på Hertig Carl, som berettades wara kommen til Linghem, ^[4] med sin Armee. Men efter han tå ei framkom, gick Konungen med sit manskap i staden tilbaka, ^[5] låtandes höra sig i thessa förwiteliga ord: Carl Buske-krypare tör ei vt på slätten, at låta se sig. Imedlertid drager Hertigen med sit folk närmare Staden, och slår sit lägre i Rydstad Sochn brede wid then lilla åen, som löper förbi Biurs-Holmen och ther afskär landswägen tre och en fjerdedels mil frå Staden i Öster. Och efter Hertigen såg, at et swårt blod-bad förestod, om thet skulle komma til slags; ty sände han dagen efter, nemligen den 24 Sept. Lindorm Ribbing til Konungen, at sluta om en förlikning; och ligger imedlertid stilla både then dagen och påföljande natten, i förhoppning, at alt skulle kunna i wenlighet afgöras. Giorde sig ock säker, efter Konungens folk ei lät sig se then dagen, vtan drog sig tilbaka in i Staden, vndantagandes, at någre Fanor blefwo qware öster om Stång, at hålla wacht wid stycken, som ther woro planterade. Men efter midnatt rycker Hans Wejer, som war General för Konungens Rytterie, til Hertigens lägre, med något manskap, och förorsakar ther Alarm, i thet han griper fiendteligen an förwachten, som stod emillan bron och Staden, hwilken blef drifwen öfwer bron til lägret. Anders Linderson, som låg närmast åen, gör sig straxt färdig med sina Ryttare, rycker öfwer bron som låg öfwer then lilla åen, och tager henne i förswar, til thes han blef förstärkt af Henrich von Ahen, en Pomersk Adelsman, och Regiments Qwarter-Mästare wid Hertigens Cavalerie. Thenne bispringer Anders Linderson med några Ryttare. Så snart Hans Wejer blef honom warse, begär han samtal med Henrich von Ahen på Krigsmans tro och lofwen, hwilken, intet ondt eller falskt förmodande, rider til honom. Tå ropade Hans Wejer til sina Ryttare, säjandes; Griper then skelmen an, och fånger honom. Men Henrich von Ahen hade en häst, som, när påtrengde, både bet och slog ifrå sig; then gifwer han spårorna, och red på bägge Ryttarna, som komma at gripa honom an, af hwilka han then ena sköt med Pistolen för hufwudet, och then andra slog hästen ifrå sig, at han slap vndan och kom oskadd til Hertigen med berettelse, om then trolöshet, som honom af Hans Wejer war wederfaren. Thetta gick Hertigen mycket til sinnes, och straxt, samma natt, kallar til sig Grefwe Axel Lejonhufwud, Anders Linderson och flera sina män; föreställandes them vti et bewekeligit tal; huru all förhopning om sakens wänliga biläggande med Konungen wore vte, efter han afslog alla skäliga frids medel och sökte intet annat, än godt tilfälle at förraska them allasamman, som sig emot honom til wärn och förswar satt hade. Therföre måtte the nu ei längre låta gå vt på tiden, vtan gripa til thet, som wore enligit både med then helga Skrift och naturlig Lag; nemligen med wapn och wärja förswara lif och lefwerne, hustrur och barn, religion och frihet; The skulle förthenskul fatta mod, och vnder trogen bön til Gud i himmelen som seger och lycka, för sit helga namn och ära skul, gå på fienden löst. Alla, som tå woro tilstädes läto förmärkia en stor frimodighet och lust at gripa fienden an, fast Grefwe Axel Lejonhufwud af någrom beskyltes för oricktighet, och at han skolat haft i sinnet med något manskap gå öfwer til Konungen, så framt han icke blifwit af Konungens lycka tå straxt hindrader. Men ehuru här med warit, tyckes thet doch ingen grund ägt, helst han förhölt sig så manligen och tappert vnder sielfwa slaget. Hertigen rycker förthenskul med hela sin Krigshär, rätt som thet begynte dagas, then 25 Sept. fram åt Linköping ^[6] vnder et skönt och stilla wäder. Men när Solen skred til vpgången, steg en tiock dimba vp, som doch hölt sig så wid jorden, at Hertigen kunde öfwer henne se fiendens Fanor, och huru han til häst och fot kom togande öfwer bägge Stångs Broarna. Men här om berättas annorlunda af andra. Nemligen, at tå för tiden warande Biskop i Linköping Mag. Petrus Ben: Ölandus, och Stadsens Borgmästare Peder Eriksson skolat med klämtning vtur Klåckestapelen gifwit Hertigen til känna, när bästa tilfälle warit giöra på Konungens krigsfolk anfall; och at förthenskull Hertigen kommit helt oförwarande på them, när the warit i staden och ätit frukost om morgonen, vundantagande at något folk warit på andra sidan om åen, som stått hos stycken, och först förkunnat Hertigens ankomst. Vti ett bref, som Fröken Christina Baner skrifwit til sin Syster den 20. Martii 1600 läsas thessa orden: Men the ( nemligen, Konungens folk ) woro icke wel inkomne i staden förr än åter blåstes alarm, så att jag minnes thet min fader ( Gustav Baner ) icke hinte mera, än at han lade sit harnesk af, och satte sin häst i stallet; och när han hörde alarm blåsas, sändes ei mer, än et bud efter hans häst, som ännu ei war afsadlader, och straxt red han vp til Konungen, at följa honom vt. När the kommo til broen, war then mäst vpkastad, så at Konungen med sit folk kommo med mödo öfwer. Thetta hafwer sig så kunnat tildraga; Men thet är wist, at striden hade sin början och orsak af Hans Wejers anfall om natten på Hertigens lägre. När Hertigen kom fram öfwer skogen, som nu är Jägarepark, befalte han, at, efter ther woro twenne wägar, som särskilt lupo, then ena til then stora, eller nu kallada Gamla Stångebro, och then andra til then lilla, ^[7] skulle ock hären delas, och halfparten drabba på hwart stället. Til höger emot stora stång, som nu idag är förstörd (kan doch synas, hwar hon nordost ifrå Staden legat,) war Anders Lindersson och Samuel Nilsson, Hertigens Öfwerstar, then förra för Cavaleriet, then senare för Infanteriet. Här emot fik Arfwid Drake ^[8] af Konungen befallning, at drabba wid Stora-Stång, commenderandes Smålands Cavalerie, förvtan mycket annat folk til häst och fot, som ther skulle göra fienden mostånd. Men Hertigens Öfwerstar, som redan nederlagt och afslaget the Konungens troppar, hwilka på hinsidon bron och åen med några stycken woro posterade, körde them tilbaka öfwer hals och hufwud. Somlige blefwo frälste genom bron, men största delen måste begifwa sig i watnet, hwarest månge omkommo. Sedan blef en Enebacka, Gumpekulla kallad ^[9] af Samuel Nilsson intagen och besatt med infanterie, som vr sina Bössor och Stycken sköto så skarpt öfwer watnet, at hålla bron ren, at grenar och qwistar af the på andra sidan om åen stående ekar blifwit afskutne och i luften bortförde. I thet samma ärnade Johan Gyllenstierna, som war Ryttmestare för Konungens Swenska Adel och Hoffolk, så ock hans Lieutenant Erich Ribbing och Grefwe Abraham Brahe, som war Fändrich och förde Konungens Fana, göra, så snart the kommo ned til stora Stångebro, anfall på Samuel Nilsson mitt vnder starkaste elden: Men i thet samma kom Lindorm Ribbing tilbaka ifrå Konungen vr Staden, ( hwarest han sedan dagen förvt warit, tå han, som berättades, skulle befordra förlikningen ) med belfallning til them, at the ei skulle wåga sig öfwer bron, vtan medan striden, som skarpast tilgick, hafwa acktning på Konungens egen höga person. Therföre the ock sig ei något företogo emot fieden, medan striden påstod, vtan stodo i ordning ock wapn, och med ängslan sågo, huru theras Cammerater wid bron och på andra sidon åen, ja ock med skott på thenna sidon, blefwo nederlagde. Men när slaget war öfwerståndet, försporde the en stor Konungens wrede och onåde för thenna theras gerning, efter Konungen nekade sig thet hafwa befalt. Medan thet nu så lyckades för Hertigen på högra flygelen wid Gumpekulla och stora Stångebro, såg thet illa vt på then wänstra wid lilla Stångebro och Ladugårds Backa.^[10] Ther Commenderade på Hertigens sida Marschalken Hans von Masbach,^[11] Hans Eriksson Vlfsparre til Bråswik,^[12] och Stallmästaren Anders Nilsson, ^[13] som tå war Ryttmästare för Hof-Fanan. The hade emot sig på Konungens sida thet Polska, Ungerska, Skånska, Tyska och Smålänska Infanteriet, samt Jöran Nilsson Posse med Westgöta Cavaleriet, tillika med några Fältstycken, som lågo planterade på Ladugårdsbacka. Thetta Konungens folk, som altsammans war kommit öfwer åen, drabbade häftigt på Hertigens wenstra flygel, och gåfwo bak om en gärdesgård, then the sig til fördel hade, så stark eld, af Hertigens folck måste wika, efter Konungen war ther starkast på manskap. Somliga mena, at Hertigens folk gingo til ryggia med wilja, på thet the måtte locka fienden vt på slätten frå gärdesgården, hwilket ock skedde. Ty Konungens troppar lemnade sina fördelar och stycken, ock fölgde efter Hertigens folk, som drog sig tilbaka vt på slätten, ther nu är Ladugårdsgärde. Thetta kom Anders Lindersson, och thet andra Hertigens folk, som fäcktade til höger wid stora Stång, och hade ther aldeles slagit fienden på flychten, wäl til pass, at the kunde komma sina beträngda Camerater wid lilla Stång til vndsettning. Hwilket ock skedde på thet sättet, at en Ryttmästare, wid namn Nils Germundsson går med sina Ryttare vt med åen vpföre til lilla Stång, ther Polackarnas stycken stodo, skuter eld på Krutkamaren, jagar them som stodo qwar wid styckerna, sin wäg, bemächtigar sig alt theras Artillerie, och griper Konungens öfwerste Fäldt-Tygmästare Maidel, och förer honom fången til Hertigen. Anders Lindersson ^[14] försummar

