Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Supliken, eller Pjesen på stund/Pjesen
← Personerne |
|
Epilog → |
FÖRSTA SCENEN.
SOPHIE, (med ett papper i handen.)
Den Fredrik! vers i går, och vers i dag nu åter!
Han är just ett genie, minsann.
(ser på klockan.)
Men hvad? — ren fem! — nå kors, hur han sig vänta låter!
Ren fem! och än ej här, fast budet honom fann!
Den Fredrik! hvarför blef då han
Två ting, i sanning sagdt, rätt bra att annars vara,
Men, för vår kärlek till hvarann,
Två mest fatala ting af tingens hela skara:
Först min kusin, — och sen — dansör vid Operan!
Ack att jag ej törs uppenbara
Min svaghet, mina tysta qval,
För den hvars godhets prof jag njutit utan tal,
För min välgörerska, min matmor, min Grefvinna!
Men fåfängt vore dock att hennes bifall vinna.
Hon tror att lutter flärd vid Konglig Opran fins;
Att allt är der försåt för stackars flickors heder,
Och en dansör, bevars! en fasligt flyktig prins,
Med bara skuld, och inga seder.
Likväl, hur flyktig prins min Fredrik vara må,
Kom han för min skull blott, från Stockholm hit ändå,
Och hvad till dubbelt lof hos mig i tysthet gäller,
Från alla Operans långt grannare Mamseller!
Ack, om en dag — min Gud, hur hjertat börjar slå,
Så snart jag mig det der i hoppet föreställer! —
Ack, allt är här så gladt i dag,
En sådan fröjd jag förr i Sörmland ej sett råda.
Allt skyndar sig förtjust, allt, allt, så när som jag,
Att Sverges unga Konung skåda,
Som skall med sitt besök, vår ort rättnu benåda.
(hon tittar genom fönstret.)
Hans Nåd har rest, alltren, mot Kungen kan jag se:
Grefvinnan går för sig i trägården allena,
Och jag — jag väntar här min lata älskare.
En smula svaghet blott, och strax bli de så sena!
Den Fredrik! hvarför just skall han vid Opran stå?
Och hvarför äro vi kusiner, just vi två?
Och hvarför kan jag ej det hopp med visshet njuta,
Att se min tysta sorg med denna dagen sluta?
Jag skulle trösta mig af detta hopp ändå,
Om tidens korthet blott det ej omöjligt gjorde,
Och om min Fredrik kom, så hastigt som han borde.
Der är han! —
ANDRA SCENEN.
SOPHIE. FREDRIK.
FREDRIK.
Ah! pardon, min skönaste Sophie,
Pardon, att jag ej kom alldeles på minuten.
Behöfver du försäkrad bli,
Att jag, på språng till dig, är skäligt oförtruten?
Men vägen är i dag ej fri,
Och man har stort behof af armarnas förmåga.
Man trampas ner af folk, som hals och lemmar våga,
Att se hur Kungen far förbi.
Nu, hvad befaller du din slaf? om jag törs fråga.
SOPHIE.
Tack för de vackra vers du på min namnsdag gjort,
Tack Fredrik! —
FREDRIK, (med stor geste.)
Tag emot det offret af min låga.
Det tecknar, som sig bör, min ömhet, — och min plåga!
SOPHIE.
Vass tre! det der var grant och stort!
Nu slog du an, kusin, i rätta Opra-smaken.
Men för att komma strax på saken,
Du gör rätt vackra vers, och gör dem, tror jag, fort?
FREDRIK.
Som ingen ting, kusin. Det kostar mig ej mera,
Än doppa pennan blott, och lemna handen fri;
I synnerhet, som nu, när hjärtat får diktera,
Och ämnet är så rikt, så skönt som min Sophie.
SOPHIE.
Åh ämnen — har du, tror jag, flera!
I Stockholm, kan jag väl förstå,
Ej sällan sker, gunås, att hjertat får diktera.
Det kostar ingen ting, för dig — är det ej så?
FREDRIK.
Jag bör ej neka just till det beröm jag vunnit.
Vid Opran, der jag än står qvar,
Jag skrifver, det är sant, små pjeser alla dar,
Som tycke nog vid Hofvet vunnit.
Så att jag min merit ej blott i föttren har;
Jag dansar icke blott, — jag äfvenväl — författar,
Och hvad man allramest i mina skrifter skattar,
Det är ett visst behag, en lätthet, Gud vet hvad,
Som gör att, på en blink, jag skrifver fullt ett blad,
Och börjar på ett nytt ... du skrattar?
