Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Föreläsning om hedern
| ← Om det Romaneska |
|
LärdomsHistorien. Sällskapshändelse → |
FÖRELÄSNING om HEDERN.
Jag talar här, mine Herrar, icke om den slags heder, som består i tänkesättets ädelhet, och hvarom ingen fråga är att man ju äger den, när man bär en rock af superfint kläde, med glindrande knappar, värja vid sidan, och håret väl inpudradt.[1]
Jag talar om det mera ovissa slaget deraf, som består i andras tankar om våra förtjenster; om detta lif i andras bröst, (för att nyttja Popes uttryck), som ifrån den första till den sista i samhället, utgör det hemliga föremålet för allas önskningar.
Philosophen, som vill synas likgiltig om menniskors bifall, gör likväl allt för deras beundran, och Eremiten, som flyr dem med afsky, ser sig om i flykten och kommer tillbaka, om han blir varse, att ingen lemnar uppmärksamhet till hans verldsförakt.
Viljen J, mine Herrar, att jag berättar Eder hederns historia i sammandrag? Se här: den består, sade jag, i andras aktning för våra förtjenster. Jag hade bort säga: den bestod, eller har bestått deri, ty så förhöll det sig väl af begynnelsen, men ingenting var krångligare.
Icke nog, att ingen dödlig, så förnäm han än vore, kan befalla tankens vördnad; kan låta fiskaliter aktionera tanken för sina näsvisheter; kan skuffa, hos en bra karl, tanken bak efter sig, när han går in igenom en dörr, eller böja hos honom tanken ner till golfvet, när han inträder i ett sällskap: dessa olägenheter, ehuru betydliga, voro på långt när ej de största.
Något ännu vådligare var väl, att det tysta omdömet, utan kontroll och utan ansvar, kan hända ofta gifvit företrädet åt den ringa men nyttiga medborgaren, framför den drygaste magnat; ja åt den som stod bakpå förgyllda vagnen, framför den som satt deruti; hvilket, om det ej blifvit i tid förekommit, skulle förstört all god samhällsordning.
Nödvändigheten dessutom, äfven för den honettaste ambition, att i sådant fall äga antingen verkliga förtjenster, eller i brist deraf, åtminstone den svåra konsten att med skicklighet bedraga menniskors omdöme, kunde ej fela, att snart göra denna hedersprincip till den bråksammaste och osäkraste af alla möjliga.
Det gafs en långt redigare method, den, att helt enkelt ställa fram tecknet för saken, det utvertes för det invertes, påskriften för innehållet, och att derefter mäta sina hedersfordringar.
Titlar, namn, dekorationer, förmögenhet, prägtigt lefnadssätt, se der mina Herrar, de för allom hörbara och synbara, följaktligen också de enda rätt klara kännetecknen på de dödligas värde. Ingen med sinnen kan bedraga sig derom. Ingenting var då redigare, än att också för alla tider antaga dessa, såsom rätta lagliga qvittencer på en gång för alla nedsatta kapitaler af förtjenst: qvittencer, lydande på en viss evig ränta af höfligheter, preferancer, vördnadsbetygelser, djupa bugningar, krypande ödmjukhet m. m. den slags dumma, bäfvande häpnad deribland ej förgäten, som storheten älskar mer än alla andra ringhetens vördnadsoffer.
Nu blef ljuset, M. H. Kaos upphörde, och ärans verld danades. Hedern fick sitt rum till höger, och ringheten till venster, eller bakefter. Hedern fick höga hoteller med dubbla dörrslag, ringheten små oansenliga boningar. Hedern fick en rak och stel nacke, ringheten en nedsänkt och förunderligt böjlig. Hedern sattes för alltid in uti vagnen; ringheten ställdes bakpå, eller i smutsen. Hedern fick band i knapphålen, på bröstet, öfver axlarna; ringheten inga, eller i sömmarne. Hederns lott blef att spisa på silfver; ringhetens hur hon kunde, eller att ömsa tallrickarna. Hedern fick namn: det fick också ringheten, men ack! namn derefter. Hedern, grundad från den tiden på dessa ögonskenliga kännetecken, berodde sedan icke vidare af andras tvifvelaktiga eller sjelfsvåldiga tankar om någons förtjenster. Efter långt enklare grunder, blef den nu i stället beroende af de menskliga kreaturens blotta ögon och öron. Man behöfde ej mer än höra titelklangen; man såg statsvagnen, vapenmärket, livréet, guldet, plumerna, och visste redan hvilken grad af vördnad man var skyldig åt det ädla föremålet.
Sådan mina Herrar, är hederns korta historia. Till denna gräns hade upplysning och erfarenhet redan för sekler tillbaka, fört begreppen om dess natur. Låtom oss fortsätta betraktelsen derom.
När hedersbegäret har stora föremål, kallas det ärelystnad. Geheime-råds-värdiglieten, med dertill vanliga omhängen, är hos oss dess yttersta gräns. När samma begär håller sig vid små ämnen, heter det fåfänga och är utan gräns. När det angår vissa saker, som opinionen gjort nödvändiga till anseendets bibehållande i de bättre umgängen, får det namn af hederskänsla.