sig ei heller, vtan går löst på Polackarna flankan och på ryggen hwar wid the flychtiga af Hertig Carls folk repa mod, wända om, och med stor ifrighet gå på fiendan löst, som nu nästan på alla sidor war kringränd. Ther har gått ganska skarpt til, i thet hwar och en af Hertigens Officerare och gemena låtit se stora prof af mod och tapperhet. I synnerhet har Hans Eriksson Vlfsparre manligen brukat sit slag-swärd, och nederlagt af fiendan, hwem honom förekommit. Så berättas thet ock om en gemen Soldat i hertigens här, benämnd Anders Stång, at han i striden afklädt sig sin troja och allena med sit swärd nedsabblat fem och siuttio personer af fienden. När thet begynte se öfwer alt illa vt för Kunungens folk, ropar Jöran Posse Nilsson, som anförde Wäst-Göta-Cavalerie på Konungens sido, til Anders Lindersson, sin gamla goda wän, med thessa ord: Broder Anders Lindersson, skolom wi här möta hwar annan, såsom fiender? Ther på swarar Anders Lindersson: Här gäller nu intet broderskap, vtan Lod och krut: Satte så med sina Ryttare på Jöran Posse och hans folk, och dref them med mycken manspillan på fiendans sido til åbredden, hwarest the flychtige måste begifwa sig i watnet, efter the woro något långt från bron, och kunde ei heller finna på något wad. Therföre blefwo the mäste, hwilkas hästar ei orkade simma, i watnet fördränkta. Fotfolket, som medelst flychten kunde vndkomma, gick öfwer lilla bron, och satte sig wid wästra broändan in åt Staden, at hindra Hertig Carls öfwergång. En del intogo ock några qwarnhus, som stodo på samma sidon om åen in åt Staden, och sköto öfwer watnet på hertigens folk. At nu twinga thessa gå vtur sina fördelar, befalte Hertigen, at the Stycken, som woro tagna från fiendan, skulle föras nermer åbrädden, och vtur them gifwas stark eld på qwarnhusen. Thet stod altså ei länge på, at bemälte hus antändes och lades i aska; hwarmedelst månge Heidukar satte lifwet til, och alt Konungens krigsfolk blef igenom et ovphörligit skutande å Hertigens sido jagat ifrå åen vp til och vti Staden. Konungen war nu stadd i stor fruchtan, at Hertigen skulle komma efter in i Staden: Ty så mycket man af alla omständigheter kan finna, woro bägge broarna i behåll, fast af en och annan berättas, at the blifwit vpkastada af Konungens folk, på thet Hertigen ei så snart skulle kunna komma efter; skolandes ther igenom många Polackar blefwet qwar på östra sidan om åen, hwilke antingen blefwo nedergiorde, eller i strömmen jagade. Men thetta synes ei så aldeles komma öfwer ens med the förrvt anförde omständigheter. Men thet är wist, at när Hertigen aldeles wunnit slaget, och Konungen fruchtade, at han skulle snart komma efter in i Staden, skickade han en gammal, from, och redelig Adelsman, benemd Arfvid Swan ^[15] med en Trummetare til åbrädden wid Stång, hwilken öfwer watnet ropade til Hertigens Krigs-Öfwerste Samuel Nilsson och på Konungens wägnar begärte så långt stillestånd, at gode och fullmyndige män, kunde å bägge sidor komma til samtal, och vprätta en fast förlikning emellan Konungen och Hertigen. Öfwerstan Samuel Nilsson frågade honom tilbaka; om med hans wärf wore något alfwar? Hwilket när Arfvid Drake, som ock war i följe med, edeligen betygade, red Öfwerstan bort at vpsökia Hertigen, och sådant för honom berätta. När Öfwersten kom til Hertigen, ther han war, fant han honom wara stigen af sin häst, ligga på sina bara knä och tacka Gud för then härliga segerwinning, som han erhållit. När Hertigen afhördt Öfwerstens berättelse, befallte han straxt i werket ställas, hwad konungen begärt, och lät förbiuda soldaterna öfwa widare fientelighet. Hertigen sätter sig sielf straxt til häst, och rider til then ort ther Arfvid Swan war, at inhämta sielf af honom närmare kunskap om Konungens vpsåt. I thet samma, som the stå och talas wid, kommer en blykula vr en räflad bössa och drabbar Hertigen för bröstet på hans Harnesk, at thet syntes merke efter. Hertigen förföll straxt i then tankan, at list och försåt war å wägen; frågade förthenskul Arfvid Swan: Om något förräderi wore at befruchta? Hwartil när högeligen nekades, mente man at något gewär oförwarande sprungit af för någon Soldat. Men man fick sedermera weta, at en Konungens Hofjunkare, Henric Nykirk, en Lifländare, sielf angifwit hos Konungen, at han giordt samma skott, och berömt sig ther af, at han sålunda nederlagt Konungens fienda. Hwar til Konungen har swarar; at thet aldrig med hans wilja skulle hafwa skedt. Här af kan lätteligen slutas, af hwad ömt hiertelag Konungen warit emot Hertigen, och at aldrig saken them emellan hade gådt til något blodebad, så framt ei andre warit, som med sina onda råd hitsat vp Konungen til oförsonlighet.