SOPHIE.
Af glädje, ser du väl, att versen går så lätt.
Jag har ett visst förslag att göra.
FREDRIK.
Befall, mitt vackra barn, låt höra.
När man är skön som du, så har man alltid rätt.
Och fästmö till bevars, då är man öfver alla.
Och kan, allt hvad man vill, befalla.
SOPHIE.
Du är galant; men vet, det är ej nog i dag;
Du måste vara qvick, så fordrar mitt förslag.
FREDRIK.
I detta grymma fall, min älskansvärda flicka,
Så möts väl ditt förslag af någon svårighet,
Och kunde, som man säjer — klicka.
Vi snillen äro, som man vet,
Ej alla stunder lika qvicka.
Men ditt förslag ändå, — välan: låt höra det!
SOPHIE.
Man smickras, som jag nyss af Grefvens uttryck sporde,
Att Kungen, anländ hit, en timme dröja torde.
Skrif några vackra vers till Konglig Majestät.
FREDRIK, (litet brydd.)
Nå, nå, — så fort, mitt barn, är ej i min förmåga ..
Och i hvars namn? om jag får fråga.
SOPHIE.
Men skrif dem, om du vill, i hela ortens namn,
Som får i dag den sällhet njuta,
Att första gången se, och första gången sluta
Sin unga milda Kung, i undersåtlig famn.
Hör på, så skall du lätt min afsigt dermed röja.
Man tror att Hertigen och Kungen torde dröja
Vid skiftet, som jag redan sagt,
Och man har valt dertill en utsökt vacker trakt.
Skrif några vackra vers, som kunde dem förnöja,
Och låt dem sjungas der.
FREDRIK.
Af hvem? — af Hållkarn då?
SOPHIE.
Af Soknens barn, kusin, som här i skolan gå.
Du mins den vackra sång, de dansar du dem lärde,
Då jag, för Hennes Nåd, en fest af dig begärde,
Midsommarsdan, i fjol, som Grefvens namnsdag var.
Kläd dem, i dag som då, med band och bjefs och kransar,
Sätt några sidor vers, som då, i tal och svar.
Och sen de sagt dem fram, låt börja deras dansar.
Så gör du, har du sagt, i Stockholm alla dar?
FREDRIK.
Men finn, att allt det der i dag omöjligt blifver.
Knappt återstå till allt två timmar, som du vet.
Och fast jag, utan skryt, just ej är slät poet,
Är det likväl ej så, i fyrsprång, som man skrifver
Sig fram till ryktets lof, och minnets evighet. —
Jag skulle snart i grund mitt vittra namn förstöra!
Dessutom, tro helt visst, min vän,
Att Kungen, liksom Hertigen,
Få nog, i hufvudstan, så många verser höra,
Att om, på bygden här, man ärnar dem en fest,
Sker sådant, på min ära, bäst
Dermed, att inga verser göra,
Och låta fåglarna få äga deras öra.
SOPHIE.
Du älskar mig ej mer, det har jag ren förstått.
Herr Fredrik finner ej för godt,
Att sig för min skull mer den minsta möda gifva.
Nyss fordrades, för dig, ej mer att verser skrfva,
Än låta handen gå och doppa pennan blott,
Nu möta tusen svårigheter.
Välan, så håll till goda då,
Jag säger dig, rent ut, att du är ett af två:
Den sämsta älskare, den sämsta bland poëter!
FREDRIK.
Hvad hon är häftig, min Sophie!
Man skulle henne knappt från de förnäma skilja.
Du tror, som de, att den som förr gjort poesi,
Om han ej jemt är qvick, så är det elak vilja.
Jag står dessutom här, så många mil ifrån
Min stora skatt, — Rimlexikon,
Förutan hjelp hvaraf, så gerna man ock ville,
Man gör ej något verk af snille.
SOPHIE.
Se här mitt sista ord: vill Fredrik äga mig?
FREDRIK.
Var viss jag dör af sorg, om ej det hoppet lyckas.
Det är så sant, kusin, så sant, att det kan tryckas.
SOPHIE.
Då skrif, hvad helst det kostar dig.
Vi äro syskonbarn, du vet hvad det vill säga;
Och att ett giftermål ej mellan oss har rum,
Om vi ej Kungens tillstånd äga.