Undersöker man nu med någon uppmärksamhet, hvilka dessa saker egentligen äro, som för anseendets skull i de bättre umgängen, icke kunna saknas, skall man utan svårighet kunna innefatta dem under följande två rubriker: 1:o medel att föra sig opp i jemlikhet med så kalladt bättre folk. 2:o Stoltheten att för ingen del tåla hvad man kallar insulter, innehöllo de än klara sanningen.
Till hedersbehofven höra oundvikligt rang, equipage, rika möbler, dorurer, bordsilfver, läckra ragouts, stort umgänge; till hederspligterna, styrkan i sinnet att hvarken rodna eller blekna vid sådana tillfällen, som annars kunde naturligen föranleda dertill.
Stiga i heder gör t. ex. den, som erhåller den afundsvärda rättigheten att sätta brokiga snören på sin betjening. Ruinera sin heder gjorde deremot den, som t. ex. sålde sitt vackra hus, sitt silfver, sitt equipage och lefde med knapphet, för att betala sina kreditorer, i fall någon vore så orimlig.
Hedern är, som hvar man vet, af allt det käraste, och hvad ser man i följd deraf, ej uppoffras för medlen att underhålla eller föröka den? För hedern ljuger storskrytaren, kryper smickraren, stjäl riksplundraren, mördar duellanten. För hedern säljer någon gång domaren sitt samvete, skönheten sina behagligheter, och skribenten sin öfvertygelse. Så mäktiga äro hedersbehofven.
Hedern begynner mer eller mindre sent. För en del börjar den redan i moderlifvet: och många gifvas som påstå, att detta är den rätta och fullkomliga. Den äkta hedern och den tillskapade skiljas, efter deras mening, derföre åt, såsom guld alstradt i naturens sköte, och guld härmadt med Kemisk konst. I brist af det äkta i begge slagen, hjelper man sig med det eftergjorda. Men rätta kännare bedragas ej; de se strax skillnaden, och småle oförmärkt.
Af denna orsak delar man också vanligtvis hedern i medfödd och förvärfvad; hvilket sednare slag, aldrig rätt väl kan umbära det förra, men väl tvertom. Det förhåller sig dermed alldeles som med naturligt snille och förvärfvad konst. Det medfödda gör ofta nog både i heder och snille; men med det blott förvärfvade, var nästan alltid slätt bevändt. Det största försvar för lyckan, är visserligen denna klara likställighet med sjelfva naturen.
Förvärfvad heder kallas annars vanligen rang, värdighet, och kan med ett enda ord gifvas af den maktägande; men att den derföre består i ord, sådant kunna blott de förmena, till hvilka detta ordet aldrig blifvit sagdt. Ett ibland dess högsta kännetecken, är utropet: I Gevär! hvarifirån den i smärre grader nedstiger ända till det andra utropet: ur vägen skkramenska karl! hvarest det tyckes, som den alldeles utslocknade.
Det gifs väl också en liten ting som kallas annat folks heder. Den bestod fordom i en viss fin åtskillnad från packet, som då ännu ingen moralist och ingen vitter ordbok riktigt utstakat.
Fåfängan som nyss nämdes, är också visserligen ett slags hedersbegär; men understundom så naift och så oskyldigt, att man utan ett vänligt löje ej kan betrakta det. Det är denna ädla rörelse som skaffar Kronan en liten nätt årlig inkomst för ord präntade på papperet, och som gör, hos ett visst folkslag, ett hvitt flor omkring armarna, till en kur för trånsjukan hos könet. Det är hon som orsakar, att den som åker i en vacker kaross med fyra stolta hästar före, har en helt annan känsla af lifvets värde och själens upphöjning, än den som måste tråka till fots i orenligheten. Ett par ståteliga skospännen, eller medvetandet af en brillanterad gulddosa, gömd i vestfickan, intrycker på en sådan mans anlete samma ädla stolthet, som ett godt samvete på annat folks.
Fåfängans trogna syster är Sottisen. Lyft af dessa begge fordna hof-englar, sväfvade i gamla dagar, en friserad, gallonerad, plumagerad dödlig långt öfver hopen af trälande varelser; tryckte en i sitt tycke lätt fot på deras skuldror, och skandaliserades oerhördt, när någon af dem, som det stundom tilldrog sig, satte opp hufvudet och grinade litet.
Man kan ej säga nog till Fåfängans och Sottisens förenade beröm. De äro det lim som hopbinder den menskliga sammanlefnaden. De göra att den ena håller präktigt bord ända till bankerut, och att den andra säger qvickheter ända till hufvudvärk. De förvisa ur sammanlefnaden ålder, bräcklighet och alla slags ofullkomligheter. Hostan måste tystna och gikten dansa. De göra hos könet, ofta i trots af naturen, fötterna små, växten rak, bakdelen sublim; hålla tänderna alltid vid samma antal och håret alltid vid samma färg. De voro de som gjorde, att prästen Richelieu, sedan han förödmjukat det Österrikiska huset, ännu uppeldades till det svårare företaget, att behaga till häst damerna i Paris. Någon gång taga fåfängan och sottisen en alldeles sublim flygt, utöfver sjelfva lifvets gränsor; hvaraf den damen är ett talande bevis, som lät sminka sig just i det hon uppgaf andan, för att efter döden se, om möjligt vore, mindre död ut.
Anmärkn. Le qu'en dira-t-on? är, i förhållande till hederslagen, alldeles det samma som samvetet i anseende till den moraliska.
- ↑ Redan detta hänvisar på en mycket äldre tidepunkt än den närvarande.