Arfvid Swan bekom thet swar til Konungen frå Hertigen, af så snart the fem Swenska Herrar, som höllo sig vp hos Konungen och hades misstänkte, at all oreda och missförstånd emellan thessa höga Hufwuden hade sit vrsprung af them, blefwo i Hertigens hender til förwar lefwererada, skulle straxt en afhandling företagas. The fem Herrarna blefwo öfwer thessa tidningar om Hertigens påstående hierteligen bedröfwade, och förmåtte Konungen, at han skulle sända några åstad til Hertigen och afstyrkia honom frå thenna hans begäran; eljest wille ock Konungen sielf gå i löfte för them. Men thet stod ei at erhålla hos Hertigen, vtan han wille vtan gensago hafwa them i sina hender, doch med kraftig försäkran wid hans salighet och Fursteliga äro och höghet, at them intet ondt skulle wederfaras, til thess ransakningen på en almän Riksdag wore för sig gången och dom fäld i saken.

I thet samma han talar med the af Konungen vtskickada sändabud, kommo en stor hop Bönder, som en Hertigens betiente, benämd Söfring Jönsson, hade samlat och förde Hertigen tilhanda, vtrustada med sådana gewär, som the i hastighet kunnat sig förskaffa. På thessa pekade Hertigen med fingret och sade: Thessa äro the Män, som skulle blifwa oförtrutne, at hämta sådane Fädernes landets fiendar och förrädare mitt vtur Konungens hop, om icke Hans Kong. Maj:t förändrar sit vpsåt, at behålla them längre hos sig. Therföre, när sändebuden kommo tilbaka med sådant Hertigens swar, blef Konungen illa til mods, rider til sit folk och anmodar them, at the skulle med et vtfall ännu försökia, om the ei skulle något emot Hertigen kunna vträtta. Men hans begäran hade ingen werkan hos them, änskönt at ock händerna fulla med guld och silfwer them tillböds; vtan alla ropade med en mun, at ändteligen förlikning och frid vprättas skulle.

