Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Supliken, eller Pjesen på stund/Epilog
| ← Pjesen |
|
Nyss steg det sorgsna Sveas röst
Med klagan till det höga.
Förtviflan dvaldes i dess bröst,
Och tårar i dess öga. —
Men — då det Gustaf Adolf ser,
Så klagar ej dess hjerta mer :,:
O Du! som fått en Krona bära,
Som strålar af Gustafvers ära,
Vinn snart, som de, i Ryktets famn,
Ett lika lof åt lika namn. :,:
Och Du, som sträckt en Hjeltes hand
Mot stormen då han skakat!
Njut tacksamheten af det land,
Hvarför du stridt och vakat!
Så snart det Carl vid styret ser,
Så fruktar det ej faran mer. :,:
Ditt blod Du vågade i striden,
Ditt lugn Du offrat under friden;
Och visar på en gång vår bygd,
En Konung, och en Konungs dygd. :,:
Den stund, då våra suckar få
För Gustaf Adolf tömmas,
Kan Gustaf Adolfs Mor väl då
Af Sverges kärlek glömmas?
Nej, hvar gång det sin Konung ser,
Åt Hennes bild det offer ger. :,:
Pryd, Mor och Drottning utan like! —
Pryd länge Gustaf Adolfs Rike;
Och lemna oss ej förrn Du sett
Den sällhet som Du oss beredt. :,:
Monark, hvars Namn välsignas nu
I nyss besökta länder!
Med allas kärlek, reste Du,
Med allas återvänder.
Att se Dig en gång, sällhet ger,
Att alltid se Dig, gör det mer. :,:
Må glädjen lifva våra dansar;
Ge pris åt våra enkla kransar;
Och de som Äran lofvar Dig
Med nöjets alltid linda sig! :,:
Chor.
Må glädjen lifva våra dansar, m. m.
Ballet.