←  Stormäktigste Konung
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Personerne  →


[ xvii ]

Företal.

Svenska Dramatiska Theatern är redan ej mera, hvad den var i sitt första svaga upphof. Beskyddad, och mer än blott beskyddad af Konungen, fortfar den att med framgång vederlägga en allmän fördom, länge verksam att neka Nationen en skådeplats. Man dömme efter hastigheten af dess förädling inom tvenne år, mera än efter begreppet om dess möjliga fullkomlighet, och man skall finna denna fördoms obillighet. Allt bestyrker, om ej bevisar, att ingen ära af vitterhet, likasom ingen af hjeltemod, öfverstiger det folkslagets hopp, hvars första uppträde i norden redan var ett företag af styrka och dristigt snille.

Våra största Författare, fordne eller ännu lefvande, hade hitintills sjelfva, icke utan sällan, och likasom med ett slags misströstan öfverlemnat sig åt Scenens ingifvelser. Det språk de skapat eller förädlat, har, äfven under deras händer, kanhända icke synts dem moget för den jemna värdighet af samtalet, det ädla och djupa uttryck af hjertats rörelser, eller de lifliga väckelser af umgängslynnet, som skådeplatsen fordrar. Med skäl synas de hafva fruktat, den i hvart nytt slag hastigt tröttande svårigheten att alltid skapa uttrycket, aldrig finna det till bruk förberedt. Man har sett med förundran en skådeplats inrättad nästan utan författare. På en gång har det funnits arbeten, det är sant, icke till ett stort antal, men flera, värdiga att gifvas nationen till nöje och undervisning. Skådespel der ingen höjd af tankar, ingen skönhet af styl, ingen liflighet af passionen, intet behag af det ädlare umgängsspråket, låtit sakna sig. Man har ej vetat nämna, eller man har orätt nämt upphofvet till dessa glänsande försök, likasom framkastade att pröfva den allmänna smakens närvarande höjd. Men man har igenkänt Skapelse-andan, hvars första vilja [ xviii ]är verkställighet, och hvars kraft fullbordar, utan behof af andra medel, än sig sjelf. Det svenska snillet har inom kort tid funnit sig vägen öppnad till en lager, hvarifrån det nästan trodde sig uteslutit.

Det skulle förgäfves bestridas, att man ju här som annorstädes funnit, bredvid det ypperliga, äfven det mindre goda. Allmänheten har sett, utan att bedraga sig derpå, dessa svagare alster af ett nyss upplifvadt yrke, med ett tålamod, en skonsamhet, hvilka må hända böra förtjena henne någon erkänsla af oss andra författare. Om hon liknar sig i välvilja emot alla som arbeta för hennes nöje; om hon värdigas med en grad af ökadt bifall anse det medelmåttiga arbete svenska Scenen af mig emottager, skall detta bifall tvifvelsutan i sin ordning blifva en retelse för nationens högre skalder, hvilka icke längre skola lemnas i ovisshet om de större segrar dem vänta.

Den egentliga historiska grunden för detta skådespel, innefattas i den troliga gissningen, att Oden med sina Asar förmodligen flyktat för Pompé; af hvars vapen de funno sig, under det Poutiska kriget, beständigt omgifna och hotade: en gissning hvari flera godkända författare öfverensstämma. Von Dalin yttrar den i sin Riks-Historia; och äfven Montesquieu, i sitt berömda verk de l'Esprit des Loix, synes gifva styrka deråt, då han från en sådan fruktan för de Romerska härtågen härleder i allmänhet de Asiatiska folkens utvandringar. Men af alla har den ryktbara Gibbon härom förklarat sig tydligast, och i den fullkomliga enlighet med närvarande Tragedi, att hans ord skulle synas likasom uppfatta innehållet deraf.

"Odens egna och egentliga fosterboning, (säger han) utmärkes genom benämningen af Asgård. Den lyckliga likheten af detta namn med Asburg eller As-of (hvilka [ xix ]ord äga samma betydelse) har gifvit anledning till ett historiskt system af så intagande natur, att man nästan önskar sig öfvertygelsen om dess sanning. Det antages nemligen, att Oden varit Höfding för ett barbariskt folkslägte som bofäst sig vid stränderna af sjön Meotis, och der lefvat intill dess, efter Mithridats fall, Pompés vapen hotade Norden med träldoms-oket. Lågande af harm att finna sig öfverväldigad af en makt som han ej ägde styrka att emotstå, hade han tvungits att för den undanvika, och från gränsorna af det Asiatiska Sarmatien, ledsagat sitt folk upp till Sverge; men med den stora föresatsen, att i detta frihetens aflägsna skyddshem, dana en religion och ett folk, som i någon kommande tid skulle blifva medel till hans odödliga hämd; när nemligen en gång hans segrande Göther, uppeldade af en fanatisk krigsdyrkan, skulle i tallösa skaror utströmma från granskapet af Polcirkeln, för att straffa menniskoslägtets förtryckare" [1]. Så Gibbon. Man finner i dessa rader äfven, från början till slutet, hufvudsumman af detta sorgespel.