Thet stod altså ei annat til görande, än Konungen måste lefwerera the Fem Herrarna ifrå sig, hwilka med ganska sorgbundna hiertan togo afsked frå sina Fruer, och gofwo sig vti Hertigens wåld. ^[16] När thetta war giordt och alla fiendteligheter afstannade, tog man sig före at bese walplatsen, räkna the slagna, hopsöka och sköta the sårade, som månge woro å båda sidor. Johan Messenius, vti sin Scondia Illustr. skrifwer wäl, att på Konungens sido funnos 2000 wara slagna och på Hertigens allenast 40 förvtan 200 sårade, som blefwo läkte och kommo sig före igen. Men man skulle lätteligen tro, at vti en så häftig och enwis strid, som thenne twifwels vtan war, långt flere hafwa satt lifwet til. Wid Gumpekullan och öster om Gamla Stångebro hafwer fuller på the Konungsliga största nederlaget skedt, såsom ofelbart slutas kan af the många jordhögar, som ther än finnas, vnder hilka the slagne Polackar och andra i stora hopar äro begrafne. Sammaledes hafwa månge å begge sidor stupat på Ladugårds gerde och wid lilla Stångebro, som blifwit sammanburne och öfwertäckte med then stora jordhögen, som är på Ladugårds backa: förvtan them, som satte lifwet til i watnet, hwilkas antal twifwels vtan warit stort, hälst thet berättas, at man på the döda kroppar kunnat både gå och rida öfwer åen. Dock må man thet ock weta, at månge, enkannerligen the förnämare, blefwet begrafne, ei allenast på Kyrkio-Gården, vtan ock in vti sielfwa Linköpings Domkyrkio, warandes än i dag ther efter et eller annat monument, eller minnesmerke i berörda Kyrkio at igenfinna;^[17] The öfrige äro af ålder förderfwade eller eljest vtur wägen komne. Hos the slagna fiendar fick then segrande Soldaten på Feldtet myckert wackert byte. Men the 7 Fäldtstycken och 6 Fanor, som vnder actionen eröfrades, blefwo Konungen återstäldta af Hertigen. Som medan walplatsen renades, och the döda begrofwos, skrifteligen bad Konungen, at, som the förr af honom gifne förslag til förening them emillan ei blefwet wedertagne, nu tå vtan förhållning och med alfwar, then saken måtte blifwa företagen. Förthenskul kommo tredie dagen ther efter, nemligen den 27 Septemb. goda och fullmyndige Män tilsammans å bägge sidor at vprätta förlikningen.^[18] Hwilken dock å Konungens sido skedde mer af twång, än god wilja, för the fångne Herrars skull, som han gerna hade frälsat vtur theras arrest. Til hwilken ända åtskilliga stämplingar före hades. I synnerhet tildrog sig, vnder thet at the deputerade, eller fullmächtige hade föreningen vnder händer, at en Herr Thuro Bielkes skytte blef om natten af Hertigens folk funnen med en bössa vnder then ena bron; och tå han medelst pinande nödgades göra bekännelse, berettade han, at the fångna Herrar legdt honom med 40 Vngerska Gyllen och 3 silfskedar, at ihiälskiuta Hertigen. Här af förorsakades Hertigen, at så mycket mer skynda på förlikning skriftens vprättande och vnderskrifwande, hwilket skedde then 28 Sept. 1598. Dagen efter, som war Michels-Mässodagen, blef Hertigen buden at wara Konungens Gäst på Slottet i Linköping; Men the skulle först mötas åt och talas wid. Til hwilken ända, när Konungen red vtur Staden och Hertigen blef thet warse, sätter ock han sig til häst, och rider öfwer Stångebro Konungen til mötes. När the kommo hwar annan så när, at the skulle talas wid, stiger Hertigen, at thermed wisa sin wördnad för Konungen, af hästen, och wille til fot hälsa honom; Men Konungen wille ei thet stilstädia, vtan bad honom sittia vp, och tå redo the afsides at talas wid, och fölgdes sedan en stund ther efter åt in i Staden, tå Konungen emottog Hertigen med många betygelser af wänskap och kiärlek.

Åtskilliga af Hertigens förnämsta, och i synnehet Herr Nils Bielke Turesson til Salestad ^[19] läto förmerkia stor engslan och bekymmer ther öfwer, at Hertigen så förtrodde sig til Konungen, at han med honom reste in i Staden; och förthenskul sökte at afråda honom ther ifrå. Men Hertigen wille sit vpsåt ei förändra, hwilket ock, thes bättre, wäl lyckades. ^[20] Ty sedan Hertigen spisat wid Konungens bord, och the vnder måltiden talats wid om et och annat, som lände til befordran af Konungens fria och beqwämliga resa til Stockholm och andra ärender; togo the afsked af hwar andra, tå ock Printsessan Anna ganska wänligen fägnade Hertigen, fast hon i sit hierta långt annorlunda emot honom mente; hwilket Hertigen och wäl wiste.

