Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Svartsjukan
| ← Mjeltsjukan |
|
Förr och Nu → |
SVARTSJUKAN.
J Ynglingar förutan seder,
När hämdens Gud vill straffa Eder,
För hela slägters störda ro,
Bedragna flickors kränkta heder,
Förförda fruars brutna tro,
Och tusende förgätna eder;
Då bäfven, att han Er bereder,
Till lön för brottsliga begär,
De band, som jag med oskuld bär,
De qval jag oförvunnen lider,
Och djupt i edra ådror sprider
Den lågas gift, som mig förtär.
Då, då, förvänten ej att finna
En mö, i blomman af sin vår,
En himmelskt leende Gudinna
Till hvilken edert rökverk går:
Nej, för en Nymph J skolen brinna;
På vägen bortom tretti år;
Hvars panna röjer tidens spår,
Hvars rosor småningom försvinna,
Men som ännu den konst förstår
Att edra svaga hjertan vinna;
Hvars sluga blick, hvars blida röst,
Hvars vettenskap att kyssar dela,
Hvars mörka hår, som kring dess bröst
I ordningslösa lockar spela,
Er lofva skadestånd och tröst,
I frukterna af hennes höst,
För blommor af dess vår, som fela.
Hit, — äfven hit, till hennes fot„
Skall Er en lömsk rival förfölja,
Skall tagas med en fröjd emot,
Som ingen konst skall kunna dölja.
När solen högst på fästet är,
När solen ner i böljan skrider,
På alla stunder, alla tider,
J skolen finna honom der.
Men sjelfve, tände af begär,
J skolen dagar der förnöta,
Och ingen, ingen blick ändå,
Af det förtjusta löje få,
Hvarmed hon flyr att honom möta,
Hvarmed hon följer, när han går,
Hans stolta och förnöjda spår.
J skolen fåfängt Er beklaga,
Till tårar fåfäng tillflykt taga;
Hon skall Er trycka till sitt bröst,
Dess tunga, öfvad att bedraga,
Skall stamma fram ett ljud af tröst,
Men med ett öga, med en röst,
Som vittnar, att det är en saga.
Ve Er, som släpen hennes band,
När hennes ögonkast ibland
På en rival förstucket spelar;
Och hennes välförstådda hand
Åt honom den försäkran delar,
Som i det rädda ögat felar!
Ve Er, när hon sin späda arm
Förtroligt kring hans skullra sluter,
Och när han, säll af eder harm,
En suck i hennes öra gjuter,
Och stjäl en blick i hennes barm!
Då skall på bleka kinden rinna
Den heta tåren långsamt ner:
Förtrutne skolen J försvinna,
Med ed att aldrig synas mer;
Och dock skall nästa morgon Er
Vid hennes dörr å nyo finna!
Den hvila mödan andra ger,
Skall, från er bädd, för evigt skräckas
Af vakande bekymmers flock,
Och er förtärda lampa släckas,
Förrn Sömnens vingar hunnit sträckas
Till edra trötta ögonlock.