Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Stormäktigste Konung
|
Författarens företal → |
Stormäktigste Konung,
Allernådigste Herre!
Då af dessa Skrifter en ny Samling
lemnas åt Allmänheten, tillåte Eders Majestät
allernådigst att det första offret deraf
nedlägges, i djupaste underdånighet, inför den Thron, på hvilken den Tredje Gustaf
sutit, och hvarifrån samma skyddande
Spira ännu utsträckes öfver de yrken Han
älskat och upplifvat.
Att tillhöra CARLARNAS Hjeltetal, och att efter den mest beundrade bland dem, vara den förste som med detta stora Namn pryder Thronen, skulle redan, Allernådigste Herre, försäkra en Svensk Konung om hela Fäderneslandets vördnad och kärlek. Men om denne Konung tillika gått i CARLARNAS spår, och fullföljt deras bana: om han med Segrarens krans förenat Medborgarns: om han ryckt, tvenne gånger, Fäderneslandet från branten af undergång, och tvenne gånger upplifvat en af dess ädlaste rättigheter: om den största, af Nordens händelser, Skandinaviens förening, och samma Spira hyllad af tvenne Brödra-Riken, utmärkt Hans Regering och förevigat den: om Han, med ett ord, till sin första och tidiga odödlighet lagt i sena år en ny, ej mindre lysande: då, — hvem skall ej erkänna det? — då har ock denne Konung uppfyllt hela Hjeltemåttet af sitt Namn, och kan afbida, med trygghet för sitt minne, både häfdernas dom, och det icke ringare Konunga-profvet, att af en Stor Man efterträdas.
I glansen af ett sådant SkyddsNamn tillhörde det kanhända blott någon förtjenst af utmärkt och varaktigt beröm att våga framträda. Men det har varit, Allernådigste Herre, och skall blifva, i all börjande Vitterhet, de största Monarkers lott att hafva skänkt hägn och uppmuntran åt hvad efterverlden ej sällan skall finna långt öfverträffadt. Vissheten härom, i afseende på dessa Skrifter, bör vara hos mig så mycket lifligare, ju mera de hafva att frukta äfven jemförelsen med både äldre och sednare hos oss. Skulle dock, af en närmare eller aflägsnare tid, mitt underdåniga offer dömmas på denna grund djerft och oblygsamt, svare då för mig detta blad: att det nedlades för en Konungs fötter, af hvars belönande nåd författarn ägde allt hvad som påkallar den djupaste undersåtliga tacksamhet; och att han, vid gränsen af sin lefnad, i den ärefullaste tidepunkt för sitt Fädernesland, och med minnet uppfyldt af sin Konungs välgerningar, hvarken ägde förmåga att tysta sitt hjertas känslor, eller annat sätt öfrigt, att förvara dem undan den glömska, hvari han gick att sjelf nedgömmas.
Med djupaste undersåtliga vördnad framhärdar,
Stormäktigste Konung,
Allernådigste Herre!
Eders Kongl. Majestäts