När Hertigen red genom Konungens fotfolk, som på gatorna honom til äro war vpstäldt, steg en Fäldt-Predikant för Konungens Heidukar fram, och begynte et tal på Latin, som på Swensko så liuder: Med sanning må man berömma Eder Fursteliga Nåde, och bekänna E. F. Nådes stora frimodighet, at E. F. Nåde, såsom en tapper Hielte, hafwer öfwerwunnit sina fiender. Men at E. F. Nåde icke hafwer welat nyttia samma sin Seger, sig til förhöjelse och fördel, bör tilskrifwas E. F. Nådes rättrådiga vpsåt, som vppenbarligen nu hafwer tystat alla lögne-munnar, och bewist at the tilförene hafwa förtalt E. F. Nåde oförskyldt; Ty E. F. N. hafwer letteligen thenna gång kunnat få vti sit wåld en Konung, öfwer twenne Konunga-Riken, och göra sig therigenom til en Konung; Men nu är sådant icke skedt, och kan ske, icke heller här efter någon tid mera sker. Hertigen, som ogerna sjelf wille höra sit beröm, red fort sin wäg, och kastade in vti hopen några stycken guld. Således skildes thessa höga Personer åt, och sågo hwar andra icke mer i thetta lifwet. Sedan han gifwit sit folk afsked, vndantagande them, som skulle taga wara på hans lif, begaf han sig på wägen til Örebro ^[21]; blifwandes om natten på Kongsbro. Til Örebro anlände han then 2 Oct. samma år, och blef ther emottagen med stor glädie af sin Furstinna, lilla Son Hert. Gustav Adolph och sina små Döttrar, Printsessorna, Catharina och Maria Elisabeth, som ther hade vppehållit sig vnder then framledna ofridiga och bullersamma tid. Hwad förändringar här på fölgde, sedan Konungen, twärt emot then vnderskrefna föreningen, öfwergaf sit rike och reste öfwer til Polen ^[22], är icke mitt vpsåt at widare berätta, sedan jag någorlunda fullbordat mitt löfte at beskrifwa

Stånge-Bro Slag.

---

1. Joh. Messenius berättar i sin Scondia Tom VIII. p. 50, at året förvt på samma ställe och natten för samma dag, som slaget stod, nemligen then 25 Sept. 1597, hafwa twenne Bönder, som bodt i en by brede wid åen, vtan twifwel Tornby, som ligger närmast, om natten tå the fiskat, hördt et förskräckeligit dunder i skyen, och när the lyft ögonen vp åt himmelen, sedt en ganska swart molnsky, som delte sig, hwar vtur the med stor förskräckelse blifwit warse, huru twenne Krigshärar kommo fram, then ena i Swensk, och then andra i Polsk dräkt, hwilka straxt drabbade tilsamman med sådan häftighet och gny, at the sågo, huru then förra behölt segren öfwer then senare. När himmelen åter blef klar, sågo the en man, af stort anseende och Majestet, stiga fram vti en lång sid råck, hållandes i högra handen et bart blodigt swärd, af hwilkets vdd, som wändes neder åt, några blodsdroppar föllo i ökjan, som thesse fiskare sutto vti. Sedan thetta alt förswunnit, och Bönderna kommo sig något före efter thenna faseliga synen, gå the, så snart dagen wardt, in vti staden, berätta thet för Biskopen Mag. Petrus Bened. Ölandus, och stadsens Borgmästare, Päder Eriksson, som ei vtan förskräckelse åthörde thenna berättelsen, och fingo året efter se, hwad han betydde, när then blodiga grabbningen gick för sig. Thet lefde och många then tiden i fruchtan, at Sanctæ Brigittæ spådom, som tå war mycket bekant ibland folket, skulle gå i sin fullbordan: Nemligen, at Riket skulle blifwa anfächtadt af främmande Krigsfolk, och at wid Wadstena skulle en så blodig drabbning för sig gå, at the dödas wapn skulle i theras egen blod kunna simma. Efwen taltes ock mycket then tiden om en Munks i Wästerås, Stephani wid namn, prophetia, som war sådan; at, när then Tall, som skulle vpwäxa af fröet, som tå sattes i jorden, blefwo så stor, at hans qwistar betäkte thet rummet, som Munken bodde vti, och en hwit skata vti samma Tall byggde sig näste, skulle wid Wästerås stad sådant nederlag och blods-vtgiutelse ske, at af the slagnas spjutskaft skulle Stads-boerna hafwa wedbrand i try år. Så wäl Talln, som Skatan sades tå wara sedd af mångom. Men sjelfwa förfarenheten har sedermera öfwertygat, at sådana spådommar warit Munke-drömmar, och fabulæ aniles. Vid. Mess. I. c. Tom. VIII. p. m. 71 & Tom IX. p. m. 47.
2. ​ Stångs å löper Östan til vt med Linköping. Hon kommer långt neder ifrå Småland genom många siöar, och sedan hon wid Tannefors en fierdedels Mil ifrå Linköping, giort et beqwämligit fall för 12 qwarnar, och gådt vnder Stångebro, inflyter hon en fierdedels Mil nedan för staden i then fiskrika siön Roxen. Af thenna Stångs å är Öster-Götland wordet fördelat vti Östan- och Westan-Stång, hwilka twenne delar hafwa hwarthera sit enskyldta Landsmerke eller wapn.
3. Belägen en fierdedels Mil frå Linköping vti Öster, bestående af 3 hela hemman, ligger i Åkerbo-härad och s. Lars Sochn, vt med stora Landswägen.
4. Ligger i Törnewalla sochn, en liten Mil frå Linköping i Öster. En gammal tradition är, at thenne by, är så nämnd af en then tractens fordna Drott, Höfdinga eller Domare, wid namn Lingur, som här skal hafwa bot. Och på thetta sättet skal byens rätta och forsta namn warit Lingurs-hem.
5. När Polackarna kommo tilbaka in i staden, hafwa the på alt sätt giordt sig lustiga, så at the gambla här i staden ännu weta at berätta efter theras Föräldrars och Förfäders ägner, at på ändan af then ena Slotts-flygelen, som wetter åt Kyrkiogården hafwer stådt et torn, och at emellan bägge flyglarna warit en gång, på hwilken Polackarna låtit höra sig med blåsande i Trommeter och andra Instrumenter, så at thet hördts långt vtom staden.
6. Thet är en trowärdig sägn, at Hertigen, när han om morgonen bröt vp med sin Armee, och togade åt staden, i mening, at, i Herrans namn, angripa sina fiender, skal hafwa tagit med sig ifrå Wånge-by, som ligger närmare åt staden vt med Landswägen, i Wårdsbergs Sochn, en dierf och gäten Bonda, benämd Oluf (eller som gemene man honom kallat, Ola, Jola eller Jula) som noga wiste ortens och platzernas beskaffenhet vt med Åen Stång. Thenne Bonden fölgde Hertigen, och vnder töknet, som tå vpsteg af Stång, och höll sig wid jorden, lopp vpp på Gumpekulla och stäldte sig wid then höga stenen, som på samma kulla står, ( hwar om rätt nu skal berättas ) ther ifrå han kunde öfwer töknet se och för Hertigen berätta, huru Konungens folk anmarcherade ifrå staden och stäldte sig til träffnings. Hwilket kom Hertigen wäl til pass. Hwad nåd honom sedan therföre giordes är icke bekant; men at Bonden så giordt, witnar thetta rim, som än i dag några kunna säga:

   Wid stenen på Gumpekulla-backa
   Ther skiuldte Jola sin tiufwa nacka.
   Eller,
   Stenen på Gumpekulla-backa
   Fridde mång kula frå Jolas nacka.

7. Thet tyckes ei wara troligit, at then här nämda lilla Bron, legat tå på samma ställe, som hon nu i dag ligger, och brukas: Hwar om jag vtur Rådstugu handlingarna bekommit en temmelig redig och klar vplysning. Skälen ther til, at thet nu i dag brukade Broställe, ei är så gammalt, som slaget, tages (1) ther af, at vti 1646 års Rådstugu handlingarna finnes, at tå forst in Aprili blifwit Stadsens Borgerskap pålagt, göra på thet ställe, som nu är, en ny bro, hwilken doch icke förr än några åhr ther efter färdig blef, och kallades Nya Stång eller Ny-Bro. (2) Hafwer tilförende til thet stället ingen fart eller wäg warit; Men sedan thenne nya Bro wardt färdig giord, blef påbudit at gatan skulle af Landtmätaren de Roger frå bron ändan vpföre til Landshöfinga-Residencet, och widare til Wästra Tull, 18 alnar bred reguleras, och sedan af samtelige Borgerskapet förfärdigas och stensättas, som doch ei blef förr fullbordat än wid pass år 1655 för bärg, backar och moraster skul, som gorde arbetet swårt och långsamt. Sedan blef thenna gatan kallad S. Lars- och sist Stora-gatan. The gårdar som på södra sidan om gatan närmast bron ligga, hafwa warit kallade Ny-bygget. I följe hwar af man klarligen kan sluta, at thenna nu brukade bro är i senare tider vpbygd. Men hwad then lilla bron, som Konung Sigismund betient sig vtaf, angår, är man i then tankan, at then war en slätt och ringa bro, som gådt ifrån then nu kallada Ågatans åbrädd och krökat sig efter grunden vp til thet stället, hwarest Sämske-makare stampen nu är, et bösse-skott wid pas nedan för then nu warande bro. Ty (1) säges af gammalt folk, at the hördt af sina föräldrar och förfäder om thenna bro, (2) Kommer thet öfwerens med sielfwa berättelsen, i thet at qwarn-huset, som blef antändt, warit wid bro-ändan och vtan twifwel warit ther thet nu är än i dag, (3) Finnes i gamla Rådstugu Protocoller och Köpe-bref, at then gatan, som nu kallas Ågatan, then tiden warit kallad lilla Stångsgatan, och Ladugården, som warit vtan för Östro Tullport til wänster, warit kallad lilla Stångs Ladugård.
       Elliest finnes öfwer Tinnerbäcken hafwa warit en bro år 1653, Tinnerbäcks Bron kallad, men lärer icke långt förvt warit vpbygd, fast både 1627, såsom och 1633 samt 1643 befallning ther om til Borgerskapet vtgådt.
8. Thennes Fader Knut Drake til Hagelsrum i Småland blef af Konung Johan adlad then 26 Nov. år 1574, och fick til sköldemärke en hand, til en åtskilnad ifrå Wäst-Götiska Drakarna til Intorp och Fyllerid, som förde en sexvddig stierna vnder sparrarna. Men thenna slächt är redan vtgången.
9. Thenna Enebacka är nu och longe sedan vpbrukad på alla sidor til åker, och blifwer kallad Gumpekulla antingen ther af, at Polackarna och annat Konung Sigismundi Folk, som ther med några stycken posterade woro, wid the Swenskas eller Hertigens Folks annalkande, ock theras Salvas gifwande, gumpade, eller skumdade, thet är, lupo vndan, dragande sig neder åt bron; eller ock, som en gammal tradition är, ther af, at vnder then höga stenen, som ther ännu står, skal i Hedna tid blefwit begrafwen en förnäm Fru, benämnd Gumfrid, som ägt then förr omtalta Höfdingen Lingur, eller någon annan mächtig man, så at backans äldsta och rätta namn warit Gumfridskulla. Hwarpå än monge långe stenar finnas, at ther warit antingen en hednisk Dom-Platz, eller, thet troligare är, en Grift- eller Ätte-backa för Kallerstad eller någon annan (kan ske) nu ödeliggande Odalby.
10. Ligger näst vt för Linköpings Östra port, gåendes Landswägen ther brede wid. Vnder then ther hopkastade jord-högen, motte the ther slagna Polackar ligga begrafne. At Höfdingen Lingur thervti blefwit lagd är en gisning hos några.
11. Rättare Hans von Masenbach, af Schwabisk Adelig slächt, tiente sig vp hos Hertig Carl af Södermanland och wardt efter andra Krigs-Charger, Feldt-Herre. Sedan blef han Ståtthållare på Stockholm och tillika Öfwerste Marskalk. Han skref sig Herre til Ökna i Södermanland, och war en tapper, trogen och gudfrutchtig man, som vnderskref Upsala möte år 1593, och afsomnade den 29 Martii år 1607, blifwandes hederligen begrafwen vti siit egit grafchor i Upsala Dom-Kyrkio på norrasidon, ther ock Hans och Hans Frues wapn med 8 anor å hwarje sidon blefwo vpsatte. Hans enda barn war en Dotter, som giftes med en Crell eller Crail von Bamberg. Och är så Masenbachiska slächten här i Riket vtgången.
12. Är en Herregård på Wikbo-landet vti Östkinds Härad och Härads-Hammars Församling belägen, hafwandes namn af then Hafs-Wik, som gifwer Seglation til Norrköping, och heter Bråwikan. Hwarwid, såsom mycket troligit är, åtminstone ei långt therifrå Bråwalla slag stådt; fast Saxo Dansk hafwer bedraget wåra Historicos at räkna thet ibland the gamla Fältslag, som stådt Hedna dagar vti Wärend i Småland.
13. Wardt en Stam-Fader för Rosfeldiska Familien; ty som han ingen Son efter sig lemnade, så fick hans Måg, herr Jon Anderson Ståthållare på Grips-holm, vptaga hans gods och tillika han Adeliga Wapn efter hans död.
14. Then så ofta nämda Anders Lindersson kan jag ei finna eller få weta hwad Familia han warit vtaf. Mycket likt synes, at han warit av Torstensoniska slächten, efter vti then många finnas af thet namnet Linder eller Lenart. Men man är äntå i owisshet. En hafwer lefwat wid samma tid, som hetat Anders Lindersson, herre till Säby i Wäster Götland.
15. War frå Wäster-Götland, och skref sig Herre till Kulle-torp; Hans namn finnes ock ibland them, som vnderskrefwo Upsala möte år 1593.
16. Thesse 5 Herrar och Råds-personer woro Gustav och Sten Baner, Eric Sparre, Turo Bielke Nilsson, och Jöran Posse, hwilka Hertigen, innan han reste ifrå Linköping, öfwersände vnder förwar til Nyköping, med befallning, at the icke tilsamman, vtan hwar för sig särskilt skulle satte och wäl förwarade blifwa. Konungen skref wäl, medan han ännu qwar war i Linköping, til Hertigen, och begärade, at them, i hans förwar stadda Herrar, motte fritt lemnas, emot caution, resa hem på theras gårdar. Men Hertigen swarade samma dag, at thet icke woro nyttigt för Råds-Herrarna resa hem, för gemena allmogens raseri skul och förbittrande på them, hilket the låtit förmärkja, när the budo til taga them lifwet af, vnder wägen til Nyköping, men blefwo af then medföljande wachten ther ifrån hindrade. Thes vtan swarade Hertigen, at thet ei stodo i hans macht, hälst Ständerna hade ock i then saken at säja. The blefwo altså qwarsittjande i hächtelse, til thes the år 1600 blefwo tillika med flera Herrar til Linköping förde, at ther stå til rätta, och lageligen swara til the beskylningar, som Hertigen emot them anförde. När thet altså kom til process, och the blefwo öfwertygade, at hafwa stämpladt mycket ondt i Riket, faller Georg Posse vtaf thesse 5 här nämnda på knä, tilstår sig til en del wara skyldig, och ber Hertigen om nåd, then han ock åtniöt. Men then andra 4, som förfäktade sin sak, och wille ei gifwa goda ord, dömdes til döden af the församlade Ständerna, och moste på Linköpings torg then 20 Martii år 1600 låta sit blod rinna, fast theras Fruar, barn och anhöriga med knäfall budo til at blidka Hertigen, men fåfängt. Medan thessa Herrar woro i Linköping höllos the i förwar på Slottet, i thet rummet, som nu brukas til Lands-Contoir. Efter aflifwandet begrofwes the alla 4 i en graf wid stora Wästra dören i Dom-Kyrkian.
        Om thesse Herrars begrafning hafwer Hertig Carl skrifwit sålunda til tå warande Biskop i Linköping, Mag. Petrus Ölandus;
    
    Carl med Guds Nåde, Swerigis Rikes regerande Arf-Furste, Hertig til Sudermannaland, Närichie och Wermeland, &c.
    Wår gunst och nådiga wilje tilförene: Wi hafwe förnummit af ider skrifwelse, til wår Secreterer Michel Olofson, at theras lijk, som nu sidst ther i staden för theras missgiärningar rättade blefwe, skole ännu stå ther i Dom-Kyrkian obegrafne och gifwa mycken stank och lucht vtaf sig. Så ändoch wi nådigast efterlåte, at the måtte ther i Dom-Kyrkian begrafne blifwa; så hafwer thet icke warit wår wilje, såsom ei heller ännu är, at theras grifter skulle murade eller någodt åfwan jord vphögde blifwa. Hwilket wi icke heller wele, at j tilstädia skole, vtan låte then med thet allerförsta tilsamman vti en eller twå grafvwer niderlagde blifwa, wid thet rum, vpå then Norre sidha, som wi tilförene hafwe gifwit besked om, så framt annars skeer, då skole j weta, at wi icke wele hålla ider thet til godhe, Gudh befallandes, af Nyköping then 8. Aprilis år 1600. Carolus.