Hvad åter angår de särskilta historiska händelser som deri nämnas eller förekomma, bör jag tillstå, att förloppet och tid-ordningen deraf, icke blifvit med sträng sanning iakttagna. Dikten har behöft, och som jag tror, tiltåtit någon omställning: en frihet som jag smickrar mig att likväl ej hafva missbrukat. Det sanna förhållandet är, att Ptolomeus Auletes, son af Lathurus, som genom Pompés och Cesars förenade beskydd uppstigit på den Egyptiska thronen, men blifvit genom inhemsk missämja störtad derifrån, hade anhållit om Roms bistånd och isynnerhet om Pompé till härförare. Men det kan ej med lika grund påstås att Pompé verkligen i person utförde detta värf. Det [ xx ]var Gabinius, af hvilken Ptolomeus åter i Riket insattes. Ej heller stod expeditionen till Egypten i den förening med det Pontiska kriget, att detta sistnämda verkligen utfördes i sammanhang dermed. Detta krig var, genom Mithridats död, redan förut till ända bragt; och till samma äldre tidepunkt hörde egentligen äfven Pompés vistande i Schytien, med hvad Plutarkus berättar om hans Saturnaliska hvila bland detta folk. För att gifva ett sammanhang åt händelserna, har man i närvarande skådespel likväl antagit, både att Pompé sjelf ställt sig i spetsen för den Egyptiska expeditionen, och att kriget mot Mithridat då ej ännu var fördt till ända. I dessa tvenne punkter består alltså hufvudsakligen den historiska afvikelsen. Jag har ej tvekat att göra en anakronism: jag hade blott önskat att kunna göra den i vackrare verser.

En Författare som, i den högsta glans af ära och storhet, icke räknar sig ovärdigt att dela denna benämning med dem han skyddar och belönar, hedrade under sjelfva arbetet detta försök med den uppmuntrande godheten att afhöra de tre första Akterna, nyligen fulländade. Denne upplyste domare värdigades då anmärka emot det historiska af min plan, att Romarne icke utan brott emot deras lagar ingingo giftermåls-förbindelser med andra nationer. Kritikens grundlighet har låtit mig känna nödvändigheten att tidigt besvara den. Det är sant, att Pompé i denna Tragedi icke förmäler sig med Thilda; men han begär hennes hand: det är nog att synas ett giftermål. För min del, (om det är mig tillåtit att med frihet yttra mig häröfver) synes det mig som Roms store härförare lika så litet tvistade öfver det namn man behagade gifva deras kärlek, som deras eröfringar. Antonius älskade Cleopatra, och förbant sig med henne, i förakt af Octavias tårar, Augusti hämd, och alla Romerska lagar, ända till ärans och [ xxi ]nyttans. Det var aldrig tillåtit genom någon i Rom anslagen tafla, att låta släpa en annan medborgares hustru med våld ur dess hus och säng. Det var dock det, som Pompé gjorde med Emilia, Syllas dotter-dotter, just då hafvande af den man, med hvilken hon lefde, och som hvarken genom sin egen eller lagarnes arm förmådde att skydda henne. Detta drag gör kanhända fyllest, att rättvisa troligheten af en kärleks svaghet, som historien, jag medgifver det, icke tillägger denna stora man, men som mindre än man vanligen tror, bestrides af hans lefnadshändelser. Roms aftonmåltider voro uppfyllde af hans äfventyr, och den så kallade goda Gudinnans mysterier, hade för honom inga hemligheter.

Någon har gjort ännu ett historiskt inkast må hända icke oförtjent att i förväg undanrödjas. Pompés första tal till Yngve, hans stora löften, den vidsträckta makt han öfverallt tillegnar sig att bortskänka Konungariken ifrån Republiken, utan dess samtycke, och att af egen myndighet återställa i frihet ett land, i romerska folkets namn underkufvadt; skulle allt detta, har man sagt, icke äga någon likhet af stortalighet hos en romersk härförare, skyldig att för sina minsta steg ansvara inför Folkets domstol? Jag tillstår att Roms Generaler funno sig någon gång i denna farliga nödvändighet. De darrade understundom vid Republikens namn, men genom en omvänd ordning, darrade Republiken också stundom vid deras. Jag skall för öfrigt häremot intet annat svar anföra, än Pompés eget till Tigran, en af de Konungar, som på en gång sågo sig utplundrade af det romerska ädelmodet: Tigran, sade han, hvad era öfriga stora förluster beträffar, så anklaga derföre Lucullus: det är han som skilt er vid Syrien, Phenicien, Cilicien, Galatien och Sophenen. För min del lemnar jag er allt det tillbaka, som ni ägde vid [ xxii ]min ankomst, under vilkor att betala till Romarne en viss summa penningar, för de konster ni spelat dem, och jag skänker åt er son Konungariket Sophenen. Man anmärke att detta konungarike var af Lucullus intagit, icke af Pompé.

