Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Sorgens son
| ← Ögonkast på Naturen |
|
Till Fru Weltzin, vid Fru Westbergs likkista → |
SORGENS SON
(EFTER CLAUDIUS.)
Vid hafvet, på ensliga stranden,
Satt Sorgen, från himmelen skild,
Och formade, tankfull, med handen
Af leret, en mennisko-bild.
Zevs kom. — Hvad är det? hörs han fråga. —
O Zevs! blott en skapnad af ler.
Men visa din Guda-förmåga:
Skänk lif åt den bilden du ser!
”Han lefve! — Likväl jag förklarar,
Min är han, i kraft af mitt lån!” —
Nej, utbrister Sorgen, och svarar,
Nej, låt mig behålla min Son!
Af mig är han tillskapad vorden — — —
”Ja, men han har lifvet af mig!”
Som Jofur det sade, kom Jorden,[1]
Såg bilden och yttrade sig:
Från mig, ur mitt sköt är han röfvad:
Jag åter begär hvad jag mist.
Din rätt, svarte Zevs, skall bli pröfvad;
Saturnus må slita vår tvist
Han dömde: ”Sig ingen beklage!
”Till alla gemensamt han hör.
”Du Zevs, som gaf lifvet, det tage
”Med anden igen, när han dör!
”Du Jord, till din egendom göre
”Hans ben; göm dem åter i frid!
”Dig Sorg! dig, sin mor, han tillhöre
”Sin hela besvärliga tid!
”Från dig, skall så länge han andas,
”Han aldrig bli skild någon dag;
”Din röst med hans stämma skall blandas,
”Din bild med hans anletes drag!
Så Allmagtens utslag blef gifvet,
Och menskan, i kraft af dess bud,
Blef tillhörig Sorgen, i lifvet,
I döden, — Jorden, och Gud!
- ↑ Jorden eller Tellus var en Gudinna hos de gamla.