    P. S. Wi befalle Eder, Biskop Peder, at j låte the döde kråpper komma til jorden, men stort prång welle wi icke, at man ther med hålla skal, efter såsom theras gerningar thet heller icke förtient hafwe, ther retter drer efter, Gud här med befallat.

17. På en pelare i Dom-Kyrkion wid Choret gent emot Gyllenadlerska grafwen är et sådant Monument vpsatt, nemligen en trä-tafla efter en Capiten vti Konung Sigismundi här, som samma gång stupat. Orden på taflan liuda så; Epitaphium.
    

    Nobilis ac strenui viri, Domini
    Capitanei, Nicolai Wouthe a Mal-
    kendorf Siletien: qui hic Lin-
    copiæ in prœlio interfectus est, dic
    vicesima quinta Septembris
    

    Anno Domini 1598.

    Thet på samma pelare vpsatta Harnesk, hwilket gemene man menat wara en nagel af en Jätte, hafwer vtan twifwel hördt thenna Capiten til. Vti Hertigens Krigshär har ock en warit then tiden, som hetat Johan Cappelman, en Tysk, hwilken sedan stannade här i staden och blef en stam-fader för then Arrheniska och Örnhielmiska slächten. Vid P. Lagerlöf parent. in Örnhielmium.

18. Thenne förlikning bestod af thessa puncter, (1) At Konungen skulle föra Regimentet efter sin Konungsliga gorda ed, skrifteliga försäkring Sweriges Rikes Lag. (2) Inom 4 månader vtskrifwa en Riks-dag til Stockholm, therest alla twistigheter emellan Konungen och Hertigen, Riksens Råd och Ständerna in för owelduga domare, skulle afgiöras. (3) Skulle all vtländskt Krigs-folck, vndantagano Lif-wachten å båda sidor för afskedas. (4) Skulle på Riksdagen Råds-Herrarnas sak företagas och afdömas. (5) Wapnen nedläggas å båda sidor (6) Skulle alla Slott, Fästen, Skepp, Stycken och annat eröfwat, Konungenom återställas. Thetta vnderskrefs af bägge the höga Herrar Konungen och Hertigen, med thenna tilsatz wid ändan; At, om emot förmodan någonthera parten, Konungen eller Hertigen skulle träda ifrå eller bryta thetta afsked, skulle Ständerna wara qwitta sin ed, och äga macht stå then öfwerträdande parten emot.
19. ​ War Syskone barn med Herr Turo Bielke, som aflifwades. Ty af theras farfader Herr Petrus Tureson, gick Familien vti twenne grenor efter han hade 2 Söner, herr Nils och Herr Ture, thennes som alraforst brukade thet tilnamnet Bielke, yngsta Son, war thenna Herr Nils, som hölt sig til hertig Carl, och til åtskilnad från the andra, skref sig til Salestad. men Herr Ture then yngre, war Herr Nilses Son, och Herr Hogenskilds samt Clas Bielkes broder, hwilka alla höllo med Konung Sigismund.
20. The gamla här i staden berätta sig i sin vngdom hafwa hördt, at Hertigen, medan han war här wid Linköping, spisat middag vti Hundebergs by, som låg brede wid staden, och beboddes jämwäl tå then tiden af Borgerskap: Ja rummet, warest stugan stådt, som hertigen tå warit vti, vtwises jämwäl. Thetta kan så wida wara troligit, som ther omkring warit en mycket wacker vtsikt på alla sidor i ty at byn, eller then delen af staden har warit omgifwen med wackra både trä- och humble-gårdar, och längre vt med fruchtbare åkrar, ängiar och skog.
21. En mycket gammal stad i Närike, ther et starkt Slott ligger, som af thes belägringar &c ofta nämnes i wåra Historier. Här hafwer ock vnder Påfwe-dömmet waret et Carmelite-Kloster. Och sedan Landshöfdingar år 1634 sattes til Landt-Regeringen i Riket, hafwa Landshöfdingarna öfwer Närike och Wärmeland här haft sit ordentelige Residence.
22. Then 3 Octobris bröt Konungen vp ifrå Linköping til Söderköping, och så widare til Stegeborg, ther han steg til siös. Men när han kom vt til Barsund, och ingen wisste annat, än at han efter accordet skulle begifwa sig til Stockholm, befaller han Styrmännerna gå åt Calmar, tit han kom then 16 Octobr. Ther ifrån seglade han sedan til Poland, i mening, at året efter komma tilbaka med en större Krigs-macht. I medlertid samla sig Ständerna med Hertigen i Jönköping, och begära skrifteligen af Konungen, thet han wille antingen sielf komma tilbaka til Swerige, och afgöra alla saker, eller ock hit sända sin Son Arf-Printzen Uladislaus, at här vpfostras i then Lutherska läran. Men efter thetta hade ingen wärkan hos Konung Sigismund, samla sig Ständerna i Stockholm then 24 Maji, samma år, nemligen 1599, och vpsäja ther Konung Sigismund all trohet och lydnad; och om Printzen Uladislaus ei inom år och dag kommo in i Riket, skulle ock hans rätt til Cronan bli til intet; Hwilket ock skedde. Hwad blodiga Krig emellan Swerige och Polen här på fölgde och öfwer 50 år påstodo, för Pretensionens skul, som Polska Printzarna giorde på Sweriges Crono, til thes änteligen en stadigwarande frid blef sluten år 1660 then 3. Maji vti Olivæ Kloster, och thermed all fordran på Swerige af Konung Johan Casimir vphäfwen, kan man läsa vti the tiders Historier.