Bland ofullkomligheterna af denna Tragedi väntar jag att finna räknad isynnerhet saknaden af en viss närmare lokal-målning, vare sig med afseende på Gudalära, ålderdomsbruk, gammalt kämpespråk, eller hvad annat man tror höra till den sanna teckningen af dessa aflägsna tider och personer. Visserligen hade det varit tillfälle att här införa en god del af Eddan och Sagorna, och att efter dem skilra Oden Runahufvud, med hela sin mythiska physionomi och sina trollgudiska attributer. Svårare hade detta målningssätt icke varit. Om det varit rättare, och om det är i allmänhet möjligt att med den rå, sinnliga naturmålningen af alldeles barbariska tider och folkslag, förena det värdigare språk, den upphöjning, med ett ord, hela den ädlare natur som utgör i våra dagar, så långt jag förstår, Tragediens ovilkorliga fordring, lemnas till dem att afgöra som äga nog insigt att dömma derom. Men man låte Oden i sitt äkta fornskick uppträda på Scenen: man låte honom tala med Sigurd eller Asmun om Bifrost och Ygdrasil, om Nifflhem och Muspelhem, om Fenris-ulfven och Midgardsormen: man låte honom förkunna för sitt fältråd hvad Mimers hufvud uppenbarat honom; gifva sina män Bianak; försöka Seid och Gallrar emot Pompés öfvermakt; nyttja sina korpar att utspeja Yngves ankomst, eller sitt skepp Skidbladner föra honom hem: och det vore icke mera Konungen, härförarn, den historiska hjelten, det vore den barbariska Gudadiktarn, men framförallt, sagans trollman som man egentligen hade målat. Dessa saker, [ xxiii ]om ock fordom förenade i verkligheten, låta ej lätteligen förena sig i målningen inför en tids ögon, som redan preglat det ena med sin beundran, det andra med sitt åtlöje; och minst i ett slag, hvari man ej vill och ej bör tåla andra känslor än höga och allvarliga. För min del har jag åtminstone, hos Europas största mästare, icke sett på sådant sätt skillras, hvarken de älsta Greker, eller de älsta Romare; hvarken Araber, eller Amerikaner, eller ens Schyterna. Det yttre lifvets härmande afteckning till seder och lefnadsskick, hör, efter mitt omdöme, icke utan med stora undantag till Tragedien, och kan ej, i hela sin lägre sanning, tillhöra den utan uppoffring af dess rätta och stora föremål. Endast Shakespeares öfverdrifna beundrare hafva förgudat detta påstådda naturenliga målningssätt, som är, till en viss grad, i hvars och ens förmåga att härma; under det att Corneilles och Racines svårligen skall blifva möjligt att försöka med minsta framgång, utan något slags öfning och skicklighet. Tvisten om företrädet emellan begge målningssätten skall förmodligen ej slutas, förr än man hunnit afdömma hvad Tragedien egentligen bör vara, antingen ett lustverk för inbillningen af alla naturlifvets afstickande former och skaplynnen, äfven de råaste, sådana de i verkligheten utmärka olika folkslag, tider och personer, eller en ren målning af den högre menskliga sinnesnaturen, sådan den hos alla folkslag och på alla tider igenfinnes; när man nemligen förstår att derifrån afsöndra den gröfre hvardagsytan, åtminstone att blott låna derifrån, hvad till en viss nödvändig skiljaktighet må synas tjenligt att bibehålla.

Jag bör ej trötta läsaren med en vidlyftigare inledning till detta Skådespel. Men man kan ej lemna att tala om ett yrke, af så stor förtjenst i våra tiders odling, utan att tillika fästa ett beklagande ögonkast på det folkslagets närvarande öden, hvars glans det gjort under tvenne [ xxiv ]tidehvarf, hvars seder det förädlat, och hvars språk det upphöjt till äran af alla Hofs, alla Nationers och hela den allmänna upplysningens. Detta land, som gifvit Europa lagar för Scenen, för de högre tänkesätten, för det ädlare umgänget, synes ändteligen sjelf hafva tröttnat vid sitt afundade företräde och sin lysande ära. Dess sorgespel äro i våra dagar andra, än vitterhetens, och de tårar de gifva, icke mera nöjets. Olyckligare än det berömda och sönderslitna Rom, synes det mindre hafva förts igenom borgerliga oordningar till stillhet och upplysning, än flyttats från tidpunkten af Augusti och snillets ära, tillbaka till proskriptionernas. Alla själar af finare odling, af upphöjdare känslor, begråta i detta fordom älskvärda folks förvillelser, likasom förstörelsen af ett gemensamt fosterland. Frankrike har förlorat de män, eller, rättare sagdt, den mannen, som med förnuftets erkända rätt, dömde regenterna och folken; verlden synes öfverlemnad åt utsväfningarna af dess omogna upplysning, och Europas tidningar bära emellan folkslagen rysliga berättelser om de blodiga följderna deraf. Sånggudinnorna, oskiljaktiga ifrån det sanna förnuftet, den blida menskligheten, den lugnare samfunds-lefnaden, vana att skyddas vid en thron, söka en ibland Europas, och skola stanna vid den, på hvilken de finna hjeltemodet. Stockholm den 24 Januari 1790.


  1. The Decline and Fall of the Roman Empire, Basel 1789. I Vol. Chapt. X. p. 522.