Nu gäller, ej att vara dum,
Nu är den rätta tid att detta tillstånd vinna.
Bry dig ej mer än jag om rimslut och kritik;
Skrif allt det vackra du kan finna,
Låt sjunga det, och räck med versen — din Suplik.
Jag har ej sagt ännu ett ord åt min Grefvinna.
Hon har det bästa vett, hon har den bästa själ;
Men folk från Opran — ack! dem tror hon aldrig väl.
Hos henne all min bön mig föga skulle båta.
Jag vet jag henne gör emot,
Jag vet hon detta steg, mig aldrig skall förlåta;
Men, efter sådant är mitt ödes grymma hot,
Så väljer jag att förr i Fredriks armar gråta,
Än gråta obönhörd inför en matmors fot.
(efter någon tystnad.)
Gör som du vill — men om du skrifver,
Så mins du har en timme blott.
Och hurdant verket blir, förkastligt, eller godt,
Att det är din Sophie, som priset derför blifver.
Kom, när du versen färdig fått,
Att, liksom af dig sjelf, Grefvinan derom fråga,
Hvad hennes mening är, och om du ej kan våga
Att låta sjunga den, till nådigt välbehag,
För Kongl. Majestät, vid ombytet i dag?
Säg allt hvad som behöfs att saken bäst förklara;
Du nu tillräckligt mig förstår.
Gör som du vill. Farväl. —
(hon vill gå.)
FREDRIK, (håller henne tillbaka.)
— Nå låt mig tala bara ...
SOPHIE, (i det hon går.)
Det är ej nu jag ber dig svara,
Ditt svar jag om en timma får.
FREDRIK, (följer efter henne.)
Sophie, jag räds ...
SOPHIE.
Har ingen fara!
FREDRIK.
Det går omöjligt an.
SOPHIE.
Det går.
FREDRIK.
Men om jag kan ej?
SOPHIE, (med otålighet.)
Så låt vara.
(hon går.)
TREDJE SCENEN.
FREDRIK, (ensam.)
Hon flyr. Nå sex års tid jag ren vid Opran stått,
Och jag har dansat der, bland furier, blixt och fasa;
Jag brinna sett Armidas slott,
Hört skrålet af Orest, anfäktad för sitt brott,
Och trängts bland skuggorna i sjelfva Gustaf Vasa:
Men aldrig såg jag än, så långt jag minnas vet,
Så dråpligt fält, för en poët,
Att sättas utom sig, och rasa!
Hvad skall jag göra, fattig fan?
Jag älskar min Sophie, och kan ej henne mista,
Men både rim och tankar brista,
Och måtte denna stund bli af mitt lif den sista,
Om jag kan hitta på en liknelse till plan! —
Regenter, Konungar, som glänsen högst i ära,
När eder makt, som här, är hjertats fria val,
Då ger er åsyn fröjd, — det är bevisad lära;
Likväl, när i en sång, en pjes, ett glädjetal,
Man skall, på sagd minut, sin fröjd i dagen bära,
Hvad den blir ofta svår att skilja från ett qval!
Jag arma rimmare, min ställning är fatal.
Jag ser väl hvad mitt öde blifver,
Och att en undflykt har ej rum;
Om jag ej skrifver, tros jag dum,
Och dummare, — i fall jag skrifver!
Om någon bok ändå, i min konsternation,
I mina händer råkte falla,
Med någon vers uti, som gick på någon ton,
Jag kunde slikt, om just ej fri Imitation,
Åtminstone fri Afskrift kalla.
Men tiden flyr — välan — välan, Sophie det vill!
För Fästmö och för Kung, vi allting våga böra;
Och mången litet nog i verlden skulle göra,
Om ingen gjorde mer än hvad han dugde till.
Hvad? ser jag ej Sophie som kommer med Grefvinnan?
Fort — versen måste fram, hvar fan jag ock skall finna’n.
FJERDE SCENEN.
GREFVINNAN, SOPHIE.
GREFVINNAN, (ser på klockan.)
Det blir en timme snart, sen Grefven reste bort,
Och Kungens uppehåll vid ombytet blir kort;
Min man ej fela kan att vara snart tillbaka.
Hvad fröjd lär ej i dag det goda folket smaka,
Att första gången se den Kung,
Hvars lagar det en dag skall lyda,
Med allt det hopp han ger att svenska thronen pryda,
Och lika älskansvärd som ung!
