Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Grefvinnan Rålamb
| ← Sång öfver Aftäckningen af Konung Carl XIII:s Bildstod |
|
Till Fröken Clara Rålamb → |
Till Fru Grefvinnan Rålamb.
Den stund oss sällheten förlåter,
Dess bild ännu för tanken står:
Och ofta längst från flydda år
Man kallar skuggan deraf åter.
Jag såg Er — Rosornas behag,
Och liljans glans som kinden prydde,
Ert välde öfver hjertan tydde;
Och hjerta hade äfven jag.
Jag hörde Er — och väldet öktes:
För smak och qvickhet allmänt spord,
Er bifalls-dom af snillet söktes,
Och skrattarn mindes Edra ord.
Men jag har följt Er, dit Ni sedan
Bland huslighetens skuggor flytt:
Här såg jag scenen skiftad redan,
Och Hofvets Dam i Engel bytt.
Med bildning af den fina flärden,
I hjertat bygdens enkla Vän,
Ni lefde här: ej glömd af verlden;
Men upplyst nog att glömma den.
Hur vaksam att med ömhet skydda
Den flock, som i Er lydnad stod!
Hur säll, då Ni, i tysthet god,
Smög hjelpen in i nödens hydda.
Låt allt af lyxen finnas på
Att stadens aftonstund försköna:
Vi ägde allt i Er berså
Med Er, och skämtet, och det gröna.
Än bland de ungas tidsfördrif
Man såg Er föra nöjets spira;
Än vinka Gracen fram att fira
Den gamla skaldens frälsta lif.
Till hvarje bröst Ni sällhet spridde;
Hvart bröst åt Er sitt offer bar;
Och kärleken och vördna’n stridde
Om hvilkens offerbörden var.
Så ha vi omkring Er, Grefvinna,
I landtlig glädje, jag och fler,
Sett sommarn som en dag försvinna,
Fördubbladt ljuf igenom Er.
Er vackra själ jag finna lärde
Mer skön med hvarje dags förlopp,
Och hvarje sol gick åter opp
Med nya strålar åt Ert värde.
Behagen, vettet, qvickheten,
Allt hvad vi ädla gåfvor kalla,
Allt fans hos Er, och lyste än;
Men tro mig: godheten var den,
Som fick vår dyrkan framför alla.