Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Lyckan
← Det Onda |
|
Försynen → |
Hvi skådar du med såradt öga,
De fästens prakt, dem skryt och våld
I samråd byggt omkring de höga?
Der smickret dårar dem, för sold,
Och der, i trots af tömda länder,
De truga mödans högsta skatt
Ur sjelfva Indiernas händer,
Som sopat sina rika stränder,
Och synat sina grufvors natt?
För dem har Ljuset tömt sin dager,
Och Hvilan sträckt sin lägerstad;
Dem räcker Ärans hand sin lager,
Och Kärlek sina myrtenblad;
Dem hämtar Öfverflödet rätter
Ur skog och luft, från haf och jord;
Och drufvans Gud, från Greklands slätter,
Sin dryck i gyllne skålar sätter
På deras konungsliga bord.
Ja. Men när vällusten försvagar
Med deras krafter deras mod;
När ledsnan fräter deras dagar,
Och smittan glödgar deras blod;
När uslas gråt i svafvelskurar,
Slår ner med folkens hämde-skri,
Och Hatet på sitt offer lurar:
Hvem bor då inom dessa murar?
Min vän, — olycklige som vi.
Det gifs, Monarker, öfver Eder
En Makt, som lag åt Ödet gaf:
Till samma gömda mål den leder,
Blott andra vägar, kung och slaf.
Vi alla till en sällhet fika,
Som vårt förmätna hopp beler;
Och när vi lida, är det lika,
Om det, som fattiga, som rika,
Som höga eller låga sker.