Du ser mig rörd. Jag kan de känslor ej fördölja,
Som denna dag mitt hjerta gett.
Jag har vår unga Kung i vaggan fordom sett;
Min suck skall för hans väl till grafven konom följa.
Dock, hvad kan honom önskas mer?
Och hvad kan Sverge mer af Himlens gunst begära,
Än vid sin Konungs hand, då det en Hjelte ser,
Som af en Konungs dygd exempel honom ger,
Och styr hans första fjät till sällhet och till ära!
SOPHIE.
Men om jag, Hennes Nåd, törs säga rent ut fram
I min enfalldighet, som jag kan saken skåda,
Så tycks mig att det är för orten just en skam,
När Kung och Hertig den med sitt besök benåda,
Att orten håller sig så fasligt allvarsam.
Jag tycker någon fest till minsta borde gifvas;
Som, för exempel sagdt, om några verser skrifvas,
Om någon utvald tropp af bygdens ungdom kom,
Som fick, för Kung och Prins, i nåder dansa om.
Jag har ej Opran sett, jag har ej fått studera,
Ers Nåd vet bättre sjelf det der, och mycket mera.
GREFVINNAN.
Din fjolla, tror du då att Kungen väl deraf
Sig mycket road skulle finna?
Och att, af dans och sång, behagen ej försvinna
För den som följs deraf, från vaggan till sin graf?
Men denna fröjd han ser i allas ögon råda,
Den blick som säger: kom, Du är vårt hopp, vår tröst!
Det är en fest för Kungars bröst,
En högtid som, ty värr, ej alla Kungar skåda.
SOPHIE.
Men Kungen, Hennes Nåd, är ju ännu så ung?
GREFVINNAN.
Ja, det är sant, mitt barn — men han är redan Kung.
Och utom dess, hvem fins, som kunde sammansätta
Musik och vers och dans, som passade till detta?
SOPHIE.
Jag har väl en kusin ...
GREFVINNAN.
Se så, der ha vi den!
Från Opran, om jag mins, — hur är det nu igen?
SOPHIE.
Från Opran, Hennes Nåd. — Grefvinnan minnas torde,
Att det var han i fjol som just, på mitt förslag,
Till Hennes Nåds kalas på nådig Grefvens dag,
Musik och vers och dansar gjorde.
GREFVINNAN.
Ja, du har rätt, jag mins. Han kommer hit ibland;
Låt honom likväl ej för ofta dig besöka.
Du har nog slägt ändå, och detta slägtskapsband
Tycks ej behöfvas just att antalet föröka.
SOPHIE.
Men, Hennes Nåd, han är ...
GREFVINNAN.
Hvad är han?
SOPHIE, (med någon förvirring.)
Min kusin.
GREFVINNAN.
Sophie! Sophie! se opp! du håller elak mine;
Må ej min fruktan sannad blifva!
Visst ser han hygglig ut, jag det ej neka kan;
Men barn, en okänd karl, — och sen den Operan! —
(klappar henne.)
Nej, min Sophie skall mig den sorgen aldrig gifva.
Du älskar mig dertill för mycket som jag tror,
Och du har ägt i mig, du vet det sjelf, en mor —
Du gråter? ...
SOPHIE.
Ack Ers Nåd, hvad kan jag dertill svara?
Mitt hjerta uppfylldt är af tacksamhet mot Er,
Och Himlen, som dess tankar ser,
Vet att jag, med mitt blod, Er gerna ville spara
Hvart missnöjdt ögonblick —
(blir varse Fredrik.)
Der är han ...
GREFVINNAN.
Hvilken han?
Hvem kommer? Grefven?
SOPHIE, (förvirrad.)
Nej, han sjelf ...
GREFVINNAN.
Hvem sjelf? — minsann,
Jag börjar snart, Sophie, att någon ting befara —
SOPHIE.
Af mig, Ers Nåd? — bevars, Gud vet hvad det kan vara!
(afsides.)
Jag så förvirrad är, att allt förrådas kan.
FEMTE SCENEN.
FREDRIK. De Förra. En samling af Bygdens Ungdom, klädd till dans.
FREDRIK.
Ers Nåd förlåta täcks, den frihet jag mig gifver.
Ers Nåd ser här en slät poët,
Som brinner för sin Kung af undersåtlig ifver,
Och gerna tolkar den, i underdånighet.
Jag några svaga vers i hast författa hunnit:
Och vågar synas för Ers Nåd,
Med dem af bygdens barn jag först omkring mig funnit,
Att söka, om jag djerfs, dess rättelse och råd.
GREFVINNAN.
(till Sophie.) (till Fredrik.)
Han talar alltför bra. — Det nit som ni bevisar
För er Monark, är visst en omsorg den jag prisar.
Det blir, jag fruktar blott, för sent för denna gång.
Likväl om ni så vill, så läs för mig er sång.
FREDRIK.
Som tiden varit kort, den föga värde äger.
GREFVINNAN.
Den icke fela kan att höras med behag,
Då den ett uttryck blir af hvad ert hjerta säger.
FREDRIK.
Ers Nåd har sig bekant, hvad, efter konstens lag,
Till sångens skönhet pröfvas höra;
Hur den bör vara full af eld och starka drag.
Och hvilka liknelser Poëten måste göra.
Jag har, till sådant allt, haft ingen tid i dag.
GREFVINNAN, (småleende.)
Ju mindre tid man har, ju mer den måste sparas.
Låt höra edra vers, och hur ert nit förklaras.
SOPHIE, (till Fredrik afsides.)
Läs då en gång och gå, det blir ju snart för sent —
FREDRIK.
Det hade väl gått an, bland annat, som jag ment,
Att likna Kungens blick vid Solens första strålar,
Då han den östra skyn med ljusets färgor målar;
Regenten deremot, vid Solens förebud,
Aurora, som gör väg för dagens unga Gud.
Sen, och för svitens skull, som lär med Kungen vara,
Jag hade också tänkt, i underdånighet,
Att likna Kungen sjelf vid någon stor komet,
Som med en svans af eld, man ser kring himlen fara.
SOPHIE, (till Fredrik afsides.)
Men Fredrik, är du klok? så sluta då en gång —
FREDRIK.
I synnerhet var det min Önskan, i min sång,
Att af Monarkens dygd, en värdig målning göra.
GREFVINNAN.
Med allt det der, blir versen lång;
Och smickret skona bör ett ungt och helgadt öra;
Det lof man vet sig värd, begär man ej att höra.
(något buller hörs.)
Kom ej en vagn?
(Man tittar ut ur fönstret. Grefvinnan går Grefven till mötes.)
SOPHIE, (till Fredrik.)
Min Gud! nu står du vacker der;
Nu är ju allt förbi, och sjelfva Grefven här.
SJETTE SCENEN.
GREFVEN, med en stor hop främmande. De Förra.
GREFVEN, (till Grefvinnan.)
Jag har ej skådat nyss, det måste jag bekänna,
En syn så rörande, så skön för mig som denna.
Allt Folket trängdes om att närmast se sin Kung.
En ropte: ack hur mild! — En annan: ack hur ung!
Men det en skockning blef, ett stoj som knappt kan tänkas,
När Kungen sjelf steg ut, af sin Herr Farbror förd.
Hur mången suck blef då, midtunder sorlet, hörd!
Hur mången tår jag såg på glada kinder stänkas!
Och Kungen var så frisk, så glad, och Hertigen
Var nådig, som du vet Han alltid är, min vän.
Men känslan i Hans blick, sig ej beskrifva låter,
När Sverges unga Kung, Han viste för sitt Folk.
Hvart ögonkast Han fick, var tacksamhetens tolk,
Och med välsignelser Han kom, och reste åter.
GREFVINNAN.
Du talar så, min vän, att jag rättnu, — jag gråter.
GREFVEN.
Jag undrar ej derpå — så gjorde äfven jag.
Nu, som jag gerna vill att denna glada dag
Skall, som den börjat, äfven sluta;
Så har jag, som du ser, af sällskap gjort mitt val,
Så talrikt, som jag tyckt kan spisa i vår sal,
Att qvällens fröjd med oss i landtlig enfald njuta.
(ser sig omkring och får se de utklädda Bondbarnen.)
Men hvad är allt det här? jag tror du håller bal!
GREFVINNAN.
Det är Sophies kusin, som hade tänkt att göra
En liten fest åt Konungen,
Med några verser till, dem jag höll på att höra,
I samma ögonblick som du kom hem igen —
Nu är det alltför sent, dess värre.
GREFVEN.
Nå jag beklagar det, min Herre.
Men efter mödan dock är gjord.
Så må ju poësien bli sjungen vid mitt bord,
Och barnens glada dans vår lilla högtid pryda.
Låt höra, om Er täcks, hur edra verser lyda.
FREDRIK.
Som nådig Grefven finner godt,
(han ställer alla barnen i ordning, hvart och ett med sitt papper.)
Du först, — håll tonen riktigt blott.
GREFVEN.
Förlåt, — men af er pjes, om ni en afskrift hade;
Ty versen, som jag mins, af sången sväljas plär.
FREDRIK.
Som det befalls, jag har den här —
(han lämnar ett papper, och vänder sig till barnen.)
Begynn, – den främsta först – håll tonen, som jag sade.
GREFVEN, (storskrattande.)
Hvad nu? hvad fan är det för slag?
Ha, ha, ha! — nå så läste jag
Väl knappt en vitterhet, som starkare frapperat!
För hin, är det så här, min Herre komponerat
Sin lilla vackra pjes för Konungen i dag?
Hur ömt han qväder, — Sakristia! —
Men vet ni hvad hans Pjes, godt folk, har för rubrik?
Det är, min själ, en ren suplik
Om lof att gifta sig med sin kusin Sophia.
GREFVINNAN, (häpen.)
Till Kungen? – med Sophie? – hon bleknar som ett lik!
FREDRIK, (famlar i sin bröstficka.)
Jag är förlorad, jag gaf miste ...
GREFVINNAN.
Sophie, ett sådant steg du gjort,
Då jag, din matmor, ej det minsta deraf visste?
Är det, af dig, den tack, som jag mig vänta bort?
SOPHIE, (på knä.)
Jag är förutan ord att svara.
Grefvinna, straffa mig: jag har förtjent min lott.
Jag vet min skuld hos Er, och höjden af mitt brott;
Ni värdigats, för mig, att mer än matmor vara.
Men, har jag kunnat uppenbara
En kärlek, som ändå ert bifall aldrig fått?
GREFVEN.
Låt flickan gifta sig, min vän, det vill jag råda.
(han för Fredrik fram på Theatern.)
Hur ser då fästman ut? – rätt bra, rätt rask, minsann.
Rätt hederlig. — Er plats?
FREDRIK.
Vid Konglig Operan.
GREFVEN.
Nå ja, — det kan, vill Gud, det ock, bli bra för båda.
Man bör i alla stånd förtjensten endast skåda,
Och man har sagt, om Er, allt godt som sägas kan.
För min del, ser då jag ej skäl mot er förening;
Men jag vet ej Grefvinnans mening.
GREFVINNAN.
Nå väl, jag ger mitt Ja, om du ger ditt, min Man.
GREFVEN, (till Fredrik.)
Ni har väl, ni som hon, ej stora kapitaler,
Men om ni, till er dans, en tjenlig syssla fann,
Så har Sophie dertill, två tusende Riksdaler.
FREDRIK.
Herr Grefvens ädelmod ...
GREFVEN.
Nå, — punkt för det, min vän!
FREDRIK.
Min tacksamhet ...
GREFVEN.
Rätt bra! låt följden visa den.
(Fredrik bugar sig djupt, Sophie går fram och kysser Grefven på vesten.)
(till Sophie.)
Så .. så .. nu nog!
(Sophie springer från Grefven till Grefvinnan, fattar hennes händer och kysser dem med liflighet.)
SOPHIE.
— Låt mig med tusen kyssar trycka
Den Engels hand, som gaf min värnlöshet försvar,
Och gör i dag, till slut, min hela lefnads lycka ..
GREFVINNAN, (klappar henne på kindbenet.)
Du känner, min Sophie, hvad del jag deri tar.
Stig opp. — Jag håller af, mitt Herrskap, den här ungen;
Från hennes späda år jag henne vårdat har,
Och hon, till denna stund, beskedlig flicka var.
Nå väl — du ser, Sophie, om du af mig blir tvungen!
Var viss om all den hjelp min ömhet kan förmå.
GREFVEN.
Och jag skall skaffa fram Supliken opp till Kungen;
Jag vågar lofva mest ett nådigt svar derpå.
Se så, nu är det gjordt — nu mans, låt sången gå —
FREDRIK.
Ja nu, om nånsin — dansen — sjungen!
Det är på alla sätt, en dag att glädjas på!